Helhetsintrycket: Slarvigt, såsigt och framför allt segt
Det ska sägas direkt: det här var en av sju gruppspelsmatcher och det finns absolut inget som ännu talar för att VM 2023 ska bli ett magplask för Finland, trots att de förlorade sin första match.
Mycket hockey ska ännu spelas, laget kommer att bli mer sammansvetsat ... men man måste ju ta fram sågen ändå.
Hade Lejonen insett att det här är allvar? Det kändes inte så. Den första perioden var inte bra av Jukka Jalonens mannar, men USA lyckades vara ännu sämre. När amerikanerna insåg att Finland faktiskt bjuder in dem i matchen efter pausen så slutade det på det enda sättet det kunde sluta.
Finländarna var efter i allt. I skridskohastighet, men framför allt i kampvilja. Lejonen förlorade duell på duell på duell och USA dominerade spelet kring sargen.
De gånger Lejonen sen kom åt att anfalla så slutade den offensiva räden oftast med att någon slarvade bort pucken.
Avgörandet: USA:s kontringar
Då Lejonen tappade puck kunde de förhållandevis vindsnabba amerikanerna bara köra på och skapa farligheter. Det ledde till tre mål.
USA må ha ett rätt anonymt lag på benen i Tammerfors, men de är snabba. Riktigt snabba. Och till och med ungtuppar som Cutter Gauthier (19, gick som femma i draften 2022) har bra skott.
Det fick Emil Larmi och resten av Lejonen erfara.
Snackisen: Domarlinjen
Finns det något mer tröttsamt än att klaga på domarna i ett ishockey-VM? Jag bryr mig inte, vi måste prata om dem igen. Gauthier sa i SVT:s intervju efter matchen att VM är den enda ligan eller turneringen i världen där USA:s första kvittering hade dömts bort för målvaktsinterference, och har rätt.
Sen missade domarna en uppenbar hög klubba i ansiktet på Marko Anttila sekunder före Atte Ohtamaa drog på sig en tvåminutare för interference då han prickade en amerikan i huvudet då han sträckte sig efter pucken.
Och sen missade domarna att Alex Tuch fullständigt körde över Niklas Friman i en omställning, vilket ledde till ett 2-mot-0-anfall där Tuch själv fick sätta in pucken.
Det här var inte domarnas bästa match. Men Finland kan inte på något sätt skylla på det heller.
VM-stämningen: Petteri Orpo väcker starkare känslor än Darude, tydligen
Först och främst: det här var en gruppspelsmatch. Om vi lärt oss något från tidigare hemma-VM så är det att läktarna under de kommande sex matcherna till stor del kommer att vara fyllda av representanter från ishockeyförbundets samarbetspartners.
Det måste man komma ihåg när man pratar om stämningen i Tammerforsarenan, som med det sagt var tam. Eller som Mikko Rantanen rätt så politiskt uttryckte det i intervjuzonen efteråt:
– Efter det första målet ... tja, de förväntade sig kanske att vi skulle ha åstadkommit mer.
Inför pucknedsläpp gled Darude in på isen och körde igång sin megahit Sandstorm, som blivit en hockeydänga till och med i NHL. Och om han hade gjort det i Nordamerika hade publiken antagligen exploderat av iver. I Tammerfors fick han göra sitt yttersta för att tagga till publiken under låten.
Det gick sådär.
När regeringssonderaren Petteri Orpo (Saml) sen kort efter det skulle hålla tal möttes han ganska så oväntat både av högljudda hurra-tjut men också kraftiga burop. Det var ... intressant.
Men, man kan åtminstone inte kritisera finländarna för att vara ointresserade av politik.
Frågetecknet: NHL-stjärnornas form
Mikko Rantanen intygade inför VM att han minsann har en massa energi i kroppen och därför inte tvekade alls innan han tackade ja till hemmaturneringen. Antingen ljög han eller så sparade han på batterierna till kommande matcher.
Det såg helt enkelt inte bra ut. Jo, det ska sägas, både Teemu Hartikainen (trots sitt mål) och framför allt Sakari Manninen var dåliga. Manninen såg stundvis fullständigt vilse ut med puck. Det där året i Vegas Golden Knights AHL-lag kan inte ha gjort gott åt hans självförtroende.
Kaapo Kakko var ivrig, men slarvade med puck. Joel Armia lika anonym och osynlig som han varit i Montreal Canadiens (med undantaget för enstaka matcher). Olli Määttä var fullständigt usel. Det var inget under att han bara marscherade genom intervjuzonen med den buttraste minen av alla i laget.
Men, ska sägas, Kasperi Kapanen visade igen att han faktiskt kan spela hockey då det finns något på spel. Kanske tack vare alla tuffa ord efter hans miserabla EHT-insatser förra veckoslutet.
Lejonkungarna: Svåra att hitta
Tre stjärnor: Mikko Lehtonen
Samtidigt som Atte Ohtamaa också gjorde en av sina sämsta VM-matcher i mannaminne fick backparet Mikko Lehtonen rädda det som räddas kunde. Var lika säker som han alltid är och visade också en kämpaglöd som extremt få kunde matcha.
Två stjärnor: Kasperi Kapanen
Tredjekedjan var kanske ändå Finlands bästa i premiären. Och Kapanen var bäst av dem på isen i dag. Det räcker tyvärr till priset som näst bästa finländare.
En stjärna: Ahti Oksanen
Vilket energiknippe i fjärdekedjan. Marko Anttila fumlade bort tre jättelägen och hade svårt med balansen. Då fick Oksanen och Hannes Björninen grovjobba istället. Och på något sätt kändes det som att Oksanen hela tiden var framme och skapade problem för amerikanerna med sin forecheck och rätlinjiga spelstil. Därför får han ett omnämnande istället för Björninen.
Fortsättningen: Tyskland och Jussi Olkinuoras jätteläge att knipa förstaspaden
Lejonens VM fortsätter redan på lördag med en kvällsmatch mot Tyskland.
Det är bara bra, konstaterade Rantanen efter förlusten mot USA, och Marko Anttila stod i sin tur framför den samlade presskåren och intygade alla journalister om att laget minsann kommer att få höra att de måste spela bättre då.
Det positiva är att ribban inte är särdeles hög. Och att Tyskland inte är ett himla bra lag just nu heller.
Jussi Olkinuora torde väl få chansen mellan stolparna för Finland. Och med tanke på hur svajig Emil Larmi, trots sina akrobatiska insatser, var är det till och med ett första läge för guldhjälten anno 2022 att återetablera sig som förstamålvakt i landslaget.