Mot ett träplank bakom föreningshuset Brankis i Hangö står kvarlämnad rekvisita från årets Teaterträff: två stelnade betongblock och träformen de stöptes i, och två taveldukar som tidigare varit hötorgskonst med strandvyer. Nu är dukarna sönderskurna och nedkletade med målarfärg.
Föreställningarna som gjorde bruk av blocken och de trasiga målningarna var utmärkta. Betongblocken stöptes för föreställningen I was living in a strange place (Henriikka Himma och arbetsgrupp) som kunde beskrivas som en självbiografisk essä för scenen som behandlade 1960-talets finländska betongarkitektur och hur rummen vi rör oss genom formar våra liv.
Föreställningen spelades i affärs-, och källarutrymmen i Forumbyggnaden på Berggatan i Hangö, ett i tiderna stolt modernistiskt köpcenter intill järnvägsbron som numera framkallar lika delar nostalgi och ömkan.
Tavlorna skars sönder under föreställningen Kaboom – konsten att förstöra (Live Art Denmark), en barnpjäs i formen av en föreläsning om moderna konstnärer som slår sönder sina verk och om glädjen och problemen kring att förstöra.
Barnen bjöds upp på scenen att ta del av förstörelsen, genom att kleta, skära, banka, spräcka ballonger. Det är första gången jag sett en fyraåring gråta av ilska över att inte få komma upp på scenen under en teaterföreställning.
Ny generation, ny profil
Blocken och de trasiga dukarna står i det dammiga gruset under vildsint blommande syrener. Det känns som en bild som beskriver förändringen i festivalens profil sedan Hangö Teaterträff 2019 lämnade över det konstnärliga ledarskapet till en yngre generation av teaterarbetare.
Årets program sammanställdes av Jonas Welander, verksam vid föreningen LUST (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) och Tom Rejström, lektor i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan, och det känns som att festivalens nya profil numera är tydlig och etablerad.
Det som tidigare var ett nästan absurt vildvuxet utbud av föreställningar – en flyktig titt i 2010-talets programblad ger vid handen att det inte var ovanligt att ett fyrtiotal olika produktioner spelade på festivalen – har skalats ner till ett mer disciplinerat urval av konstnärligt sökande produktioner. Fokus ligger mer på fria teatergrupper, från det finskspråkiga fältet, från Norden.
Från sommarfest till branschinstitution
Det digra programmet under 2010-talet samlade effektivt det svenskspråkiga teaterfältet eftersom så många teaterarbetare var på plats för att spela, bygga, ställa i ordning inför festivalen. Otaliga minutiöst fullpackade paket- och lastbilar körde i skytteltrafik mellan Hangö och institutionsteatrarna runt om i regionerna som frikostigt lånade ut sin teknik.
Hangö Teaterträff växte till en samlande branschinstitution med egen jargong och symbolik, och det är traditioner som den nya festivalledningen verkar ha gjort ett val att lösgöra sig ifrån. Symboler som Antoniapriset och Roudarpriset består men känns vilsna i den nya profilen.
Det går att ana en oförlöst spänning i vem som är på plats och kanske vem som inte är det. Besökarna är unga och inne, men stämningen är mindre inåtvärmande än förr då man i ärlighetens namn kunde känna sig rätt utanför på Teaterträffen om man inte hörde till de hårt sammansvetsade arrangörskretsarna. Det är lätt att börja prata med vem som helst. Besökarantalet är lägre, föreställningarna är fortfarande slutsålda men det spelas färre av dem och för mindre läktare.
Folk gör konstiga saker på scenen, som i Sara Grotenfelts och Iida Hägglunds förtjusande Magic Show där en trollkonstnär försöker stoppa ner sig själv i sin hatt. Är det här framtiden?
Tja, varför inte?
Vidgade möjligheter
Det är i alla fall uppfattningen jag får av ett samtal med André Eiermann, professor i teater vid universitetet i Agder i Norge. Han leder Expanding Dramaturgies, en kurs i teatervetenskap för Helsingfors öppna universitet som ingår i festivalprogrammet. Dramaturgi kunde kanske i all enkelhet sammanfattas som effektiva sätt att berätta en historia. Enligt honom är riktningen inom den samtida scenkonsten i Europa att den söker sig bort från den traditionella textbaserade dramaturgin med rötter i den klassiska litteraturen.
Den europeiska scenkonsten har ända sedan 1970-talet utvecklat en mängd nya metoder och tillvägagångssätt vid sidan av denna traditionella modell med sina bekanta beståndsdelar. På det här viset vidgas möjligheterna som finns tillgängliga för scenkonstnärer, och det är detta som kursens namn Expanding Dramaturgies anspelar på.
Det är inte bara formerna som förändrats, även dramatikern som gestalt verkar blekna bort. Den skrivande dramatikern på sin dominerande plats på toppen av den konstnärliga hierarkin har ersatts av fria bearbetningar och mer kollektiva metoder inom arbetsgrupper.
Är dramatikerns tid förbi?
Denna iakttagelse gjordes också av juryn som delade ut Antoniapriset för årets bästa föreställning. (Årets vinnare: Whizz, whirr, bang, clang av Hav-Anna Company och Viirus.) I motiveringstexten frågade de bland annat vart dramatikern har försvunnit?
Det var en fråga som jurymedlemmen och Svenska Yles kulturredaktör Tomas Jansson även berörde i sin rapportering kring Svenska kulturfondens storsatsning på nyskriven finlandssvensk dramatik REKO. Projektets målsättning var att föra fram nya röster inom den svenskspråkiga dramatiken.
Så här i efterhand kan projektet förefalla en smula missriktat om det nu är så att det inte riktigt finns en efterfrågan på dramatiker ute på fältet utan manusen i högre grad utvecklas inom produktionerna själva.
Festivalprogrammet avslutades med en kritikerpanel i trädgården bakom Brankis, där syrenerna blommade och de sönderskurna taveldukarna lutade mot planket. Jag riktade en fråga till arrangörerna, skulle det finnas plats i festivalprogrammet för ett mer traditionellt dramatiskt berättande – vanlig teater helt enkelt – vid sidan av de mer utforskande formerna?
Jonas Welander svarade med en motfråga: upplever jag att det finns en brist på sådant på fältet i dag?
Nej, knappast.
Det mesta som spelas är fortfarande rätt traditionell teater, där skådespelare låtsas vara någon annan och man berättar en historia som utspelar sig någon annanstans. I alla fall för mig känns det rimligt och fräscht att en festival utvecklar sin egen tydliga konstnärliga profil som ger sig in i jakten på de nya och märkliga möjligheterna.