Familjen Harper har det inte lätt. Mammas plötsliga död har tvingat tonårsdottern Sadie (Sophie Thatcher) och 7-åriga lillasyrran Sawyer (Vivien Lyra Blair) att i allt högre grad ty sig till varandra medan pappa (Chris Messina) bearbetar sorgen på egen hand.
Eller, nåja – det är det han borde göra istället för att harva på som om ingenting hänt.
Men han fortsätter att ta emot patienter i behov av terapi och har påtagligt bråttom att städa undan spåren av hustruns ateljé. Han vill inte prata om det som varit och vägrar se det som pågår.
Förstår inte att Sadie far illa i skolan, märker inte att Sawyers rädsla för mörker intensifieras.
Men så en dag står en främling på trappan och tvingar sig till en terapisession. Mannen (David Dastmalchian) pratar osammanhängande om något odefinierbart som trängt in i hans familj och utplånat den.
Något mörkt och hotfullt som parasiterar på sorg och saknad.
Klassisk skräck
Det skall medges att mina förväntningar inte är särdeles höga inför ännu en skräckfilm om ännu en barnfamilj i ännu ett egnahemshus utrustat med både vind och källare.
Ett hus fullt med knarrande trappor, mörka garderober, stora fönster, långa korridorer och osannolikt många dörrar.
Dörrar som ibland glider upp, ibland smäller fast – helt på egen hand. Låter det bekant?
Den som kan sin King vet dessutom att skräcken ofta bor granne med sorgen och att både barn och tonåringar har en tendens att härbärgera starka krafter. På gott och ont.
När man efter fem minuter av King-bingo inser att man kruxat för alla tänkbara boxar ligger det med andra ord nära till hands att tro att allt som återstår är en gäspning av förutsägbarhet.
Men nej, på något magiskt sätt lyckas regissören Rob Savage rikta ljuskäglan mot nya obehagliga skrymslen i ens innersta. Och innan jag vet ordet av sitter jag där och hoppas att de utlovade 99 minuterna ska vara över så länge jag har några nagelband kvar.
Tid att ta det lugnt
The Boogeyman är en skräckfilm som vågar ta tid på sig. Tid för att etablera upplägget, tid för att lära känna huvudpersonerna.
Terapisessioner är inget man hafsar igenom och en tystnad kräver tid för att kunna laddas med obehag.
Och det vet en författartrio som redan tidigare visat prov på stark känsla för både tystnad och psykologiska undertoner.
Scott Beck & Bryan Woods slog igenom med skräckfilmsdubbeln A Quiet Place I (2018) och II (2020), medan Mark Hayman skrivit manus till filmer som Black Swan (2010).
Ett fungerande manus är givetvis a och o – men det är Sophie Thatcher och Vivien Lyra Blair som bär skräcken i land. Den ena tuff, den andra sårbar. Och bägge är starka när så krävs.
Visst är det lätt att associera till både Stranger Things och The Last of Us när det gäller såväl visuella inslag som fokuseringen på en ung duo, men so what – det fungerar ju!
Sedan är det en annan sak att skräckfilmsskapare i alla kategorier så småningom borde fatta att skräcken alltid är mest skräckinjagande så länge den hålls utanför bild.
Det gällde för Hajen 1975 – och det gäller för alla monster som gjort anspråk på våra mardrömmar sedan dess. Punkt.
