Det frågar sig veckans brevskrivare, som lever i ett långt och lyckligt äktenskap, men undrar vart passionen tog vägen:
Jag lever sedan tjugo år tillbaka med en fin och snäll man. Vi har det bra, bråkar sällan, är överens om allt gällande våra tonåringar och jag älskar honom verkligen. Men på sista tiden känns han allt mera som en kompis än en kärlekspartner. Det gör mig fundersam, vi är ändå ganska unga ännu, borde inte romantik och passion förekomma ens ibland i ett äktenskap? Min man ser inte alls problemet, han tycker vi har det toppen. Men jag längtar efter något mera ...
Maria 44
Vi gissar att många kan känna igen sig i Marias funderingar.
Hur ska man resonera om man lever i en relation som börjar övergå i vänskap?
Är passion, romantik och sexuell attraktion nödvändiga ingredienser i ett parförhållande?
Ska man nöja sig med ett tryggt och bekvämt förhållande, även om gnistorna har slocknat för länge sedan?
Är det vansinne att avsluta en stabil relation för att den har blivit trist? Eller är det en nödvändighet?
Hör det till att kärleksförhållanden byter skepnad med tiden? Ska man i något skede acceptera att passion är något som hör till det förflutna? När infaller detta skede? Vid 45? Vid 75? Aldrig?
Finns det risker med att tiga och nöja sig, fast man saknar något i sin relation?
Och går det att hitta gnistan på nytt med sin partner?
Vi vill ha dina synpunkter och erfarenheter gällande detta!
Du är alltid anonym när du skriver till Norrena & Frantz, ditt svar kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.
Ska man fortsätta leva ihop när kärlek övergått i vänskap?
