Vi har talat med professor emeritus i statsvetenskap Jan Sundberg, journalisten och författaren Staffan Bruun, samt Marianne Laxén, som har varit politiskt aktiv i hela sitt liv och gjort en lång karriär som jämställdhetskämpe.
Här är regeringskriser de minns.
1: ”Jag blev så arg att jag målade hela toaletten svart”
Bildandet av Harri Holkeris regering år 1987: Tre borgerliga partier – Samlingspartiet, SFP och Centerpartiet – hade i smyg kommit överens om att bilda regering. SDP blev största parti i valet, men de tre partierna höll sig till avtalet och gick inte med i en SDP-ledd regering.
Marianne Laxén berättar att hon ogillar den här typen av myglande och intrigerande starkt.
– När det hemliga avtalet avslöjades blev den dåvarande presidenten Koivisto så sur och arg att han istället utsåg Harri Holkeri till regeringsbildare, säger Laxén.
Holkeri var Samlingspartiets tidigare ordförande. Han stod utanför det hemliga avtalet och bildade istället en blåröd regering där socialdemokraterna ingick. Samlingspartiets dåvarande ordförande, och samtidigt part i kassaskåpsavtalet, Ilkka Suominen fick nöja sig med att bli handels- och industriminister.
Utöver Samlingspartiet och SDP fick också SFP och Landsbygdspartiet plats i regeringen, men det sistnämnda partiet drog sig ur hösten 1990.
Många socialdemokrater, speciellt de som hörde till partiets vänsterfalang, fördömde samarbetet med Samlingspartiet.
– Personligen tog jag det otroligt hårt. Jag kan berätta att jag målade min toalett svart på grund av det här. Så varje gång jag gick på toa, påmindes jag om den här förskräckliga regeringen!
Hemliga dokument, härvor och mutor – testa vad du kan om ministeravgångar genom tiderna
2: ”Folk har glömt att Antti Rinne bildade den där regeringen”
Centern vill ha bort statsminister Rinne: Socialdemokraten Antti Rinne avgick som statsminister efter en mycket kort tid på posten år 2019. Bakgrunden var att ett regeringsparti, Centern, meddelade att de inte längre har förtroende för Rinne. Beskedet kom efter en utdragen konflikt om arbetstagares avtal vid Posten.
– Det att Centern åstadkom att Rinne blev utkastad är mer eller mindre skandalöst tycker jag. Men Antti Rinne gjorde nog ett gott val där, när han avgick för att rädda regeringen, säger Laxén.
Enligt Laxén är det här en kris som fallit många ur minnet, efter att Sanna Marin sedan tog över som statsminister.
– Folk har glömt att Antti Rinne bildade den där regeringen och sen drog sig tillbaka när Centern ville ha ut honom därifrån, säger Laxén.
3: ”Sällan har den skyldiga blivit så ensam som hon”
Jäätteenmäkis hemliga dokument: Centerns Anneli Jäätteenmäki, Finlands första kvinnliga statsminister, fick hålla sin post i bara i några månader.
Jäätteenmäki var statsminister år 2003 och avgick efter att det kom fram att hon hade övertygat en tjänsteman att dela hemligstämplade dokument åt henne.
– Hon lämnades helt ensam i krisen och det tolkade jag som att det var för att hon var kvinna. Det var kanske fel det hon gjorde, men det är sällan vi haft en kris i politiken där den som är skyldig har blivit så allena som hon blev, säger Laxén.
Jäätteenmäkis snabba avgång gjorde också intryck på professor emeritus i statsvetenskap Jan Sundberg.
– Jag minns att jag själv funderade mycket på om det är så att kvinnor som sitter på höga poster är mer utsatta än män och sitter mer löst än manliga motsvarigheter, säger Sundberg.
Sundberg säger att det är svårt att bevisa att det skulle ha handlat om sexism, men att det nog finns mycket som tyder på det. Han är ändå noga med att poängtera att det inte går att dra paralleller till dagspolitiken med Riikka Purra och kritiken mot henne.
4: ”Man attackerade det svenska i Finland”
Debatten om att stänga ner garnisoner kring år 2012: Ekonomin var svag efter finanskrisen och årskullarna av rekryter hade krympt. Då kom förslaget att en del garnisoner borde stängas. Det ledde till en politisk storm, eftersom garnisonerna var så viktiga för de små orterna där de låg.
– Då diskussionen inleddes satte det Centern och Sannfinländarna på bakhasorna. Så kom Sannfinländarna med förslaget att inget ska läggas ner, men om man måste är det förstås Dragsvik, säger Jan Sundberg
Dragsvik fick till slut bli kvar, men några garnisoner i norra Finland stängdes. Den dåvarande försvarsministern Stefan Wallins (SFP) förtroende mättes, men han fick ändå sitta kvar och regeringen höll.
– Det var väldigt språkligt. Man attackerade det svenska och ifrågasatte varför Dragsvik fick bli kvar då andra kommuner måste lida för det, säger Sundberg.
5: ”En bottennotering i finländsk demokrati”
Inget regelrätt presidentval 1974: Det här skedde under den tiden då Finland ofta böjde sig för Sovjetunionen i politiska frågor.
– För att visa Sovjet att vi garanterat håller kvar Kekkonen som president, struntade man år 1974 i att hålla ett allmänt val och valde en undantagslag, säger Sundberg.
Lagen stiftades året innan och garanterade Kekkonen yttterligare fyra år som president, efter de första 18 åren hade redan hade avverkat.
Sundberg menar att händelsen var en bottennotering och verkligen inte skulle ha gett höga poäng för graden av demokrati i Finland.
6: ”Han sa att regeringen bör åtnjuta riksdagens förtroende, inte presidentens”
Presidenten fick nog av regeringen: År 1981 var Urho Kekkonen fortfarande president. Han meddelade då att statsminister Mauno Koivistos regering inte längre åtnjuter hans förtroende, utan måste avgå.
– När president Kekkonen sa sådant på den tiden så brukade politiker lyda. Men nu sa Koivisto helt plötsligt att han har studerat handlingarna, och regeringen bör åtnjuta riksdagens förtroende och inte presidentens, så han sitter kvar, säger journalisten Staffan Bruun.
Bruun berättar att bakgrunden till intrigerna var att alla hade sikte på nästa presidentval, då Kekkonens efterträdare skulle utses.
– Alla inblandade visste då att Kekkonen var lite sjuk och skröplig. Då han sedan faktiskt insjuknade blev Koivisto tf. president och i förlängningen sedan också president. Det här var ytterst dramatiska månader så de glömmer jag inte, jag var själv ung reporter på HBL vid den tiden och bevakade händelserna, säger Bruun.
7: ”Skyll på mig, Kekkonen!”
Kekkonen ryter till: Året var 1975 och presidenten var ännu i sin krafts dagar. Det hade varit riksdagsval, men partiledarna lyckades inte enas om en majoritetsregering.
– Då slår plötsligt Urho Kekkonen näven i bordet, kallar alla partiledare till Presidentslottet och säger att nu har han fått nog. Arbetslösheten har gått upp till 63 000 och Finland behöver en nödlägesregering för att klara sysselsättningen, säger Bruun.
Kekkonen gav partiledarna tre dagar för att enas om ett program och bilda regering. Och tre dagar senare hade Finland faktiskt en majoritetsregering med SDP, Centern, DFFF, SFP och Liberala folkpartiet. I samband med den här krisen föddes också ett uttryck, som har levt vidare.
– Kekkonen sa att om det här inte lyckas, har ni bara en att skylla på: skyll på mig, Kekkonen! Eller på finska: Syyttäkää minua, Kekkosta!
8: ”Det stred mot alla parlamentarismens regler”
Jussi Halla-aho valdes till ordförande för Sannfinländarna år 2017: Sannfinländarnas långvariga ledare Timo Soini lämnade ordförandeskapet 2017. Han ville själv att Sampo Terho skulle ta över, men en grupp aktiva inom partiet lyckades få Jussi Halla-aho vald till ordförande.
Det blev en kris i regeringen, eftersom Samlingspartiet och Centern då ansåg att Sannfinländarna under sin nya ordförande stod för sådana värderingar som de omöjligen kunde acceptera.
Regeringen med dess dåvarande statsminister, Centerns Juha Sipilä, höll redan på att avgå. President Sauli Niinistö befann sig på sommarresidenset Gullranda i Nådendal. Sipilä, en erfaren pilot, hade så bråttom att komma till Gullranda för att lämna över sin avskedsansökan att han valde att själv sätta sig vid spakarna i ett flygplan och flyga till presidenten.
Under resan till Gullranda fick Sipilä veta att en majoritet av Sannfinländarna plötsligt brutit sig ur partiet. De bildade ett eget parti, Blå framtid, och sa att de kan fortsätta i regeringen. Enligt Sipiläs egna ord hade han redan hunnit till Nådendal när mötet mellan honom och presidenten avbokades.
– Det stred mot alla parlamentarismens regler att ett parti som tappat nästan hälften av sina riksdagsmandat plötsligt sitter kvar och behåller alla sina ministerportföljer, som om de ännu skulle ha haft den parlamentariska styrka de hade efter valet, säger Staffan Bruun.
Bruun menar också att krisen är intressant i dagens läge, eftersom Samlingspartiet nu inte längre ser problem med att samarbeta med Sannfinländarna.
– Då ska vi minnas att Sannfinländarna ännu inte hade etablerat sig som det öppet rasistiska främlingsfientliga parti det är i dag. I dag är det en mycket värre version, men nu duger det plötsligt, säger Bruun.