I årtionden har Eldkvarn tillhört det svenska musiklivets hörnstenar. Ibland har populariteten dalat och ibland legat på topp, men ihärdigt har Eldkvarn malt på till synes oberörd av trender. Nu verkar slutet ändå nära.
Håkan Lahgers bok om Eldkvarn skulle egentligen skildra den stora återföreningen efter att gruppens frontfigur och låtskrivare Plura Jonsson slängde in handduken år 2015.
Trött på turnerandet, märkt av ett dålighetsliv och en tilltagande ålder meddelade Plura att han behövde en paus från bandet. I bakgrunden spökade också en uppmärksammad arrestering i Göteborg år 2010, då Plura anhölls för kokaininnehav och en schism i bandet efter att Plura blivit folkkär och du med hela svenska folket tack vare sina kokböcker och populära matprogram på svensk TV.
Pluras eget marknadsvärde hade överstigit Eldkvarns och många tolkade uppbrottet som att bandets frontfigur inte längre behövde sina tidigare vapendragare från Norrköping.
Men våren 2021 skedde plötsligt en uppvärmning i de frostiga relationerna. Tänk om bandet skulle återförenas, spela in en ny skiva och sedan åka på turné?
Journalisten Håkan Lahger vidtalades för att skriva en bok om bandets medlemmar, vad det varit med om, men framförallt om vad som nu förestod när framtiden igen såg betydligt ljusare ut för Eldkvarn.
Det blir ändå ingen ny skiva och återföreningen inskränker sig till en spelning i bandets träningslokal. Plura har svårt att kommunicera med de övriga i bandet. Han förefaller att ha en egen agenda och meddelar plötsligt att han hellre uppträder med sin egen son.
Boken som blev något annat
Boken som skulle beteckna ett nytt startskott för Eldkvarn, blir istället en lite melankolisk och märklig bok över ett dysfunktionellt band som hållit ihop i mer än 50 år trots att man inte pratar särskilt mycket, än mindre umgås privat med varandra.
Eldkvarn framstår nästan som ett småföretag där själva produkten är viktigare än gemenskapen och sammanhållningen. Alla gör så gott de kan på jobbet, men vid arbetsdagens slut drar alla hem till sig utan några större känslor av saknad eller behov att upprätthålla kontakten med kollegorna.
De har blivit en del av vår historia
Håkan Lahger
Distanseringen och den formella tonen har ändå satt sina spår i många av bandets nuvarande och tidigare medlemmar.
Boken påminner lite om en terapisession där bandmedlemmarna i tur och ordning ger sin syn på saken, ibland har svårt att skyla bitterheten, men ändå lovprisar allt det man uppnått musikaliskt.
Eldkvarn må vara ett band som saknar en fungerande samtalskultur, men när det kommer till själva musiken, verkar det finnas en obegränsad tillit till var och ens kunnande och kompetens. Alla får spela som de vill och för det mesta blir det bra enligt någon outtalad regel som alla i bandet verkar omfatta.
Älskad av alla
Musikaliskt har man också uppnått det mesta i hemlandet Sverige. Eldkvarn är uppskattat av kritikerna, men samtidigt också folkkärt och ett band som under sin långa karriär förenar olika generationer av musikälskande svenskar.
Tacksamt nynnar unga och gamla fans med när bandet spelar låtar som Alice, Kärlekens tunga eller Långsamt tåg.
Håkan Lahgers bok om Eldkvarn blev inte en bok om revanschlust och musikens helande kraft, utan i stället en bok om ett trätande band som inte kan försonas. Eldkvarns bana har kantats av motgångar och slitningar och egentligen känns den här versionen betydligt mer ärlig och intressant än den planerade boken om bandets återförening och nya segertåg.
Eldkvarn har ridit ut värre stormar under sin långa karriär och jag förmodar att inte heller den här gången är det sista ordet sagt.
Boken slutar med en liten brasklapp där Håkan Lahger antyder att bandet kanske ändå återförenas sommaren 2023. Vi får väl se om bandets medlemmar grävt ner stridsyxan och väljer att greppa sina instrument istället.