Pelare av ljus i rött och blått lyser upp Anna Järvinen som uppträder inför en förväntansfull hemmapublik på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Hon identifierar sig inte som sverigefinne, utan som stockholmare och som finsk.
Hösten 2022 gav hon tillsammans med musikerkollegan Tapio Viitasaari ut albumen Lila/Liila, på både finska och svenska.
Den svenska pressen skrev uppskattande om albumet och det lite skeva mötet mellan Viitasaaris discoinspirerade, konstnärliga elektroniska musik och Järvinens lekfulla frasering och litterära texter.
Förutom Järvinen har musik av främst Bottenviken och Markus Krunegård skapat en liten finlandsboom i Sverige i år.
På scenen sjunger Anna Järvinen tyngdlöst: det är ingen skam att leta efter lycka, kaikki on hyvin, drar ut på vokalerna i haaaveeuunta vaan, och dansar uppsluppet.
I musikdokumentär berättar Järvinen om sin längtan till Finland, om missbruk i familjen och att konst blivit ett sätt för henne att få skammen att rinna av:
Debuten kom efter två år av förnekelse från andra i branschen
Texterna på Lila kommer från debutboken Dröm natten till idag. Stunder av lycka blänker till, men tillvaron förblir tung och motig.
– Kanske är det så enkelt att jag hade en pappa som ignorerade mig hela livet, funderar Anna backstage när jag frågar henne om varifrån vemodet i hennes musik kommer.
Redan på första låten, Götgatan, på debuten Jag fick feeling sjunger hon:
Och jag gick i solen utan att sakna något
Och jag gick där mitt i våren den lyckan var kort
Jag minns hur mycket jag tyckte om Järvinens debut. Hon berättar att hon kämpat i två år för att få ut skivan, att man inom musikindustrin inte alls förstod hennes grej.
– Det kom ju efter två år av total förnekelse av hela branschen. Folk var ganska öppet kritiska och tyckte att det var ofärdigt. Någon sa att det här är väl ett skämt…
Skivan gillades omedelbart av kritiker och publiken och av bara farten följde några framgångsrika album.
Tillsammans med Olavi Uusivirta skrev Anna Järvinen in sig i den finländska låtskatten genom storsuccén Nuori ja kaunis som finns på den finländska upplagan av hennes album Anna själv tredje .
Såriga familjeband
Genom musiken har hon återknutit vissa band med Finland, hemlandet som hon saknat hela livet.
I Dröm natten till idag förstår man att Järvinens liv i Sverige inte blev någon saga.
Hon är inte biografisk i sitt berättande, men genom de välvalda scenerna och symboler kryper en olustig känsla över en.
– Jag hade en styvsyster som dog av en överdos och min styvpappa var gravt alkoholiserad. Det var mycket sorg och skräck, som man som barn inte kan sätta ord på, som jag fattat sent omsider.
Hon skriver till exempel om den vidriga lukten av styvpappans ananasgodis, som blir en stark bild av vad det betyder att inte kunna lita på de vuxna, att som barn vara utelämnad.
Järvinen minns Helsingfors nästan olidliga vita ljus, där fanns mormor och också pappan som var likgiltig ända tills Järvinen slog igenom. Då blev hon plötsligt intressant.
Planerna att flytta tillbaka hem till Finland blev aldrig av.
Hennes konst springer ur ett liv som varit tungt, ur besvikelser, ur en barndom full av missbruk och aggressivitet.
– Det är mycket sorg, övergivna barn som spelar vuxna i många generationer omkring mig. Jag har varit för känslig för att ignorera det.
Anna Järvinen jämför sig med gråterskor i Karelen som hon såg på tv som fyraåring och förstod att hon såg sig själv.
– Jag fick rollen att bära det, det var därför blev jag konstnär. Ofta har jag tänkt: vad skönt det skulle ha varit att skippa det här med konst och bara bli lycklig istället.
Vem blir ett barn som tvingas leva på ett nytt språk?
Vi sitter backstage, på bordet ligger en bok av Karl Ove Knausgård och jag frågar Anna vem hon blev när hon fick det svenska språket.
– Det är en väldigt bra fråga, jag tror jag inte riktigt vet det, tror du satte fingret på det...Vem blir man när man tvingas överge sitt modersmål och använder ett annat språk än sitt modersmål med sina barn?
– Det är som om jag är en skådespelare hela tiden…
Jag frågar om förlusten av språk anledningen till att hon talar om sitt liv som tungt.
– Det är så bra att det spelas in, det är en större sorg än jag insett, så stort tack för frågan!
– Men nej, annars är det mänskliga sorger, hjärtesorg, och det med min pappa har varit tungt… Min mamma brukar säga att fädernas synder ekar i åtta generationer, och så är det.
Liila skrevs under en residensvistelse på Fårö, Ingmar Bergmans ö. De båda talar om den nästan olidliga skönheten på ön, naturen, doften av lavendel och djur som gick på vägarna.
Det finns något bergmanskt i hur Viitasaari och Järvinen dyker ner i sina egna minnen, textmässigt och musikaliskt, man hör skugga och ljus i musiken. Ändå är det musik som handlar om livet, just nu.
För Järvinen handlar skrivandet om att frigöra sig och har skrivit dagbok sedan liten
– När jag skriver rinner all skam ur kroppen av mig, den rann in i min dagbok, jag blev av med den. I 25-års ålder märkte jag att jag kan göra det med musik.
Lyssna på dokumentären där Anna Järvinen uppträder inför en uppsluppen stockholmspublik och berättar om hur hennes musik uttrycker att livet varit tungt.
Anna Järvinen och Tapio Viitasaari uppträder i Finland under sommaren, inledningsvis på festivalen Kesärauha i Åbo den 18.6.