Vraket efter miniubåten Titan uppges ha hittats på två olika platser. På ett ställe hittade man bland annat Titans akterskydd och på ett annat ställe farkostens landningsställ, den ram som gör att den lilla ubåten kunde stå på ett däck eller på havsbottnen.
Efter att olyckan hade inträffat sjönk vrakdelarna ner till havsbottnen åt olika håll, helt enkelt.
Vrakdelarna hittades mindre än 500 meter från Titanics vrak, det som var undervattenturisternas mål.
Vad var det som hände?
Fördelningen av vrakdelarna tyder på att farkosten sprang läck. När läckan uppstod var Titan så djupt under havsytan att vattenpelaren ovanför miniubåten innebar ett tryck på tiotusentals ton – det har liknats vid hela Eiffeltornet vikt mot skrovet.
Det som skyddade de fem personerna ombord mot trycket var farkostens skrov av kolfiber, men en spricka innebär att trycket inte längre fördelas som det är tänkt, utan skrovet ger efter.
Vrakdelar kan ge exaktare svar
En miniubåt som Titan har ingen svart låda, så för att ta reda på exakt hur olyckan inträffade krävs det att man samlar in så mycket som möjligt av vrakdelarna från olycksplatsen.
Det olycksutredarna allra helst vill hitta är förstås det ställe där sprickan uppstod. Att hitta de mest kritiska delarna blir inte lättare av att insamlingen sker på 3 800 meters djup med hjälp av fjärrstyrda undervattensfarkoster i ett mörkt hav.
Kolfiberdelarna kommer att undersökas med mikroskop för att se hur fibrerna har vridits, eftersom det kan ge tips om var den ödesdigra sprickan uppstod.
Hur med säkerhetsföreskrifterna?
Om utredarna kan bekräfta misstanken om att en spricka orsakade olyckan inställer sig frågan om det också har brustit i säkerhetsföreskrifterna. Handelsfartyg omfattas av strikta bestämmelser och till exempel i Vasa skärgård får inte vem som helst ta ut folk på havet i vilket vrak som helst och dessutom ta betalt för det, eftersom det finns strikta bestämmelser även för turistbåtar.
Vem var det som borde ha granskat Titan? Var det någon som slarvade?
Svaret är att djuphavsturismen är så ny att bestämmelser saknas. Läget påminner om hur det var i fråga om flygtrafik i början av 1900-talet, säger Salvatore Mercogliano, professor i historia vid Campbell University i North Carolina.
Mercoglianos specialområde är sjöfartshistoria och sjöfartspolitik.
– Flyget var i sin linda - och det krävdes olyckor för att beslut skulle fattas och sedan omsättas i lagar, säger han.
– Det kommer en dag då man inte tänker två gånger på att stiga in i en undervattensfarkost och åka ner till 4 000 meter. Men vi är inte där än.
Industristandard saknas
Torsdagens besked om att Titan hade imploderat och att alla fem personer ombord hade förolyckats har riktat uppmärksamhet på bristen på regelverk.
Enligt Salvatore Mercogliano är en orsak till att företag som driver djuphavsfarkoster granskas mindre än de företag som arbetar med rymdturism att djuphavsturismen sker i internationella vatten.
Titan var inte registrerad som ett amerikanskt fartyg eller hos någon internationell säkerhetsorganisation, säger Mercogliano. Inte heller finns det någon egen industristandard som till exempel skulle utfärda minikrav för skrovstyrka.
Stockton Rush, vd för Titans ägare Oceangate och en av dem som omkom ombord, var själv av den åsikten att standarder och minimikrav var döden för snabba innovationer.
Utforskning eller turism?
Enligt Oceangate var Titan en experimentell farkost, men var går gränsen mellan experiment, utforskning och turism?
– Det kan vara helt okej om man har ett utforskningsfartyg som pressar gränserna inom forskning, säge professor Daviw Andrews vid University College London till brittiska BBC.
– Men när man börjar tjäna pengar på att ta passagerare börjar folk höja på ögonbrynen.
Materialtrötthet kan ha spelat in
Olycksutredningen kommer också att titta på hur materialet mår i vrakdelarna.
Varje gång Titan gjorde en djupdykning innebär det att det enorma trycket pressar samman skrovet, som sedan utvidgas igen när farkosten återvänder till ytan.
Tillsvidare är det oklart hur företaget som drev miniubåten kontrollerade skrovet efter varje dykning och hur man i så fall gjorde det.
Som en båt på släp
Miniubåten Titan var en liten farkost som sjösattes från ett annat fartyg, den kanadensiska isbrytaren Polar Prince. Det jämför professor Salvatore Mercogliano regelmässigt med att ha en båt på släp efter bilen.
– Trafikpolisen har jurisdiktion över bilen och släpet, men inte över båten, säger han.
– Båten är last.
Bristen på tydliga regler innebär att det också är oklart vem som i sista hand har ansvar för utredning av olyckan, men eftersom den amerikanska kustbevakningen tog tag i räddningsoperationen är det sannolikt att den fortsätter även med olycksutredningen.
Källa: BBC, AP, Sky News, Reuters