Regeringsförhandlingarna är nu inne på sin sjätte vecka och det har stormat rejält kring Svenska folkpartiets medverkan i en höggerregering tillsammans med Samlingspartiet, Sannfinländarna och Kristdemokraterna.
Svensk Ungdoms ordförande Julia Ståhle lämnade förhandlingarna med buller och bång och riksdagsledamot Eva Biaudet vantrivs på sin plats vid invandringsbordet. Spänningarna kulminerade i reviderade invandringsriktlinjer och en dramatisk lördag som redan kommit att kallas en ödesdag för SFP.
SFP:s möjliga regeringsmedverkan med Sannfinländarna är en speciellt känslig fråga för partiet dels på grund av språkfrågan – Sannfinländarnas mål är att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan – och dels på grund av partiernas ideologiska motsättningar som nu konkretiserats i invandrings- och klimatpolitiken.
Vad betyder det här för SFP? Vi har pratat med personer som känner partiet väl och som inte är inblandade i de pågående regeringsförhandlingarna.
Ole Norrback: SFP säljer inte sin själ
Före detta partiordförande och minister i flera regeringar. Kommer från södra Österbotten. Sonen Anders Norrback är nuvarande riksdagsledamot för SFP.
”Partiet har ju regerat med kommunisterna i tiden. Det var egentligen mycket värre än det här om man ser till politikens substans. Det är klart att Sannfinländarna ligger längst ifrån SFP av de partier som finns i de flesta frågor. Men det finns också åsikter hos Vänsterförbundet som ligger långt ifrån SFP.
Jag har varit lite förvånad över den här debatten om att partiet skulle sälja sin själ. Jag tycker i stället man kan fråga sig om det inte finns en extra stor efterfrågan för partiets politik i den här typen av regering. Jag kan inte se några risker. Man kan inte vara en vindflöjel som är känslig för varje rörlig opinion och göra politik bara enligt hur väljarna reagerar.
Så här mycket synlighet på kort tid har partiet inte fått för sin politik tidigare. Huruvida synlighet ger röster eller inflytande är en annan sak. Finlandssvenska frågor är inte det som partiet profilerar sig med nu, utan helt andra frågor.
SFP är ett mittenparti och det här är normal politik. Om man är i mitten ska man ha möjlighet att samarbeta åt olika håll. Det är mittenpartiernas roll. Det behövs modererande krafter som motverkar extremism som finns i många frågor inom det sannfinländska partiet. Därför är jag optimistisk när det gäller SFP:s framtid.”
Julia Ståhle: Hur få med unga efter det här?
Ordförande för Svensk Ungdom. Lämnade regeringsförhandlingarna för en dryg vecka sedan i protest mot att förhandlingsresultaten inte speglade partiets politik.
”Jag tror inte att vi kommer att få ett program som tillräckligt speglar SFP:s politik och då kan vi inte längre kalla oss ett liberalt parti. När jag var med i förhandlingarna såg jag det inte som troligt att vi skulle uppnå tillräckliga vinster för att kunna förklara för väljarna varför vi är med.
Om man inte får igenom tillräckligt många vinster och kan kommunicera dem på rätt sätt är jag rädd att vi förlorar stöd. Jag tänker att vi kommer att ha problem med att få med unga i den här verksamheten, speciellt i Nyland och i södra Finland.
SFP är för mig ett av de enda liberala partierna i Finland som speciellt värnar om mänskliga rättigheter, klimatomställningen och också svenskan. En politik som för Finland framåt. Fördelen med att vara med är att vi då kan minska antalet katastrofer som kommer igenom och man har en plats vid bordet även om man inte alltid får sin sak igenom.”
Pär Stenbäck: SFP måste ta skeden i vacker hand
Före detta partiordförande, undervisnings- och utrikesminister. Tidigare generalsekreterare för Finlands Röda Kors och Nordiska ministerrådet.
”SFP befinner sig i en ganska tråkig situation. Spänner man bågen för högt kommer man att beskyllas för att ha torpederat den här regeringen – en beskyllning som både Samlingspartiet och Sannfinländarna skulle rikta mot SFP om partiet driver sina åsikter så att det stjälper regeringen.
Det är ingen avundsvärd situation. Det är svårt att säga i vilket skede partiet borde sätta ner foten. De gjorde det en gång och kan inte göra det flera gånger. Om det kommer en ny kris i förhandlingarna är det enda sättet att SFP tar sin Mats ur skolan.
Det är troligt att SFP kommer att välja att leka med och se om det fungerar, eftersom Samlingspartiet är mycket angeläget med att få den här regeringen. SFP måste ta skeden i vacker hand. Om det blir en regering kan Svenska folkpartiet bevaka inifrån regeringen och förhindra att Sannfinländarna kan skada det finlandssvenska eller förverkliga sitt negativa språkprogram.
Den här regeringsbildningen och krisen kring det aktualiserar SFP:s roll i rikspolitiken överhuvudtaget. Spänningen mellan att vara ett regionalt och lokalt parti som företräder materiella intressen, praktiska vardagsintressen och att vara ett parti med en klar liberalborgerlig ideologi. Många har vaknat till nu – var står SFP i de här frågorna?
Den största utmaningen för SFP är att gå med i en sån här regering är att det polariserar opinionerna inom partiet på två plan. Dels mellan regionerna där det finns lite olika åsikter om det nyttiga med att vara med i en regering och ett regeringsparti som man står väldigt främmande för. Det kan leda till spänningar inom partiet eller också till och med bortfall av väljare.
Det andra är naturligtvis den ideologiska spänningen. Hur mycket ska SFP vara ett idépolitiskt parti där de här frågorna är viktiga för vem man samarbetar med? Det här kan i värsta fall leda till bortfall av väljare om det uppfattas som att man har svikit SFP:s ideal eller idéer för att kunna bevaka materiella frågor, intressefrågor, regionala och lokala frågor.”
Ulla-Maj Wideroos: SFP det enda liberala partiet i Ständerhuset
Österbottnisk SFP-veteran som varit finansminister och aktiv i partiet sedan 1970-talet. Riksdagsledamot 1995–2015.
”Det enda liberala partiet som förhandlar i Ständerhuset just nu är SFP. Det sätter naturligtvis en enorm press på de förhandlare som är där. Vikten i förhandlingarna lutar åt ett håll och då gäller det att försöka stå emot helt enkelt. Rättvisa, jämställdhet, internationellt ansvar och bistånd är värderingar som har varit viktiga inte bara för finlandssvenskar utan också många andra finländare.
Jag tror fortfarande på det liberala partiet som vågar stå upp för det svenska språket och vara ett modernt tänkande parti. Partiet får fundera lite på de här unga vuxna och deras roll i framtiden i partiet. Att få dem övertygade om att det här liberala partiet är värt att satsa på.
Förhandla, förhandla, förhandla – var sega och försök stå ut med allt man möter där. Jag är säker på att det inte är några trevliga krav som Sannfinländarna kommer med. Det är en ny situation för alla SFP:are som är där. Vi har inte mött den här sannfinländska politiken öga mot öga tidigare. Men att försöka stå ut och göra det bästa av situationen och sen dra slutsatserna när förhandlingarna är färdiga. Man kan inte dra slutsatser förrän det sista papperet är klart.”
Torbjörn Kevin: Svenskan kan inte försvaras till vilket pris som helst
Tidigare journalist och pensionerad chefredaktör från tidningen Åbo Underrättelser. Skrivit en historik om Svenska folkpartiet som behandlar åren 1970 till 1995.
”Ett parti av SFP:s kaliber borde alltid sitta i regeringen. Det är helt enkelt så att de svenska frågorna visar sig vara ingens bord om inte SFP är med. Vi har några avskräckande exempel från gångna tider. Rättsväsendet har tvingats in på indelningar som är ofördelaktiga för Svenskfinland av den orsaken att de stora partierna tenderar att motsätta sig särlösningar eller speciallösningar som ska tillgodose svenska intressen. Så ur den synvinkeln är det helt klart att SFP alltid bör vara med i en regering.
Vad partiet än gör så måste det kunna övertyga väljarskarorna varför man handlar som man gör. Om man nu går med i en regering som verkar vända sig mer inåt än utåt i världen så måste man ha väldigt goda motiveringar.
SFP bör stå upp för liberala värderingar så långt det bara är möjligt eftersom de angrips runt om i världen och inte slå om 180 grader i invandringspolitiken, utan bevarar någon slags humanism i de frågorna. Jag har framför allt väldigt svårt att förstå att SFP ska kunna vara med i en regering som kraftigt tonar ner klimatmålen.
Det måste finnas en gräns för hur långt man driver försvaret av svenskan till priset av att man idkar en politik som går emot vad man uppfattar som partiets profil hittills. Om det blir alldeles nattsvart så har jag väldigt svårt att förstå att SFP ska kunna sitta med.
När jag började följa politiken (1970- och 80-talet) var SFP ett starkt socialliberalt parti som nog erkände fri och öppen marknad men ändå kraftigt betonade den sociala dimensionen att man också ska ta hand om de svaga. Nu talar man mer om att SFP är ett liberalt parti med värderingar som gäller till exempel invandring.
Men jag har nog för mig att den sociala dimensionen fortfarande är viktig för partiet. Man kan väl säga att Calle Haglund var en mer markerad marknadsmänniska än vad Anna-Maja Henriksson har varit. Å andra sidan har man inte sett någon större skillnad i den konkreta politiken.”
SFP var det parti som fick betala mest för att få sina riksdagsledamöter invalda