Joe Biden är inte den första amerikanska presidenten som sätter sin fot på finländsk mark. Däremot är det första gången Finland i egenskap av Natomedlem fungerar som värd för en amerikansk president.
Enligt Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, är Bidens besök såväl ett tecken på Finlands och USA:s långvariga vänskapsband, men också som slutet på en 200 år gammal frånvaro från västligt militärt samarbete.
– Det går att granska Bidens besök ur flera olika historiska perspektiv. Ett är Rysslands anfallskrig i Ukraina. Då går man ett och ett halvt år tillbaka. Vill man ta ett längre steg tillbaka i tiden går det att ta en titt på det självständiga Finlands historia.
– Själv tycker jag att man kan gå tillbaka ända till 1800-talet och Napoleonkrigen när Finland anslöts till Ryssland år 1809. I augusti år 1812 träffade ryska kejsaren Alexander I den svenska kronprinsen Bernadotte i Åbo. Dessa herrar kom överens om att Finland skulle lösgöras från den västliga säkerhetspolitiska sfären.
Före Napoleonkrigen var Sverige, och därmed också Finland, länge allierat med Frankrike. En allians vars gemensamma fiende var Ryssland. Det dröjer 200 år innan Finland på nytt officiellt ingår i en militärallians som uppfattar Ryssland som en potentiell motpart.
USA var en av de snabbaste att godkänna Finlands självständighet
Från första början har USA och Finland haft goda relationer, menar Meinander.
Den 28 juni 1914 sköts kronprins Franz Ferdinand av Österrike ihjäl i Sarajevo vilket ledde till första världskriget. I förlängningen ledde kriget till den ryska revolutionen.
Under revolutionens kaos passade Finland på att förklara sig självständigt och USA var ett av de första länderna som erkände självständigheten.
– Flera länder inklusive USA godkände Finlands självständighet i samband med fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Det fanns en baktanke med det hela. Man såg Finland som ett försvar gentemot den ryska bolsjevismen.
– En annan orsak var att Finland utvecklades mot en parlamentarisk demokrati, vilket var viktigt för USA:s dåvarande president Woodrow Wilson. Han var övertygad om att man genom fredsfördraget och de nygrundade Nationernas förbund skulle kunna undvika alla krig i framtiden. Han var också en stor förespråkare för demokrati.
Naziallians skadade inte relationerna västerut
Under andra världskriget hamnade Finland igen i kläm mellan stormakter. Hitlers och Stalin delade upp Europa mellan sig och Finland föll inom Sovjetunionens intressesfär. Vad som hände till näst känner varje finländare till.
– USA förklarade aldrig krig mot Finland under fortsättningskriget trots att Storbritannien och Sovjetunionen gjorde det. I USA accepterade man tyst att Finland allierade sig med Tyskland, eftersom man förstod att finländarna annars hade försatts i en omöjlig position.
Enligt Meinander spelade Risto Rytis och Mannerheims positiva inställning gentemot västvärlden en viktig roll i att USA beslöt sig för att inte blanda sig i Finlands krigföring under andra världskriget.
Efter andra världskriget lanserade USA den så kallade Marshallplanen. Med utrikesminister George Marshall i spetsen investerade amerikanerna enorma mängder kapital i Europa för att bygga upp den söndertrasade kontinenten igen. Hjälpen erbjöds även till Östeuropa och Finland, men den togs inte emot på grund av tryck från Sovjet och Stalin.
Andra världskriget utmynnade i att Sovjetunionen fick ett starkt grepp om Östeuropa. Finland förblev en självständig demokrati, till skillnad från Sovjetunionens övriga grannländer, tack vare att vi aldrig blev ockuperade. Finland undertecknade dock den så kallade VSB-pakten med Sovjetunionen som bland annat krävde att Finland inte skulle alliera sig med västblocket.
– USA var inte heller beredd att ge Finland någon form av säkerhetsgarantier efter andra världskriget. Stormakterna accepterade realiteten att Finland hörde till den sovjetiska säkerhetssfären och det skulle ha uppfattats som provocerande ifall USA inledde ett för nära samarbete, berättar Meinander.
Enligt Meinander ville USA inte synligt stödja finska regeringen under kalla kriget med det fanns ett undantag. År 1961 skickade Sovjetunionens utrikesminister Andrei Gromyko en not till Finland där man krävde militära konsultationer i enlighet med VSB-pakten. Samtidigt förberedde sig Olavi Honka för att utmana Kekkonen i det kommande presidentvalet.
Honka drog tillbaka sin kandidatur till följd av krisen och Kekkonen som åtnjöt Sovjets gunst återvaldes. Under notkrisen erbjöd USA Finland sitt stöd, men Kekkonen avböjde eftersom han var rädd att det bara skulle göra situationen mer inflammerad. Krisen gynnade i slutändan Kekkonen.
– Amerikanerna satsade istället på mjuk makt. USA gav en ansenlig mängd lån till Finland och inledde ett stort student- och forskningsutbyte länderna emellan. Skillnaden är ändå påtaglig om man jämför med Sverige. Den svenska regeringen ingick redan tidigt på 50-talet i ett systematiskt militärt samarbete med USA, säger Meinander.
Våren efter Sovjets fall blev USA och Finland vänner på riktigt
Då Sovjetunionen föll sönder 1991 hamnade Finland i ett vakuum. Mitt i allt finns det ingen gigant som vakar över politiska beslut.
– Inom ett halvt år hade den finska regeringen avstått från VSB-pakten och blivit ett EU-kandidatland. En annan viktig milstolpe som glöms bort är att Finland våren 1992 köpte 64 stycken amerikanska jaktplan.
– Det här ledde till att Finlands flygvapen och försvar knöts till det amerikanska. Man köper ju inte bara själva flygplanen, utan också hela den därtill hörande infrastrukturen. På många sätt var det här mer än bara en vapenaffär.
Enligt Meinander är Bidens besök nu kronan på verket i det militära samarbete som inleddes 1992. Han säger att det under den senaste tiden nästan varit en inflation i ordet historisk, men att Bidens besök visst är historiskt ändå.
– Det är en historisk händelse och det blir intressant att se vad framtiden för med sig. En aktuell diskussion är huruvida det är presidenten eller statsministern som ska ansvara för Natofrågor. Kommer Finland utvecklas till en normal västeuropeisk demokrati i vilken all säkerhets- och utrikespolitik leds av regeringen? Sedan är det inte omöjligt att Natos tyngdpunkt flyttar längre norrut, när Sverige förhoppningsvis snart blir medlem.