Forskaren Martin Hultman har ett begrepp för fenomenet – responsförnekelse. Han leder ett internationellt forskningsnätverk som studerar klimatförnekelse vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
– Det innebär att politiker och beslutsfattare sätter upp klimatmål, men inte genomför dem fullt ut. De gör inte de förändringar i investeringar, infrastruktur, skatter, utbildningar och liknande som skulle behövas, säger Hultman.
Responsförnekelse handlar inte om att förneka klimatförändringarna, utan om att inte agera på den kunskap man har. Det är alltså responsen som blir felaktig.
”Organiserad och logisk klimatförnekelse är ett mycket nyare fenomen”
Hultman säger att det från 90-talets början i både Sverige och Finland har funnits en övertygelse om att klimatförändringen är på riktigt och bör tas på allvar. Responsförnekelse har alltså en lång historia på cirka 30 år. Det här till skillnad från logisk och organiserad klimatförnekelse, som bara har funnits i cirka 10 år.
Jessica Finnilä är klimataktivist och säger att hon känner igen fenomenet och att det känns frustrerande. Hon lyfter upp hanteringen av coronapandemin som jämförelse.
– Nästan alla var medvetna om allvaret och gjorde sitt bästa och det fanns en helt annan sorts krismedvetenhet som också möttes av åtgärder. Nu med klimatkrisen fattas åtgärderna nästan helt och hållet, säger Finnilä
”Lurar både sig själva och medborgarna”
Responsförnekelse ser lite olika ut beroende på politisk övertygelse. För företag och konservativa politiska partier brukar det enligt Hultman ta sig uttryck i en överdriven tilltro till att storskalig teknik, till exempel elbilar, ska lösa hela klimatkrisen.
– Socialdemokratiska partier brukar snarare tänka att vissa typer av regler vad gäller konsumtion och lagstiftning för marknaden skulle lösa problemet. Men den lösningen har vi också sett att inte räcker hela vägen, säger Hultman.
Enligt Hultman kan responsförnekelse till exempel uppkomma på grund av olika normer. Han säger att förnekelsen innebär att beslutsfattare och ledare lurar både medborgarna och sig själva.
– Det som jag saknar för att kunna hantera responsförnekelsen är en tydligare vision om vilket samhälle vi ska ha istället, säger Hultman.
”Folk tar inte till sig informationen om det utmanar deras livssituation eller position i samhället för mycket”
Många helt vanliga människor som bryr sig om klimatet har också problem med att faktiskt ta steget och göra ändringar i sitt eget liv. Hultman säger att ungefär 15 procent av människor accepterar klimatförändringen och också agerar utifrån sin kunskap.
– Ungefär 30 till 35 procent av människor vet att de borde agera, men gör inte det. Det är en stor grupp i samhället som går med den här kunskapen och som antagligen skulle må mycket bättre av att agera fullt ut på den, säger Hultman.
Klimataktivisten Jessica Finnilä säger att många är så bekväma att de inte tar till sig informationen, om den utmanar den egna livsstilen eller positionen i samhället för mycket. Hon menar att något som bidrar till problemet är att välbärgade människor också ofta genom sin konsumtion har större klimat- och miljöavtryck och samtidigt mera makt i samhället.
– Det är en ganska svår kombination, eftersom de borde göra större förändringar och ha större ansvar men också kanske är mera måna om att bevara sin egen livsstil, säger Finnilä.
”Till exempel kan forskare påstå att de måste flyga till en konferens för att deras kunskap är så viktig”
Då man inte agerar enligt det man vet om klimatförändringen, kan man få en obehaglig känsla av motstridighet. Det här menar Hultman att kallas för kognitiv dissonans. För att hantera det använder sig många av så kallade copingstrategier.
– Det är strategier för att handskas med den här motsägelsefulla situationen av att veta och inte handla utefter det. Det kan till exempel handla om forskare inom universitetsvärlden som påstår att de måste flyga till en konferens för att deras kunskap och deras jobb är så viktigt, säger Hultman.
Jessica Finnilä berättar att hon bland annat har valt att bli vegan och att helt sluta flyga för klimatets skull. Hon försöker också att konsumera så lite som möjligt och köper begagnat.
– Det är för mig ett botemedel mot hopplöshet och maktlöshet att göra så mycket man kan åtminstone i sitt eget liv, säger Finnilä.