Det har varit mycket tal om långa köer till mentalvården i Helsingfors, framförallt bland unga. Psykiska störningar är de vanligaste hälsoproblemen bland såväl skolelever som unga vuxna, och bland de unga män som ringer Mieli rf:s kristelefon har antalet personer med självmordstankar fördubblats jämfört med 2020.
Enligt en studie publicerad av THL lider allt fler finländare i arbetsför ålder av betydande psykisk påfrestning och självmordstankar. Samma studie pekar också på att det är allt fler som upplever att det är svårt att få den vård de behöver.
”Jag blev alldeles handlingsförlamad då jag skulle sköta allt pappersarbete”
Hur är det då att söka hjälp när man lider av någon psykisk sjukdom? Var ska man börja och vilka är hindren som gör det svårt för människor att komma igång med den långa processen av psykologbesök, läkarundersökningar och byråkratin som kommer med att söka ekonomiskt stöd?
En som gått igenom allt det här är Max. I tjugoårsåldern led Max av depression och ångest, vilket ledde till att han inte klarade av en normal vardag under flera år.
I dag är Max runt 30 år och säger att han knappast skulle vara vid liv om han inte fått hjälp med att navigera genom den byråkratiska djungeln som uppstod då han skulle söka hjälp, och samtidigt försöka få ekonomiskt stöd för att ha råd med hjälpen.
– Nu när jag tänker tillbaka är det klart att hela systemet för att söka psykologhjälp och ekonomiska stöd är planerat av en människa som själv är fullständigt frisk. Då man är djupt deprimerad eller ångestfylld är det inte möjligt att navigera i hela byråkratidjungeln på egen hand. Jag minns att jag blev alldeles handlingsförlamad då jag skulle sköta allt pappersarbete, berättar Max.
Max förklarar att han hade både positiva och negativa upplevelser av mentalvårdstjänsterna i huvudstaden. Ibland kände han sig sedd och förstådd, medan han under andra perioder kände sig väldigt ensam.
– Jag började med att gå hos en gammal gubbe som pumpade i mig en massa mediciner. Han var ganska trött och ville bort därifrån, och gick sedan i pension efter ett år. Efter det kom en ny psykiater och en ny psykolog. Jag berättade samma saker om och om igen för nya personer.
Drogpolitiken leder till misstro mellan patienter och social- och hälsovårdsarbetare
Max säger att det är vanligt att människor som lider av depression eller ångest försöker lindra sina symptom med hjälp av olika rusmedel. Men då Max sökte hjälp kunde han inte medge att han då och då rökte cannabis.
Det ledde till att Max måste ljuga om sin egen rusmedelsanvändning för de läkare, psykologer och socialarbetare som försökte hjälpa honom.
– Min psykiater gav som råd till mig att aldrig nämna till någon inom hälsovården att jag då och då röker cannabis, eftersom jag då skulle bli stämplad som missbrukare vilket skulle göra det svårare att få hjälp. Det kändes konstigt att vara tvungen att ljuga för läkare och psykologer, när man försöker bygga upp en relation som definieras av öppenhet och tillit, förklarar Max.
Psykiska problem ledde till ekonomiska problem
Max fick stöd från staten för sin terapi i fyra år. Under den tiden skickades han också till socialarbetare, bland annat för att få hjälp med alla de blanketter, formulär och ansökningar som han måste fylla i för att få stöd från staten.
– Jag hamnade i klistret med mitt studiestöd, eftersom jag lyfte studiestöd men var så deprimerad att jag inte kunde studera. Det slutade med att jag använde allt mitt studiestöd förrän jag ens kommit igång med studierna, vilket ju sedan var ekonomiskt utmanande då jag frisknade till och måste börja studera utan något stöd.
På Sveps ungdomsverkstad fick Max mycket hjälp med att klara av vardagen.
– Där fick jag en massa stöd, framförallt av en väldigt snäll kvinna som hjälpte mig mycket. I det skedet hade jag redan kommit en god bit på tillfrisknandet, men det var ändå viktigt att få hjälp med alla olika ansökningar och dylikt, förklarar Max.
”Vi lägger för mycket tyngd på att vara sin egen lyckas smed”
Inom mentalvården är socialarbetare i dag en del av teamen som inom huvudstadsregionens välfärdsområde arbetar med att hjälpa människor att få vardagen på fötter.
Max tror att det hade hjälpt honom då han var sjuk om han hade insett att han inte själv är ensam ansvarig för sitt välmående. Han säger att vi måste kunna lita på varandra och be om stöd och hjälp då det behövs.
– Jag tror att vi i allmänhet lägger alltför mycket tyngd på personligt ansvar och att vara sin egen lyckas smed. Ibland är man inte själv ansvarig för hur man mår och kanske helt enkelt måste få hjälp av gemenskapen och samhället för att klara sig. Det finns mycket i systemet som lägger väldigt mycket ansvar på den som mår dåligt, men den människan har kanske inte resurser att hjälpa sig själv, säger Max.
Max heter egentligen något annat, men för att skydda hans identitet kallar vi honom Max i denna text.