De instängda chilenska gruvarbetarna som räddades 2010. De thailändska fotbollspojkarna som räddades ur grottorna 2018. Den lilla gruppen med ubåtsturister vid vraket av Titanic. Finns det paralleller?
Någon kunde kanske säga att omständigheterna är totalt annorlunda, att det är groteskt att ens jämföra.
Privilegierade miljardärer som betalar hundratusentals dollar på ett renodlat extremturismäventyr är en helt annan sak än gruvarbetare som förtjänat sitt levebröd på att jobba långt nere i de trånga schakten.
Men till avgörande delar är ju ingredienserna i dramat desamma: människor i ett trångt, otillgängligt utrymme riskerar dö medan klockan tickar. Det är därför världen följer med dramat.
Det är de elementen i berättelsen vi alla kan relatera till – skräcken, trängseln, mörkret, ovetskapen.
Till avgörande delar är ingredienserna i dramat desamma: människor i ett trångt, otillgängligt utrymme riskerar dö medan klockan tickar
Och samtidigt: upp till 750 personer (varav åtminstone 100 barn) fanns på en båt med migranter som sjönk utanför den grekiska kusten förra veckan.
Vad vet vi om den skräcken och trängseln, och bryr vi oss?
En detalj i rapporteringen är ganska talande. Platsen där båten med migranter sjönk är den djupaste delen av Medelhavet med ett djup på upp till 5 200 meter, vilket kan omöjliggöra försök att lokalisera den förlista båten.
Vad vet vi om den skräcken och trängseln, och bryr vi oss?
Titanic ligger med andra ord på grundare vatten än så, men där har en massiv räddningsinsats pågått sedan i söndags. Och det är dit, inte till Medelhavet, som det mediala strålkastarljuset har riktats.
Ingenting nytt under solen, kanske någon tycker. Vi har blivit så avtrubbade gällande flyktingkatastrofen att inte ens några hundra drunknade längre engagerar dess mera, varken den breda allmänheten eller journalisterna.
Då blir en liten ubåt betydligt intressantare och enklare att följa med.
Men det är också en lite väl cynisk analys. Klart att det alltid finns viktigare saker att rapportera om, klart att ubåtsdramat inte på något som helst sätt kan mäta sig med annan verklig nöd i världen. Det förnekar knappast någon.
Men vi människor fascineras helt enkelt av berättelser av det här slaget. Ett gastkramande drama i djupet, syret som tar slut, kapplöpningen mot tiden, de teknologiska utmaningarna i närheten av det redan i sig mytomspunna vraket av Titanic.
Upplägget är som taget ur en film. Man vill veta hur det går.
Vi människor fascineras helt enkelt av berättelser av det här slaget
Då de thailändska pojkarna räddades ur grottan år 2018 (det blev förstås senare en film av det) riktades det kritik mot mediebevakningen. I en kolumn jag skrev då resonerade jag kring varför den kritiken delvis var orättvis och att världen behöver också berättelser av det slaget.
Samma kritik kommer otvivelaktigt att komma också nu, oberoende av hur ubåtsdramat slutar. Det kommer att heta att medierna tappade sinnet för proportioner och indirekt värderade räddandet av vissa människoliv högre än andras.
Men handen på hjärtat – är det faktiskt bara journalisterna som har gjort den värderingen?
Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.
