Är gräset alltid grönare på granngården? Är scenkonsten faktiskt intressantare i Sverige?
Vad menar han, hör jag det susa i de finländska tallskogarna.
Det är förstås aldrig rättvist att karaktärisera ett lands scenkonst utgående från några festivalgästspel, men visst finns det mycket under Biennalen som gör att jag väldigt gärna snabbt igen hoppar på Sverigebåten (eller Finlandsfärjan som man säger där borta) för att återvända till svenska teaterhus.
Men först: Vad är Scenkonstbiennalen?
När den grundades 1993 kallade jag den för Sveriges version av Tammerfors teaterhöst (som, bör det tilläggas, grundades redan 1968). Äntligen hade Sverige fått en ram som för några dagar samlade landets teaterfolk till en och samma plats.
Samtidigt var Biennalen något annat än Tammerforsfestivalen, eftersom den var ... väldigt svensk. Konceptet var uttalat ”geografiskt demokratiskt”. Varje festival skulle arrangeras på en ny ort, och nu 30 år senare har städer från Malmö i söder till Luleå i norr fungerat som värdorter. Dessutom skulle man samtala från morgon till kväll, i år arrangerades omkring 200 (!!) seminarier, workshops och diskussioner.
Det var under ett Biennalsamtal som teaterns jämställdhetsdebatt för första gången tog eld, långt före det hände i Finland.
Just de otaliga samtalen är något som får mig att tänka ... gräset ÄR ibland grönare västerut. Visst hör jag många säga att de konstnärliga samtalen i Sverige har försvunnit, att kultursidor hellre debatterar kroppar och sexualitet än konst, och att svenska medier knappt alls följer upp Biennalens oändligt många tematiskt intressanta diskussioner får mig att tro att det faktiskt är sant. Kanske är de djuplodande samtalen om konst inte intressanta längre?
Hur som helst: under Biennalen har just samtal om konsten och teatern känts närvarande på ett helt annat sätt än i Finland.
Det var faktiskt också under en biennaldebatt (Umeå 2005, om jag minns rätt) som jag för första gången upplevde att teaterns jämställdhetsdebatt tog eld. Att temat verkade totalt frånvarande i Finland då jag året därpå gjorde mina första reportage kring frågan, berättar också det något om skillnaden i debattklimatet.
I år hann jag följa samtal om allt från överflödet av romandramatiseringar – något som definitivt kunde diskuteras också i Finland – till hur man gör autofiktion på scen. Att höra Kristian Hallberg berätta om uppsättningen av Katarina Frostensons mycket omdebatterade roman K, eller hur författarna Sara Stridsberg och Alex Schulman funderar på sina sätt att använda familjemedlemmar som roman- och pjäsmaterial var rena lyxen.
Men scenkonsten då?
Att under några dagar hinna se sex föreställningar som alla var väldigt olika och de flesta dessutom väldigt bra, fungerade för mig som en ovärderlig välbehövlig kick. Med jämna mellanrum behöver man riktigt positiva upplevelser som hjälper en att tro på scenkonstens framtid.
Här bjöds det på allt mellan danskonst (Noche med Cullbergbaletten) via traditionell teater till performans (Min totala njutning med Lilith performance studio) där hundratals kilo bröddeg stod i centrum.
Dramatens Den yttersta minuten byggde på svar som teaterchefen Mattias Andersson fick när han under coronan gav skådespelarensemblen frågan vad de skulle göra med en helt egen minut på Dramatens stora scen, och så fick vi se ett femtiotal (!) skådespelare bygga upp en helhet av svaren.
Eller en på ytan supertraditionell uppsättning av Ibsens Vildanden (Göteborgs stadsteater), men så exakt regisserad och spelad, med en ständig laddad underton. Ett bevis på att en traditionell teater med en fjärde vägg utan tekniskt hokuspokus fortfarande kan kännas hur relevant som helst.
Och hur skiljer sig svensk scenkonst från finländsk?
Traditionellt har man alltid talat om att den finska är mer fysisk, den svenska mer precis och den finlandssvenska lite mittemellan.
Sådana tydliga gränsdragningar upplever jag att inte längre finns, men visst kan jag fortfarande se skillnader som inte minst handlar om mångfald: svenska scener bjuder på mer färg, mer queer, och fler språk – under festivalen hörde jag repliker uttalas också på engelska och spanska och portugisiska och finska och arabiska.
Dessutom slås jag av hur många svenska skådespelare behärskar språket på ett så fullständigt sätt, hur man får vilka ord och repliker som helst att sitta bra och rätt i munnen.
Mer färg, mer queer, fler språk.
Att Scenkonstbiennalen fortfarande är så okänd i Finland är sorgligt, men på något sätt en självklar följd av hur man överallt verkar vända sig inåt.
Nu menar jag inte att vi behöver kopiera någonting alls av Sverige. Men visst kunde det samtalas mera om konst. Speciellt idag, när politiker verkar längta efter att inskränka på konstens frihet.
Mycket glädje, men också oro
I Sverige verkar konstfältet uppriktigt bekymrat över att politiker vill påverka konstens innehåll. Jag hör om Dramaten-satsningen med en dragduo som guidade förskolebarn på teatern, vilket ledde till protester och till att man valde att ta in Securitas-vakter som gick omkring bland barnen under guidningen.
Det finns en stark tradition som inte gör mig orolig över framtiden, hör jag en konstnärlig ledare säga, innan han tillägger: men samtidigt är klimatet riktigt oroväckande nu, och att en riksdagsledamot konstaterat att ”kulturkriget har börjat och nu ska konservatismen vinna” innebär att vi måste vara på vår vakt.
Det behövdes Securitas-vakter till barnens programstund.
Han syftade på Sverigedemokraten Björn Söder som i början av maj publicerade ett tweet med just det innehållet, och senare tillade att politiken måste börja ifrågasätta vilken kultur som finansieras med skattemedel.
Där är vi ännu inte i Finland. Men utan tuffare allvarligare samtal, och ett uttalat försvar av den konstnärlig frihet – som faktiskt i motsats till andra nordiska länder står inskriven i den finländska grundlagen - kanske vi en dag också står där, med vakter utanför teatersalongerna.