Den som rör sig genom landsbygdsorter i Finland kan inte undgå att se övergivna hus som sakta förfaller längs gamla landsvägar. Så också i Åbolands skärgård.
Men det finns motkrafter.
Under Korpos första Kulturkrock-festival, hörde jag två relativt färska Korpobor diskutera framtiden, och bestämt slå fast att det finns en framtid just på landsbygden.
Det beror delvis förstås på det som händer i världen, om den nödvändiga jakten på en fossilfri framtid, eller om ett sätt att leva där man som människa inte primärt klassas som en konsument.
Men då jag träffar Robin Reuter och ElinMaria Sydänvirta som båda flyttat till Korpo med sina familjer, förstår jag att beslutet har med en längtan efter det naturnära att göra.
– Det kändes rätt att flytta hit eftersom livet i en stad helt enkelt är sjukt hektiskt, konstaterar Robin.
– Att vara borta hemifrån nästan tio timmar per dag är väldigt mycket. Tiden för samvaro med familjen blir några stressiga timmar på morgonen och några stressiga timmar på kvällen, så det kändes som att det var en bättre idé med två barn att bo här ute.
Också ElinMaria Sydänvirta säger att det mer än tanken om hållbar livsstil nog var en längtan efter att leva nära naturen som gjorde att hon och hennes familj valt att bo på landet.
– Jag tycker också det är skönare när jag är trött på kvällen att gå ut och bära lite ved än att sätta mig framför en tv. Det är en annan typ av avkoppling, att vila i görandet.
En hackspett hade flyttat in
– När vi talar om hus som förfaller på landsbygden, upplever både jag och Robin att vi i Korpo sett flera exempel på hus som under de senaste åren fått nytt liv.
Både Robin Reuters och ElinMaria Sydänvirtas familjer är en del av den utvecklingen. Båda flyttade till hus som stått tomma länge och inte var i så gott skick, ElinMaria Sydänvirta i byn Sydänperä och Robin Reuter på Wattkast som är en egen ö med fast förbindelse till Korpolandet. Båda husen saknade rinnande vatten, Wattkast-huset saknade också bilväg ända fram.
– Och i vårt hus hade en hackspett flyttat in, berättar ElinMaria och skrattar till.
Båda husen restaureras småningom, samtidigt får också miljön kring husen nytt liv.
Under de fyra år som Robin Reuter och Tuuli Toivola bott i sitt hus med sina två barn har man byggt bilväg ända fram, idag har man rinnande vatten, och på gården växer trädgården med ett brett utbud odlingar
Gamla hus ska inte stå och förfalla, de ska användas
Robin Reuter
– Det är spännande att tänka att fast vårt hus är hundra år gammalt så finns här stockar som är mycket äldre än så, de har transporterats hit från något annat hus när man utvidgat. Och det känns bra att föra det vidare och ge det här huset nytt liv, säger Robin Reuter.
Vintermörkret får vårsolen att kännas extra härlig
Robin Reuter är i dag 35 år, och medger att han i sin ungdom längtade bort från landet. Han växte upp i Pargas, spelade i punkband, och fick tillsammans med det flera möjligheter att se världen under några Europaturnéer
– Men i något skede började det kännas som att det måste finnas någonting mer här i livet. Småningom växte sig drömmen om att ha en egen familj och rota sig någonstans starkare, och med det kom ett sug att flytta tillbaka till landet.
Då han för tio år sedan träffade Tuuli Toivola blev drömmen om att ”flytta ut på vischan” starkare. För fyra år sedan blev drömmen till slut verklighet, och kanske spelar Robin Reuters punkhistoria in också här.
– Att spela punk har varit en viktig del av mitt liv som fått mig att inse att man faktiskt kan skapa sådant som ger mening i ens liv, inte bara i mitt liv utan i många andra människors liv. Det känns som att vi tillsammans kunde skapa något lite utanför samhället.
– Och för tillfället upplever jag faktiskt att det punkigaste man kan göra är att flytta ut på landet och odla grönsaker.
När jag frågar om inte vinterhalvåret ändå är lite avskräckande, med det totala mörkret som omger en, medger Robin Reuter att det inte alltid är så kul.
– Förstås är det lite jävligt när det är mörkt och man varje morgon ska gå ut och hämta ved. Men så är det faktiskt fullmåne en gång i månaden, och då är det jätteljust ute på natten.
Som stadsbo är jag själv inte van vid totalt vintermörker, det finns alltid ljuskällor någonstans nära en. De känns inte alltid väldigt tröstande, men de finns. Samtidigt har jag upplevt tillräckligt många sena höstkvällar i skärgården för att kunna föreställa mig landsbygdens vintermörker, det där totala mörkret.
Därför kan jag också tro på Robin Reuter när han berättar om vilken otrolig och tilltalande kontrast till mörkret som månens ljusglimtar tar med sig till det mörka halvåret.
– Den där kontrasten mellan mörkret och ljuset är så tydlig nu under våren. Det känns som att det jättesnabbt blir ljusare, och då känns mörkret inte som ett problem, utan det skulle det inte vara lika härligt nu när solen kommer fram.
Det är stort att ta tillvara det som finns
ElinMaria Sydänvirta är i dag 40 år. Också hon kommer ursprungligen från en liten ort, Burträsk sydväst om Skellefteå i Sverige. Tillsammans med sin partner Gabriel har hon länge levt ett rörligt liv sedan de träffades på en danskurs i Berlin. De har bott i Asien, seglat, men bestämde sig för att slå rot när ett barn var på väg.
– Det var nog ganska tidigt i mitt liv som jag kände att det är landsbygd som lockar, närheten till naturen och att bygga relationer till människor och sammanhang som inte är så stora.
– Jag tycker det finns något stort i att inte alltid välja bland ett urval av aktiviteter utan att ta till vara det som finns och de människor som finns i ens närhet.
– Klart jag uppskattar bekvämlighet och att inte behöva kämpa för att få det praktiska att gå runt, men jag mår själv bättre och upplever bättre livskvalitet om jag kan leva ett liv där jag har tid att göra vardagliga sysslor, som att hugga din egen ved, eller som här där vi inte fått igång ett fungerande system med vatten.
Korpobor har tvingats vänja sig vid somrars vattenbrist, därför är det bra att invånarna inte slösar vatten. Ändå är det förstås ovanligt att man gör det genom att samla regnvatten för vardagssysslor.
– Men jag kan också uppskatta att göra det eftersom det blir så konkret. För att tvätta händerna behöver jag samla regnvatten, och då slösar jag inte heller med vattnet, säger ElinMaria Sydänvirta.
Ingen längtan till staden
När jag till slut frågar var de ser sig om tio år, finns det ingen tvekan i svaren.
– Vår ambition är nog att vara här livet ut, säger Robin Reuter.
Jag vill kunna odla mat, jag vill lära mig och förädla den kunskapen och visa för mina barn att man kan göra det
Robin Reuter
– Jag har faktiskt inte varit i Helsingfors en enda gång sen vi flyttade hit för fyra år sen. Nu och då åker jag in till Åbo, men jag har inte något jättebehov av att åka in till stan. Det behövs inte, jag är nöjd med det här.
ElinMaria Sydänvirta säger ungefär detsamma, med andra ord.
– Någonstans har det nog länge funnits en längtan efter att rota sig. Jag har längtat jättemycket efter att få odla på ett och samma ställe. Det är jättetråkigt att lämna allt när du äntligen byggt upp en fantastisk kompost eller jord.
– Jag är nog sån att när jag hittat en plats där mitt hjärta har slagit ro så vill jag bygga en relation både till natur men också till människor.