Theo Blomqvist kom ut första gången på 90-talet när han gick i gymnasiet i Ekenäs. Då var hans namn ännu Tina och det han visste med säkerhet var att han älskade kvinnor.
– Att vara trans var inget som jag kände till, det fanns inga förebilder och det var inte ett alternativ. Jag kände att om jag kan leva som lesbisk, så kanske jag klarar av att leva överhuvudtaget.
När Theo som 46-åring äntligen kunde formulera för sig själv och för andra att han är en transman var det en otrolig lättnad. I åratal hade han försökt fly från sig själv genom att hela tiden jobba och vara i gång. Om han aldrig stannade upp behövde han inte heller ta itu med det som var fel.
Till sist blev det ohållbart och han kraschade både psykiskt och fysiskt. Med hjälp av sin dåvarande flickvän insåg Theo att han var tvungen att se sig själv i spegeln och starta processen för att bli sig själv.
”Transpersoner kan upplevas som konstiga”
Att komma ut en andra gång var på många sätt betydligt enklare, även om det också var besvärligt. Där fanns samma oro för hur folk skulle reagera, men precis som den första gången var oron obefogad. Ingen sade upp bekantskapen och de flesta bemötte honom med förståelse och kärlek.
Många lesbiska ser transmän som ett svek
Theo Blomqvist
Det som däremot överraskade Theo var reaktionerna bland vissa av hans lesbiska vänner. En kompis suckade djupt och sade att den lesbiska gemenskapen återigen förlorar en av sina starka kvinnor.
I och med att Theo i dag identifierar sig som man hör han helt enkelt inte längre till den umgängeskretsen. Insikten chockade honom eftersom han i grunden fortfarande är samma person med samma värderingar.
Han väger sina ord noga och poängterar att han enbart representerar sin egen åsikt.
– Det som jag har märkt är att många lesbiska ser transmän som ett svek. Du sviker den lesbiska samhörigheten och du tas inte emot på samma sätt längre.
Å ena sidan förstår han att många upplever män som ett hot, å andra sidan tycker han att det är sorgligt att en minoritet behandlar en annan minoritet så orättvist.
– Transpersoner är en fortfarande en minoritet som inte riktigt får vara med. Vi är lite konstiga och det finns inte riktigt förståelse för vad det handlar om.
Jag kan aldrig bli en cis-man eftersom jag har levt 46 år av mitt liv som kvinna
Theo Blomqvist
Han påpekar också att många transpersoner kan bli besvikna när de väl kommer ut och korrigerar sitt kön. Även om du själv känner dig hemma i din kropp kan samhället fortfarande behandla dig med misstänksamhet.
Den långa väntan på att få tillgång till vård via den offentliga sjukvården är också en stor utmaning för många transpersoner. När man väl inser att man är född i fel kropp kan det bli olidligt att vänta på att få den diagnos som behövs.
– Det finns bara en instans som sköter det. Vi har kommit långt den dagen som vilken hälsocentralläkare som helst kan konstatera att man är trans och sätta igång processen, säger Theo Blomqvist.
Tiden som kvinna är en del av identiteten
För Theos del har pusselbitarna nu fallit på plats och han kan äntligen känna igen sig i sin spegelbild.
Samtidigt är det ett faktum att han nästan hela sitt liv har uppfattats som kvinna. Det är också något som har format honom och gjort honom den till den människa han är i dag.
– Jag kan ju aldrig bli en cis-man, det finns ingen chans till det eftersom jag har levt 46 år av mitt liv som kvinna. Men jag vill ju att samhället hellre ska se mig som man eftersom det är så jag ser mig själv.
Själv har han inga krav på sig när det gäller att passa in i mansrollen; den är så mångfacetterad och varje individ är olik den andra. Det viktiga är att få vara sig själv.
Och varje gång han är ute med sina barn har de ett slags privat trans-pride.
– Mina barn kallar mig fortfarande för mamma. Vi kan få lite konstiga blickar när vi är på stan och de ropar på mig, men jag tycker det är roligt att folk får fundera.