Sedan Urho Kekkonens tid för 50 år sedan har presidentens formella makt minskat betydligt. Enligt Stolpe är den centrala förändringen att presidenten förr kunde utlysa nyval för riksdagen utan riksdagens samtycke och att presidenten självständigt dominerade utrikespolitiken.
– Men nu leder presidenten utrikespolitiken tillsammans med regeringen. Förr var det nog allmänt känt att det var svårt att bli utrikesminister om man inte hade goda relationer till presidenten. Då fick presidenten styra ganska mycket själv, och nu är det mera i samråd med riksdagen och regeringen helt enkelt.
Regeringens maktbefogenheter reducerades betydligt i samband med den nya grundlagen år 2000. Ett till exempel som Stolpe lyfter fram är presidentens makt att förr själv bestämma vem som skulle leda regeringsförhandlingarna.
– Nu är det ju ledaren för det största partiet som får det här uppdraget. Förr var det så att presidenten liksom helt godtyckligt kunde utse en regeringssonderare. Presidenten behövde inte fundera så mycket på vilka partier som vunnit valet och så vidare.
Den sittande presidentens popularitet påverkar hur mycket makt denna har
Enligt Stolpe är den symboliska makten som presidenten har kopplad till valresultatet i dagsläget. Det att Sauli Niinistö vann presidentvalet i den första omgången har enligt Stolpe underlättat hans situation.
– Han kan tala mer frispråkigt, tror jag, än vad nästa president kommer att kunna göra, om vi nu utgår från att nästa presidentval kommer att bli mycket jämnare. Så jag kan tänka mig att nästa president har en mindre fördelaktig sits än den nuvarande, men det är naturligtvis bara min spekulation.
Under sin andra mandatperiod har president Niinistö vid ett antal tillfällen uttryckt sig om inrikespolitiken, trots att presidenten inte formellt ska påverka inrikespolitiken. Enligt Stolpe har presidentens ord och agerande betydelse för hur medborgare förväntas agera.
– Till exempel om nu presidenten besöker en flyktingförläggning eller ett alkoholisthem så är det ju en signal att vi måste bry oss. Eller ifall han är väldigt mån om att prata svenska vid olika tillfällen eller betonar hur viktigt det är med tvåspråkigheten i det här landet. Det sprider sig som ringar på vattnet eftersom det är en president som kan påvisa ett starkt stöd.
Presidentvalet är det val som lockar flest finländare till valurnorna. Finns det något samband mellan hur mycket makt presidenten har och hur många som röstar?
– Det tror jag att det indirekt gör. Det är förstås svårt att bevisa, men ifall 70–80 procent går och röstar, visar det på att det är någonting som folk tycker fortsättningsvis är viktigt, säger Stolpe.
Från representant för ett parti till hela folkets president
Inför presidentvalet 2024 har majoriteten av kandidaterna ställt upp via en valmansförening och inte via ett parti. Enligt Stolpe är detta något som utvecklats till följd av att presidenten i dag väljs genom direkta folkval.
– Det blir mer vanligt att man inte vill ha den där partistämpeln i pannan utan väljer att ställa upp via valmansförening. Många tycker säkert inte att det har någon betydelse överhuvudtaget, men jag har full förståelse för att en kandidat vill tona ner sitt partimedlemskap i ett sådant sammanhang. Man vill i stället bli hela folkets president.
Tidigare var det mer laddat vilket parti presidenten kom från, enligt Stolpe.
– Vi kan ta ett exempel från då Kekkonen-epoken var över och Koivisto tog över i stället. Då var det intressant att vi för första gången fick en vänsterpresident. Mauno Koivisto var ju socialdemokrat, men innan dess hade vi aldrig haft en president från något icke-borgerligt parti.
Inget nytt att ”utomstående” kandiderar
Enligt Stolpe är presidentens maktbefogenheter i framtiden mycket upp till vem som blir vald i januari 2024.
– Det är den som innehar ämbetet som utformar det. Den som blir vald nästa gång har sex år på sig att vara med och utforma det och då är ju frågan, vem är den personen?
– Jag har väldigt svårt att spekulera i vem som blir vald, ärligt talat, för det kan nog gå lite hur som helst. Folket vill tydligen ha en president som syns, efter vad det nu verkar.
10 frågor om presidentens makt
Inför presidentvalet 2024 ställer ett antal personer upp som inte varit aktuella inom inrikespolitiken under de senaste åren eller över huvud taget.
Enligt Stolpe är detta inte ett nytt fenomen i sig. Av de mest populära namnen i galluparna inför valet, Pekka Haavisto, Olli Rehn och Mika Aaltola, är det endast Pekka Haavisto (Gröna) som varit aktiv inom inrikespolitiken under de senaste åren.
– Även om Martti Ahtisaari var socialdemokrat, var han intressant på det viset att han hade gjort sig ett namn utomlands via FN-uppdrag och så vidare. Det var väldigt speciellt att han dök upp som gubben ur lådan.
Enligt Stolpe kan man dra vissa paralleller mellan Ahtisaari och Rehn.
– Olli Rehn, folk vet vem det är. Han har inte varit med i dagspolitiken på länge, men han meriterar sig nu på annat sätt än genom att sitta i riksdag eller regering. Det som är intressant med Mika Aaltola är att vi vet väldigt litet om honom, vad han har för värderingar och så vidare.