Tänk er en naturskön plats, röda stugor, grönt gräs och ett regnväder som dröjer i bakgrunden men inte kommer. Tänk er parkeringsvakter som visar er var din Subaru ska stå, ivriga bybor i alla åldrar och ett surr som elektrifierar hela bygden.
Låter det inte som om det skulle vara dags nu? Som om ett gediget arbete som har gjorts på kvällar och veckoslut i månader äntligen skulle kulminera? Låter det helt enkelt inte som om den efterlängtade premiären på årets sommarteater kommer att hända ikväll?
Visst låter det så. Och visst var det så. På Åliden. I Purmo. Till tonerna från fiol och dragspel (Sofia Olli och Sven Wannäs) drar Pedersöre teater igång med pjäsen Masjävlar.
Från pjäs till film till pjäs
Många har säkert sett filmen som regisserades av Maria Blom. Det var hennes debut som filmregissör. Och som manusförfattare. Men först och främst var filmen en pjäs som hon skrev för Dalateatern i svenska Falun.
Lite omvända roller med andra ord, eftersom framgångsrika filmer i dagsläge oftare blir till pjäser än tvärtom.
Det märks att pjäsen är skriven som just en pjäs. Karaktärerna är klart utmejslade, rollerna är få och replikerna sitter som de ska. Som klippt och skuret för en sommarteater.
Pedersöre teater har valt att behålla namnet Masjävlar, trots att uppsättningen utspelar sig i Österbotten. Och att det är Purmo vi finns i råder det inget tvivel om, eller vad sägs om skämt om Purmos två största finlandssvenska kändisar i modern tid: Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho.
Innan jag berättar lite om innehållet i stora drag vill jag ge ensemblen en eloge. Sällan har man sett en amatörteaterpjäs i Österbotten som var så färdig på premiären.
Inga fadäser med tekniken, inga bortglömda repliker, inget fumlande på scen. Skådespelarna trivdes i sina rollfigurer och hittade varandra i spelet.
Ensemblen är tight och samspelt och utstrålar genuin spelglädje. Regissören Kristian Snellman måste ha haft roligt på jobbet med sådana talanger till skådespelare.
Borta inte bra och hemma inte bäst
Och pjäsen han har valt sitter som ett smack i den ljuva och ljusa junikvällen. Storyn om flickan som har lämnat byn, farit till stora världen men kommit tillbaka och är tvungen att ta itu med sitt förflutna är dessutom välbekant för de flesta österbottningar.
Vem har stannat? Vem har stuckit? Vem har uppoffrat sig? Att flytta bort är inte ett synonym för framgång och att stanna kvar inte heller ett synonym för att vara förlorare. Om det skulle vara så enkelt.
Här är det Carina som är singel i Helsingfors som har rest upp till föräldrarna i Purmo för att fira hennes fars 70-årsdag. (Fadern syns aldrig till under hela pjäsen, ett mycket smart drag av manusförfattaren Blom.)
Hemma möter hon sina storasystrar Eivor och Gunilla. Gunilla har just återkommit från en semesterresa som hade fört henne hela vägen till Bali. En resa som hon tjatar titt och tätt om.
Hon har flytt Purmo efter en uppslitande skilsmässa för att hitta sig själv igen. Det gick sådär får man väl säga.
Eivor är systern av den präktiga typen: jordnära, konservativ, med man, barn, hus, folkdräkt. Hon bär ansvar med stort A. Hon tar hand om föräldrarna, fixar kalaset, håller familjen och hela grannskapet ihop.
Grannskapet representeras av ljuvliga Majvor som bor i huset bredvid med sin son Jan-Olov som har varit förälskad i Carina sedan barnsben. En förälskelse som har blivit obesvarad från hennes sida.
Familjens överhuvud hade skjutit sig fem år tidigare, någonting som har lämnat djupa spår hos dem och hela grannskapet.
Det är med andra ord ingen renodlad komedi vi har att göra med, utan en berättelse om lycka och misär. Regissören Snellman har dock valt att varva allvaret med tokerier och till och med buskis.
Ett lyckat drag som fungerar eftersom skådespelarna kan spela både tragedi OCH komedi, någonting som inte är självklart för amatörskådespelare.
Skådespelarnas antal är sju och till skillnad från ingen nämnd ingen glömd är det den här gången alla nämnd ingen glömd, så pass bra var deras prestationer.
De tre systrarna spelas av Jannika Illanvuori, Nathalie Riska och Cajsa Östman. Grannfrun Majvors roll axlas av en frejdig Carina Viklund-Östman, hennes son, fumliga och tafatta Jan-Olov, av Alexander Granvik och Mattias Löv axlar rollen som Gunillas Balibekantskap River Moon och så spelar han en vålnad, den enda rollen som kunde ha lämnats bort.
Mästerligt amatörteaterspel
Sist men inte minst ska jag hylla Sebastian Björklund som spelar systrarnas farbror Ingvar. Han spelade på ett sätt så att jag var helt såld efter föreställningen.
Sebastian är ingen som har fått skådespeleriet med modersmjölken. I allt han gör på scenen är han lite sen ute: i entréerna, i replikerna, i sina stickord. Han är till och med sen när han talar med sig själva. Han kan inte dansa, men dansar. Han kan inte sjunga, men sjunger. Han kan inte gråta, men gråter.
Det är svårt att förklara hur han lyckades, mot alla odds, att gjuta liv i sin rollfigur. I de första scenerna tänkte man att han hade tagit sig alltför mycket vatten över huvudet. Men för varje scen växte han mer och mer in i rollen och i slutändan var han farbror Ingvar.
Fråga mig inte hur han gjorde det. Det var ett mirakel, ett underverk, ett mästerstycke! Lägg därtill ett extra plus i kanten för hanteringen av motorsågen på scen!