Utställningen Betongdrömmar på Arkitekturmuseet i Helsingfors består av tre helheter: hemmet, staden och arkitektens arbetsrum. I den första avdelningen får man ta del av ett vardagsrum med en gammal TV-apparat, svarta läderfåtöljer, en bokhylla med resesouvenirer och orangea blommiga tapeter som omedelbart för tankarna till 70-talet.
Den andra delen av utställning fokuserar på staden och illustrerar med bilder och miniatyrer hur byggandet i betong blev allt vanligare, medan den sista delen för besökaren in i arkitektens arbetsrum där idéerna och ritningarna tar form.
– Hela utställningen har en tydlig samhällelig inramning. Arkitekturen befinner sig i ständig dialog med samhället och ibland syns interaktionen tydligare och ibland är den mindre uppenbar, säger utställningens kurator, teknologie doktor Anni Vartola.
Under 70-talet försökte många arkitekter skapa ett formspråk som stod i harmoni med det nya välfärdssamhället. Byggnaderna skulle spegla välståndet och ett modernt och dynamiskt tidevarv. Dessutom rådde i Finland en bostadsbrist, vilket ytterligare ställde krav på byggandet.
– Betongen möjliggjorde ett snabbt och kostnadseffektivt byggande. Urbaniseringen förde folk från landsbygden till städerna där det rådde en skriande brist på nya bostäder.
Du sköna nya betong
Tack vare betong och betongelement kunde bostäder byggas åt allt fler finländare. Den nya tekniken möjliggjorde en massproduktion och betongen kom således att dominera allt byggande. Även om det på 70-talet fanns enskilda försök att inlemma träet som byggnadsmaterial, så är det nog betongen som kommit att prägla vår syn på den efterkrigstida arkitekturen.
Dessutom poängterar Anni Vartola att betongbyggandet inleddes långt tidigare.
– På 60-talet eftersträvade man ett väldigt stramt och enkelt formspråk och redan på 1920-talet användes betong i byggnader för att uppnå ett modernt och hyperfunktionellt uttryck.
Det är ändå på 70-talet som betongbyggandet slår igenom på allvar. Åt finländarna markandsförs nu bostäder som är välplanerade, billiga och underhållsfria.
Under byggboomen får dessvärre en del gamla stenhus och pittoreska trähusområden ge plats för betongkolosser och alla är inte odelat nöjda över det moderna byggandet och den okänsliga ivern att riva allt gammalt.
– Kritiska röster höjdes och de nya husen var inte alla gånger så vackra och tilltalande i jämförelse med de äldre byggnaderna.
Utställningen på Arkitekturmuseet påminner om att det på 70-talet också fanns många som höjde rösten för att bevara gamla anrika byggnader. Många vackra hus jämnades trots högljudda protester med marken och än idag dyker det upp artiklar och inlägg om hur 70-talets byggande präglades av ett cyniskt och kortsiktigt tänkande.
Den hotade betongen
Idag har många betongbyggnader uppnått en hedervärd ålder av 50 år. Tiden har inte alltid varit skonsam mot dem vad gäller kritik och skick. Fula betongkolosser har ansetts vara en kvarleva av ett socialistiskt tidevarv och många betonghus har dessutom förfallit på grund av vanskötsel, kvalitetsbrist eller ålderdomliga byggmetoder som gjort dem särskilt mottagliga för fuktskador.
– Dessvärre har vi i Finland många arkitektoniska pärlor från 70-talet som idag befinner sig i väldigt dåligt skick och som inte värdesätts trots att de på sin tid väckte uppmärksamhet i hela världen.
Det finländska betongbyggandet som på 60- och 70-talet skördade internationella lagrar och lockade arkitekter till Finland från hela världen, upplevs ibland som en lite skamfylld parentes som främst gav upphov till dystra, klumpiga och mögelangripna hus.
Tiderna förändras och idag håller Finland på att upprepa de misstag som gjordes på 70-talet då äldre byggnader fick ge plats för nybyggen. Fortfarande styr pengar och effektivitet byggbranschen. Det finns ett stort tryck på att riva byggnader som upplevs som omoderna eller uttjänta, även om de en gång representerade en djärv och nydanande arkitektur.
Barnens årtionde och trivsamma förorter
Många offentliga betongbyggnader har fått förfalla: ämbetshus, skolor och till och med kyrkor har rivits, men samtidigt som betongbyggandet kritiserats och baktalats har 70-talets förorter erbjudit en trygg och stimulerande uppväxtmiljö för tusentals finländska barn.
– 70-talet framstår på många sätt som barnens årtionde. I förorterna byggdes bibliotek, daghem, lekplatser, idrottsanläggningar och moderna skolbyggnader. Allt det här var innovationer som på 70-talet blev verklighet i och med en ny lagstiftning och ett skriande behov.
Förorterna erbjöd service och faciliteter på ett helt nytt sätt och många av de barn som på 70-talet växte upp i betongdjungeln vittnar idag om vilken enastående uppväxtmiljö den var.
Anni Vartola är själv en av dem.
– Det var alldeles underbart med gungor, sandlådor och vildvuxna skogsdungar som lockade till äventyr. Och alltid fanns det en massa barn i grannskapet om man behövde sällskap. Ur ett barns perspektiv var betongförorten en fantastiskt trygg och spännande plats att växa upp i.
Betongdrömmar och andra inblickar i 1970-talets arkitektur
Finlands arkitekturmuseum 17.5.2023–15.10.2023