Start

Film: The Boogeyman – tvingar dig att dubbelkolla under sängen och i garderoben

Du trodde väl inte att alla Stephen Kings varianter av skräck, fasa och sorg redan visualiserats? Nej, nu är det dags att damma av en novell som firar 50-årsjubileum.

En liten flicka ligger på en säng i ett mörkt rum med en lampa i famnen.
När mörkret har ögon. Filmatiseringen av Stephen Kings novell The Boogeyman påminner om hur effektfullt det kan vara att leka med skräcken som en metafor för sorg. Man måste konfrontera det ena för att bearbeta det andra. På bilden Vivien Lyra Blair. Bild: 20th Century Studios

Familjen Harper har det inte lätt. Mammas plötsliga död har tvingat tonårsdottern Sadie (Sophie Thatcher) och 7-åriga lillasyrran Sawyer (Vivien Lyra Blair) att i allt högre grad ty sig till varandra medan pappa (Chris Messina) bearbetar sorgen på egen hand.

Eller, nåja – det är det han borde göra istället för att harva på som om ingenting hänt.

En skäggig man tittar ner på ett papper han håller i sin hand.
Pappa psykiater. Chris Messina spelar terapeuten som lyssnar på sina patienter, men slår dövörat till när det gäller de egna döttrarna. Bild: 20th Century Studios

Men han fortsätter att ta emot patienter i behov av terapi och har påtagligt bråttom att städa undan spåren av hustruns ateljé. Han vill inte prata om det som varit och vägrar se det som pågår.

Förstår inte att Sadie far illa i skolan, märker inte att Sawyers rädsla för mörker intensifieras.

Men så en dag står en främling på trappan och tvingar sig till en terapisession. Mannen (David Dastmalchian) pratar osammanhängande om något odefinierbart som trängt in i hans familj och utplånat den.

Något mörkt och hotfullt som parasiterar på sorg och saknad.

En svettig man med sorgsen blick tittar upp under lugg.
Du tror väl på det jag säger? David Dastmalchian spelar Lester – en man som tagit alltför många klunkar ur en cocktail bestående av sorg, skuld och skräck. Bild: 20th Century Studios

Klassisk skräck

Det skall medges att mina förväntningar inte är särdeles höga inför ännu en skräckfilm om ännu en barnfamilj i ännu ett egnahemshus utrustat med både vind och källare.

Ett hus fullt med knarrande trappor, mörka garderober, stora fönster, långa korridorer och osannolikt många dörrar.

Dörrar som ibland glider upp, ibland smäller fast – helt på egen hand. Låter det bekant?

Den som kan sin King vet dessutom att skräcken ofta bor granne med sorgen och att både barn och tonåringar har en tendens att härbärgera starka krafter. På gott och ont.

En tonårsflicka håller sin lillasyster i famnen i ett rum som badar i ett rött sken.
Inte utan min syster! Sophie Thatcher och Vivien Lyra Blair övertygar som systrar som håller ihop. Vad som än händer. Bild: Patti Perret

När man efter fem minuter av King-bingo inser att man kruxat för alla tänkbara boxar ligger det med andra ord nära till hands att tro att allt som återstår är en gäspning av förutsägbarhet.

Men nej, på något magiskt sätt lyckas regissören Rob Savage rikta ljuskäglan mot nya obehagliga skrymslen i ens innersta. Och innan jag vet ordet av sitter jag där och hoppas att de utlovade 99 minuterna ska vara över så länge jag har några nagelband kvar.

Tid att ta det lugnt

The Boogeyman är en skräckfilm som vågar ta tid på sig. Tid för att etablera upplägget, tid för att lära känna huvudpersonerna.

Terapisessioner är inget man hafsar igenom och en tystnad kräver tid för att kunna laddas med obehag.

Och det vet en författartrio som redan tidigare visat prov på stark känsla för både tystnad och psykologiska undertoner.

En flicka tittar skrämt över axeln stående vid en dörr.
Ta det lugnt! Det går bra att satsa åtskilliga minuter på folk som smyger omkring i hus där lamporna slutat fungera och varje planka knarrar oroväckande. Bild: 20th Century Studios

Scott Beck & Bryan Woods slog igenom med skräckfilmsdubbeln A Quiet Place I (2018) och II (2020), medan Mark Hayman skrivit manus till filmer som Black Swan (2010).

Ett fungerande manus är givetvis a och o – men det är Sophie Thatcher och Vivien Lyra Blair som bär skräcken i land. Den ena tuff, den andra sårbar. Och bägge är starka när så krävs.

Visst är det lätt att associera till både Stranger Things och The Last of Us när det gäller såväl visuella inslag som fokuseringen på en ung duo, men so what – det fungerar ju!

Sedan är det en annan sak att skräckfilmsskapare i alla kategorier så småningom borde fatta att skräcken alltid är mest skräckinjagande så länge den hålls utanför bild.

Det gällde för Hajen 1975 – och det gäller för alla monster som gjort anspråk på våra mardrömmar sedan dess. Punkt.

En liten flicka tittar upp bakom en soffa i ett mörkt rum med skenet från en tv-ruta i bakgrunden.
Less is more! Låt bli att visa skräcken, vi ser den ändå för vår inre blick. Bild: 20th Century Studios