”Lika barn leka bäst”. Så lyder ett gammalt ordspråk kring giftermål mellan parter med liknande bakgrund, samma verkar gälla delvis också yrken. I januari gick debatten het kring ”nepobebisar” efter Sällskapets avsnitt om ämnet – barn till rika och kända som gått i föräldrarnas fotspår.
Begreppet blev allmänt känt då amerikanska New York Magazine ägnade en hel bilaga åt att reda ut vilka kända barn som fortsatt i samma bransch som sina föräldrar. Även i Svenskfinland diskuterades frågan flitigt.
Av tolv nyantagna studerande vid Teaterhögskolans svenskspråkiga skådespelarlinje är fem barn till etablerade finlandssvenska skådespelare. En av de antagna har valt att inte publicera sitt namn på listan över antagna.
Den här artikelns syfte är inte att peka ut enskilda personer, eller teaterbranschen i sig, utan att diskutera de samhälleliga strukturer som påverkar yrkesmöjligheterna.
Av tolv nyantagna studerande vid Teaterhögskolans svenskspråkiga skådespelarlinje är fem barn till etablerade finlandssvenska skådespelare. En av de antagna har valt att inte publicera sitt namn på listan över antagna. Sammanlagt sökte drygt 120 in i år.
Antalet sökande har varit detsamma de två senaste omgångarna. Teaterhögskolan tar in nya studerande till den svenskspråkiga utbildningen bara vart tredje år.
Att marineras i kulturmiljöer har betydelse
Spelar det någon roll att man är barn till skådespelare? Frågan går till Aune Kallinen, professor för utbildningsprogrammet i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan.
– Ja och nej. Vad gäller urvalsprocessen spelar det ingen roll vems barn man är. Självklart har kulturella arv och privilegier ändå en betydelse. Man har kanske ett bättre utgångsläge inför ansökningsprocessen om man fått gå mycket på teater och konserter, och är bekant med branschen.
Kallinen tillägger ändå att man i Finland har goda möjligheter att jobba med ungdoms- och amatörteater oavsett familje- eller klassbakgrund. Hen är själv överraskad av att så många av de antagna i år är skådisbarn.
– Jag känner inte till det svenskspråkiga fältet så bra. Jag var främst medveten om de sökandes studiebakgrund, säger Kallinen och fortsätter:
– Det verkar finnas mycket intresse inom teaterfamiljerna att fortsätta arvet. Jag ser fram emot att få jobba med hela årskursen. De är jättefina och inspirerande allihop.
Barn till föräldrar som jobbar inom kulturbranschen eller har en akademisk bakgrund har möjlighet att fortsätta i samma fotspår medan barn som kommer från arbetarfamiljer har färre möjligheter till det.
Aune Kallinen, professor
För och nackdelar med att vara nepobebis
Kallinen själv kommer från en teaterfamilj och vet hur det är att jobba inom samma bransch som föräldrarna. Det finns för- och nackdelar.
– Hemma finns kanske en förståelse för ditt yrkesval. Nackdelen är att de inte förstår ditt val eftersom estetiken förnyas, generationerna förändras och det kan uppstå fräna diskussioner kring branschens utveckling. Mina föräldrar förstod varför jag ville jobba med teater, men hade önskat att jag hade jobbat mer på samma sätt som de.
Diskussionen om nepobebisar har i hög grad handlat om kulturbarn – kanske för att de ofta bär på namn och ansikten som är kända för en bredare publik, kanske för att det varit ett eftertraktat yrke att jobba som skådis.
Att yrken går i arv gäller förstås också många andra branscher, och har gjort så i århundraden.
Sedan 1800-talet har möjligheterna att jobba med egna yrkesval varit fler, men frågan är om trenden börjar svänga igen. Vem som får tillgång till vilka miljöer har betydelse.
En bredare samhällsdiskussion
Diskussionen om så kallade nepobebisar är viktig och hänger ihop med en nedmontering av välfärdssamhället, anser Kallinen. Mycket handlar om klassbakgrund.
– Barn till föräldrar som jobbar inom kulturbranschen eller har en akademisk bakgrund har möjlighet att fortsätta i samma fotspår medan barn som kommer från arbetarfamiljer har färre möjligheter till det.
– Problemen angående ekonomisk ojämställdhet och hur de ska lösas kräver en bredare samhällsdiskussion och en politisk debatt. Hur kan vi bygga upp vårt nordiska välfärdssamhälle igen och ge barn lika möjligheter redan från skolåldern?
Kallinen menar att ojämlikheten kring vilka skolbarn som får chansen att se teater under skoltid har minskat. Det har också förts diskussioner kring huruvida teater skulle införas som läroämne i grundskolan vid sidan av musik och bildkonst.
– Om vi fick in teater som läroämne i grundskolan skulle det kunna skapa en jämlikare startpunkt för alla, så att alla vågar tänka: teater kan också vara något för mig.
Anonyma ansökningar
Inom den finskspråkiga teaterutbildningen har man infört delvis anonyma ansökningsprocesser.
Efter att juryn kollat igenom en namnlista på 1 200 sökande, för att kolla om de behöver jäva sig, används enbart studerandenas förnamn under själva ansökningsprocessen.
– På finska sidan fungerar det här till viss grad, men på den svenska sidan bestämde vi oss för att hålla kvar efternamnet. Det skulle ha känts som att vi låtsas att processen är mer anonym än det faktiskt är. Vi har så pass få sökande att det är lättare att känna igen personer.
Mångfald och representation i fokus
Ett känt namn eller en känd förälder garanterar naturligtvis ändå inget. Teaterhögskolan lägger allt större fokus på representation än förut sina i antagningsprocessen, alltså till exempel etnicitet, mångfald, ålder och dialekt.
– Vi har aktivt jobbat med att dekolonisera (red anm. avveckla kolonialistiska maktstrukturer) vår undervisningsplan och också själva urvalsprocessen både när det gäller juryn och de som söker.
– Vi läser olika texter som har med samtida diskussioner att göra, i år en text av författaren Chimamanda Ngozi Adichie, om faran kring den enda berättelsen, som vi diskuterade med de sökande. I urvalsprocessen ska de som söker få en känsla av hur det är att studera hos oss.
Teaterhögskolan följer också utbildningsstyrelsens riktlinjer som läggs upp ett år på förhand, och också här poängteras representation.
Teaterhögskolans antagningsjury är på många plan porten till framtidens teaterfält. Det räcker inte enbart med kända efternamn eller råa talanger. Kallinen listar vad som krävs:
– Samarbetsförmåga, utvecklingsmöjligheter och förmåga till grupparbete är viktigt. Ju mindre resurser vi får från ministeriehåll, desto mer måste vi lägga vikt vid grupparbeten. Samarbetsförmåga är viktigt också när det gäller själva yrket: man kan inte ens skådespela solo ensam.