Helhetsintrycket: Mossigt, ack så mossigt
Den spelmässiga uppryckningen som finländska ishockeyfans tålmodigt hade väntat på kom aldrig. Finland gjorde visserligen en av sin bättre matcher i turneringen men det räckte inte. Inte på långt när.
Jukka Jalonen må hävda att Finland skapade lika många målchanser som i VM i fjol och att målskyttet var det enda som fallerade. Bevismaterialet över åtta matcher säger något annat. Lejonen fick det aldrig att stämma på samma sätt som för ett år sen.
Orsakerna är de samma som vi lyft fram flera gånger under turneringens lopp. Målvaktsspelet var darrigt, backbesättningen kantig, anfallskedjorna hittade aldrig den rätta kemin och spelet i powerplay var förutsägbart.
Kvartsfinalen gav, precis som hela turneringen, samma känsla som gårdagens måltid som blivit uppvärmd i en mikrovågsugn. Helt okej, men inte så man blir begeistrad precis. Och helt okej räcker inte på VM-nivå.
Avgörandet: Kanada hade gjort sin hemläxa
Kanada bjöd på en ishockeylektion plockad ur den finländska spelboken. Lönnlöven tog inga risker, spelade kompakt och kontrade giftigt. Lejonen hittade inga sätt att bryta ner den kanadensiska betongen.
Mikko Rantanen sade efter matchen att Kanadas 2–0-mål tog luften ur hemmalaget. Jag tycker att 1–0-målet var till och med mer avgörande. Den fullträffen cementerade matchbilden och såg till att lönnlöven följde matchplanen till punkt och pricka.
VM-stämningen: Upp som en sol, ner som en pannkaka
Matchinledningen lovade så mycket. Publiken var taggad till tänderna och redan flera minuter före första nedsläpp hördes de första ”Suomi, Suomi, Suomi”-ropen.
Andra halvan var desto plattare. Fansen insåg vartåt det barkade och entusiasmen var som bortblåst. Arrangörerna gjorde sitt yttersta och zoomade in Timo Jutila, Ville Peltonen och Pekka Rinne på jumbotronen, men det hjälpte inte. Att inte ens Cha Cha Cha fick publiken att tända till säger det mesta.
Snackisen: Förbundskaptenens envishet
Det tog sju matcher och två perioder innan Jukka Jalonen prövade på nytt. Kaapo Kakko fick chansen i förstakedjan tillsammans med Mikko Rantanen och Sakari Manninen.
Det var på tok för sent med facit på hand. Mikko Rantanen var stoisk efter förlusten men mellan raderna kunde man läsa att han inte var nöjd med den kemi han hade med sina ordinarie kedjekamrater.
Det var tydligt redan under gruppspelet att Rantanen, Manninen och Hartikainen inte var på samma våglängd. Det är en plump i tränarstabens protokoll att man aldrig ens försökte råda bot på problemet.
Med tanke på att också målvaktsspelet haltade kunde Tapparas Christian Heljanko ha fått chansen i gruppspelet att visa vad han går för.
Utropstecknet: Kaptenens känslosamma avsked
En av den finländska landslagshistoriens stora ledare tog farväl i och med förlusten mot Kanada. Marko Anttilas karriär i Lejonen är över och han hyllades på ett värdigt sätt av såväl lagkamrater, motståndare som publiken efter matchen.
Marko Anttila var aldrig den stora stjärnan i landslaget men betydelsen av hans ledarskap ska inte underskattas. Han hade också en sagolik förmåga att kliva fram då viktiga matcher stod och vägde.
Hatten av för Mörkö – en av Lejonens mest folkkära spelare genom tiderna.
Frågetecknet: Finlands ishockeyförbund
Finland slutade på sjunde plats i turneringen. Det är den sämsta placeringen sen 2005. Precis som 2005 lyckades Lejonen inte i år heller besegra något av de traditionella storlagen (Kanada, Ryssland, Sverige, Tjeckien och USA)
Magplasket innebär att 2023 går till historien som ett av de sämsta finländska ishockeyåren i mannaminne. För det gick på tok på bred front. Damlejonen fick respass i VM-kvarten. Precis som juniorlejonen och U18-landslaget. Finland U18-damer blev också utan medalj då de slutade VM-fyra.
Bakom resultaten finns ett ormbo av tveksamma beslut av förbundsledningen. Damlejonen har lämnats vind för våg och juniorlandslagen leds av huvudtränare vars framgångar är lätträknade. Bland annat.
Förbundets girighet ger dessutom en sunkig smak. VM-biljetterna var så dyra att exempelvis barnfamiljer har lyst med sin frånvaro i Tammerforsarenan.
Och till råga på allt så hanterade förbundet det rasismfall som uppdagades i vintras så klumpigt och arrogant som det bara är möjligt att hantera.
Lejonkungarna: En sista hyllning till kaptenen
Tre stjärnor: Marko Anttila
Hela folkets Mörkö stod för en solid insats, men de tre stjärnorna får han som tack för sin långa och trogna tjänst.
Två stjärnor: Mikko Rantanen
Det ville sig inte den här gången heller men Rantanen var återigen Finlands vassaste anfallsvapen och skapade flera farligheter på egen hand. Hoppas han får en ny chans i landslaget så småningom så han kan ta revansch.
En stjärna: Teemu Hartikainen
Tände ett litet hopp med sitt reduceringsmål och var även i övrigt rätlinjig i anfallszonen. Avfyrade fem skott mot mål vilket var klart flest i Lejonen.
Fortsättningen: Generationsväxling väntar
VM-turneringen spelas nästa år i Tjeckien. En kvalificerad gissning är att Marko Anttila inte är den enda av Finlands trotjänare som inte finns med i Prag och Ostrava nästa år. Vågar vi gissa att åtminstone Atte Ohtamaa, Miika Koivisto, Harri Pesonen och Jere Sallinen är på fallrepet?