Den tyska flaggan som vajar i blåsten utanför bryggorna vid Wasa segelförenings gästhamn på Vasklot i Vasa vittnar om långväga gäster söderifrån. Längst ute på gästbryggan håller Martin Kohler och Caroline Schröder från Hamburg på att göra sig morgonklara i sin gula segelbåt.
Den gamla segelbåten från 1976 är av det italienska märket Comet och heter ... Comet.
– Vi började kalla den för Comet när vi köpte den från Danmark för det var en Comet. Och när vi inte hittade på ett bättre namn tog vi tillverkarens namn. Namnet fanns ju redan på många ställen i och på båten, säger Martin.
Caroline och Martin befinner sig ute på långsegling. Paret startade den 6 maj i Hamburg och hade då planer på att segla omkring i Östersjön i hela fem månader.
Vid det här laget har de seglat längs hela den finländska västkusten. Gästbryggan vid Kilens hembygdsgård i Sideby nära Kristinestad var deras allra första möte med Österbotten. Då var det midsommar. Nu, drygt sex veckor senare, går resan i andra riktningen – från norr tillbaka mot syd.
Till gästhamnen i Vasklot i Vasa har paret styrt sin Comet sent på måndag kväll för att söka skydd för det som skulle bli århundradets storm. Till syvende och sist blev det inte så mycket kvar av stormen, men visst viner vinden utanför kajutan medan Caroline och Martin börjar berätta om skärgården, dess öar och människor de har mött.
Bottniska viken som terra incognita
Så varför har paret valt just Finlands kust för sin långsegling?
– Jag hade velat segla en hel sommar lång och normalt gör man det i Medelhavet. Men vi tänkte att det är vettigare att segla norrut när man bor i Hamburg, så långt norrut som det går och då hamnar man i Bottniska viken. Men när jag började leta efter information på nätet hittade jag bara information som sträckte sig upp till Åland. Efter det var det tack och gonatt. Det var då vi bestämde att vi ville segla dit för att titta hur det ser ut där, säger Martin.
Först var det inte helt givet var paret skulle göra sina strandhugg, berättar Caroline.
– Normalt tycker vi om naturhamnar. Men vi lärde oss snabbt att det är ganska svårt i Finland. Det finns så mycket stenar. Och så hörde vi också att det inte är kutym i Finland. Därför besökte vi många små gästhamnar på små öar.
Hur går det förresten att segla i skärgården?
– Det gäller att hålla sig till farlederna. Utan den så kallade plottern skulle vi ha varit helt borta många gånger. Det som var helt nytt för oss var att segla genom en skärgård.
Har det funnits något ställe någonstans som de tyckte alldeles extra om? Den frågan framkallar ett stort leende på Martins ansikte.
– Om jag måste välja bara en tar jag Gåshällan. Vi seglade in på förhållandevis stora vågor. Vi var tvungna att improvisera när vi angjorde bryggan eftersom kartan inte motsvarade verkligheten. Men sånt är totalt spännande. Vi hittade slutligen vägen in och förtöjde båten vid en akterboj. Det kom någon som hjälpte oss med linorna och ropade: ”Jag tände redan på bastun!”
– Man hade hamnat på en ensam ö långt ute i havsbandet och där finns en bastu. Vi blev inbjudna och upplevde för första gången en äkta finsk bastu.
Lycksalighetens öar
Caroline har någonting helt annat i tankarna:
– Den speciella platsen eller hamnen är en sak. Men det som betydde mest för mig var människorna vi träffade. Jag tyckte verkligen att de var utomordentliga på den finska sidan av Bottniska viken. Och jag säger det inte bara eftersom vi just nu befinner oss i Finland.
– Finländarna vi träffade mötte oss med öppen famn. De kom med rekommendationer, var jättelätta att samspråka med. Man fick en känsla att man är mer än välkommen som gäst på deras små öar.
När stormen bedarrar ska Caroline och Martin segla vidare. De ska byta ut lycksalighetens öar i Finland mot Höga kusten i Sverige. Men Finland och finländarna har för alltid funnit en plats i deras hjärtan.
