Efter att exmilitären Henrika Backlund berättade om kvinnohat och mobbning i militären i Radio Vegas sommarprat publicerade Svenska Yle ett frågeformulär om ämnet.
I många svar förekommer liknande upplevelser som Backlund hade. Också positiva erfarenheter förekommer i svaren, men sexism och mobbning var återkommande upplevelser.
Emilie Jäntti gjorde sin tjänstgöring på Nylands brigad för två år sen. Hon trivdes i stort sett bra, men tycker att militären har mycket att förbättra. Hon berättar att hennes kompani och ledning var vana vid kvinnliga beväringar. Enligt henne var det här avgörande.
– Jag hade otrolig tur. Jag fick själv höra väldigt lite kommentarer. Men jag vet att andra kvinnor inte hade det likadant. Jag vet kvinnor som avbröt sin tjänstgöring och mådde väldigt dåligt, säger hon.
Jäntti berättar att fastän hon trivdes under sin tid i militären, så upplevde hon också sexistiska kommentarer.
– Till exempel sades de att kvinnor bara rycker in för att få uppmärksamhet av killar eller för att hitta en pojkvän.
Också kommentarer om att man inte är kompetent för att man är kvinna var återkommande, säger hon.
Finska kvinnor har sedan 1995 haft möjlighet att utföra värnplikt.
– Mycket har gått framåt, men det finns mycket arbete kvar att göra för att kvinnor ska känna sig välkomna inom försvarsmakten, säger Jäntti.
Om ledarskap: ”Jag tror inte ledare förstår hur stor påverkan de har”
Upplevelserna varierar mycket i militären. Enligt Emilie Jäntti beror det här mycket på ledningen.
– Jag tror att många av dem som är i högre positioner, kanske inte ens förstår hur mycket man tar modell av deras sätt att leda.
Hon tillägger att militären är väldigt hierarkisk. Om ledningen är positivt inställd, påverkas resten av personalen snabbt. De fungerar som förebilder.
– Är det någon med hög militärgrad i kompaniet som behandlar unga beväringar väldigt dåligt, ifrågasättar jag inte alls att de beväringar i chefsroller tar modell av dem och gör samma sak, säger Jäntti.
I svar på Svenska Yles frågeformulär förekommer händelser då man försökt uppmärksamma ledningen om problem, utan framgång:
”Alla dagar var man ensam, utomstående. Men blev också mobbad av alla killar i kompaniet, det var grov mobbning, sexism och trakasserier. Militärpolispersonal hade flera gånger diskussion med killarna, att det är nolltolerans, och gav varning för mobbningen, men allt fortsatte oavsett. Jag berättade för den kvinnliga militärpolisaspiranten om situationen. Hon blev istället en av mobbarna.”
Anonyma meddelanden och trakasserier
En annan som har kontaktat Svenska Yle, efter Henrika Backlunds sommarprat, är Sara. Hon valde att kontakta redaktionen direkt istället för att svara via Svenska Yles frågeformulär.
”Jag har en känsla av att många beväringar upplever att militären och omvärlden på något vis är frånskilda. Att de regler och normer som är givna i samhället, att mobbning och trakasserier är fel, inte behöver tillämpas i militären”, skriver Sara till ett mejl till redaktionen.
Sara är inte hennes riktiga namn och hon hålls anonym på grund av det känsliga ämnet. Redaktionen känner till hennes identitet.
Hon berättar om osakligt bemötande som både hon och andra kvinnliga beväringar råkade ut för i Nylands brigad i Ekenäs. En kvinnlig beväring blev trakasserad på en mobilapplikation.
”Det skickades anonyma meddelanden om att hon är någon man skulle vilja knulla och det samma upprepades på tavlan i lektionssalen. Det var nog tydligt vem man avsåg även om namnet inte skrevs ut. En annan gång skickade en ung man olämpliga meddelanden till en kvinnlig beväring som gjorde henne obekväm. Vi tog upp saken med stampersonalen som lovade att ta itu med saken.”
Sara säger att hon inte vet vilka åtgärder som vidtogs.
Mitt utseende attackerades ingående: vad som var fel på mitt ansikte och andra kroppsdelar, jämförelser där jag klassades som fulast och så vidare.
”Sara”
En annan form av osakligheter sker via en så kallad sikalista. Sara förklarar en sikalista så här:
”När en beväring hemförlovas skriver hens underordnande en lista där det högst upp står ens namn och under namnet får underordnade skriva allt skit de kommer på om personen.”
Sara säger att sikalistorna verkar vara en gammal tradition och ett sätt att på något vis ”ge tillbaka” för eventuellt skit som förmannen utsatt dem för.
”Det är roligt så länge kommentarerna skämtsamt tangerar till exempel sättet hen ledde enheten eller ord som personen använde ofta. Sikalistorna spårar ändå oftast ut. Så var det även med min lista.”
Eller man kan inte ens kalla det att ”spåra ur”, för regler verkar fattas totalt, skriver Sara i mejlet.
Sara blev tillfrågad innan hennes lista gjordes upp vad som inte får finnas med. Hon meddelade att dödshot och alla slags sexuella kommentarer måste lämnas bort. Det uppfylldes till största delen.
”Jag insåg inte att då var tydligen precis allt annat tillåtet, även elaka och förnedrande skrivelser. Mitt utseende attackerades ingående: vad som var fel på mitt ansikte och andra kroppsdelar, jämförelser där jag klassades som fulast och så vidare.”
”Enligt tradition, som få går med på, ville de att vi hade högläsning på kvällen, men det gick jag inte heller med på.”
Sara berättar att hon känner till några andra listor och att dessa i vissa fall verkligen var extrema.
”En kvinnlig beväring föreslogs ta livet av sig och överlag sågades vi kvinnor i bitar på flera sidor.”
Sara säger att hon tog sin egen lista med en nypa salt, men det fick henne att fundera hur det än i dag kan förekomma sådana sikalistor.
Dröm om militäryrket gick i kras: ”På grund av kvinnofientligheten ville jag inte fortsätta”
Ett fyrtiotal personer svarade på vår enkät. De allra flesta var berättelser från Nylands brigad i Raseborg, vilket är förväntat då de flesta svenskspråkiga gör sin beväringstjänst där. Sexualiserandet av kvinnor i militären förekommer i merparten av svaren.
”För mina tjänstgöringsvänner var jag någon som kunde sexualiseras på alla sätt och vis. Det här fick jag bekräftat även efteråt av en jag tjänstgjorde med att det hade funnits ett ”spel” vem som skulle kunna sätta på mig först.”
Man blev konstant utfryst och mobbad. Det var blickar, elaka kommentarer, knuffar och låtsandes att man inte var där.
Många berättar att de hade funderat på ett yrkesliv inom militären, men blev tvungna att tänka om på grund av den kvinnofientliga miljön. Det här gällde även personer, som hade positiva upplevelser. Så här svarar de:
”Jag trivdes med militärutbildningen, men valde bort ett fortsatt yrkesliv i militären på grund av den påtagliga kvinnofientligheten som jag upplevde under hela beväringstiden. Man blev konstant utfryst och mobbad. Det var blickar, elaka kommentarer, knuffar, suckar, låtsandes att man inte var där, vägrade samarbeta med en mm.”
”Jag mådde psykiskt och fysiskt illa på grund av mobbningen och avbröt min militärpolistjänst, fast jag bara hade 2,5 månader kvar.”
”Det positiva var att man blir väldigt nära varandra, på ett sätt man annars inte blir. Vi kvinnor var i en skild stuga och jag upplevde att vi inte alltid fick all information. På slutet bodde kvinnor och män med varandra och det var mycket bättre, då fick vi all information. Det allra värsta som jag var med om var då en person skickade bilder på sitt könsorgan och sedan även bilder då han var naken. Vi anmälde det här till kompanichefen och ledningen tog det på allvar och hanterade det på ett bra sätt. Det blev rättegång och jag vet inte riktigt vad som hände men han dömdes.”
”Jag tror att allt beror på att kulturen är väldigt macho. Jag vet inte hur killarna tänker, de säger att det är ett skämt då de säger att kvinnor rycker in för att få knulla, men vi är ju där av helt andra orsaker. Jag ångrar inget, men är ändå tudelad till om jag rekommenderar militären för kvinnor, man ska nog ha skinn på näsan.”
Problemet är inte unikt för Nylands brigad, visar några av svaren. En tidigare beväring som tjänstgjorde i Sodankylä för över ett decennium sedan sedan berättar att det var en uppförsbacke för henne och hennes kvinnliga medbeväringar.
”Vi hörde nästan dagligen att vi borde vara bättre än männen eftersom vi var frivilliga. Innan tjänstgöringen hade jag funderat på en karriär som yrkesmilitär, men jag ändrade mig under tjänstgöringen. Jag drömde om officersskolan men vår utbildare gillade inte riktigt kvinnor, så jag hamnade i medicinala underofficersskolan istället och drömmarna om en soldatkarriär gick i kras.”
Många positiva erfarenheter
Flera kvinnliga beväringar har klarat sin tjänstgöring utan att stöta på sexism eller trakasserier. En tidigare beväring berättar så här:
”Det fanns förstås vissa saker som gjorde min militärtjänst annorlunda från gossarnas, skilda stugor för kvinnor och utrustning gjorda för män för att nämna ett par. Men att ha stött på trakasserier och sexism för att jag var kvinna skulle jag inte säga att jag gjorde. Jag har nästan bara goda minnen från min tid där.”
En lyckad militärtjänstgöring, fri från diskriminering, kan också resultera i en karriär inom det militära:
”När jag gjorde frivillig militärtjänst behandlades alla lika. Efter grundperioden, de första åtta veckorna bytte jag enhet. I den nya enheten fick jag lära känna nya män. Dessa män hade inte haft kvinnor i sin grupp under grund perioden, så jag upplevde att de var lite avvaktande. Men efter ett tag blev jag behandlad som man i ledet. Jag jobbar för tillfället i militären och jag känner inte av ojämlikhet.”
Och för vissa förverkligades inte oron om diskriminering under beväringstiden:
”Jag hade hört om kvinnor som blivit utsatta för mobbning och trakasserier inom det militära men jag blev positivt överraskad när jag själv ryckte in. Ibland märktes på jargongen att det var en mansdominerad plats, men jag blev aldrig annorlunda eller sämre behandlad för att jag var kvinna. Jag fick många nya vänner och trivdes överlag väldigt bra där.”