Barndomen och ungdomsåren i Afrika har format Frank Johansson. Trots det kommer han aldrig att återvända dit. Det beslutet fattade han efter sin sista resa till Sydafrika för tre år sedan.
– Efter det beslöt jag att jag nu har flugit alldeles tillräckligt i mitt liv. På grund av klimatkrisen är det helt enkelt inte längre hållbart. Men i mina tankar finns både Kenya och Sydafrika med nästan varje dag. Mest är det minnen som jag spolar om och om igen, men samtidigt är jag djupt sorgsen
I dag sommarpratar Frank Johansson om hur det var att leva mitt i den afrikanska frihetsyran och framtidstron – och om inspirationen han fortfarande hittar i 1970-talets optimism.
En trygg uppväxt i Kenya
När Frank Johansson var fem år gammal flyttade familjen från Finland till Kenya. Hans pappa arbetade med ett nordiskt biståndsprojekt och barnen gick i en kommunal lågstadieskola. Bland Franks skolkamrater fanns elever från ett trettiotal länder – ”från Finland till Singapore”.
– Trots våra språkliga, kulturella och religiösa skillnader umgicks vi såsom skolpojkar umgås. Vi spelade kula och fotboll, läste serietidningar, byggde flygplansmodeller och tävlade om allting.
Kenya hade blivit självständigt bara några år tidigare. Landet utvecklades hela tiden och det fanns en stark framtidstro.
– Det var en trygg uppväxtmiljö. Vi hade inga stålportar och höga staket runt vårt hus. När jag hade lärt mig vägen fick jag ibland promenera hem från skolan.
I efterhand beskriver Frank barndomsåren i Nairobi som utopiska.
– När jag själv fick barn tänkte jag ofta på hur underbart det skulle vara om de kunde få uppleva samma barndom som jag hade i Kenya.
Drömmen krossades
Sexton år efter att familjen flyttade hem till Finland återvände Frank till Nairobi. Den här gången som utrikesjournalist. Han kände sig genast som hemma – men mycket hade förändrats.
– Den största delen av Nairobis nya invånare bodde i slumområden, som bredde ut sig mellan de stora villaområdena med sina magnifika trädgårdar. Infrastruktur saknades och många tidigare medelklassområden såg förfallna ut.
Trädkojan där han hade lekt som barn fanns fortfarande kvar. Vid ingången till barndomshemmet stod däremot en tre meter hög järnport.
– Jag insåg snabbt att min tanke att barnen skulle växa upp i Kenya var en dröm. De skulle aldrig se och uppleva samma saker som jag. På grund av växande inkomstklyftor och våld skulle de bo bakom höga stängsel och murar med taggtråd.
”Jag kommer aldrig att återvända till Afrika”
I början av 2000-talet gick Frank Johansson in i väggen.
– Allt hade redan i flera år gått för fort och fast jag inte riktigt förstod det då, så var jag slutbränd. Det var först då som jag djupare började grubbla på varför världen är som den är.
Letandet efter förklaringar och inspiration har tagit Frank tillbaka till barndomens 1970-tal, en tid fylld av förhoppningar och framsteg, men också en politisk vändpunkt där världen valde fel. Och till Afrika, dit han inte mera vill åka av klimatskäl.
I dag sommarpratar Frank Johansson om sin barndom i Afrika, om mänskliga rättigheter och om inspirationen han fortfarande hittar i 1970-talets optimism och framtidstro. Men också om sin oro för människorna, när klyftorna ökar och klimatkrisen gör stora delar av kontinenten obeboelig.
Vegas sommarpratare sänds 26.6–11.8 vardagar efter kl. 10 och 18. Du kan lyssna när som helst på Arenan, programmet med musik finns tillgängligt i ett år.
Den musikfria versionen finns tillgänglig tills vidare, den kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.
Musik
Fadhili William: Malaika
Bob Marley & The Wailers: Get Up, Stand up
David Bowie: Changes
Billy Bragg: She’s got a new spell
Hugh Masekela: Bring him back home
Bisso na Bisso: Amiyo
Master KG (feat: Nomcebo): Jerusalema
Jennifer Ferguson: Where you gonna be tomorrow