Det är exakt två år sedan Kabul föll och talibanerna tog över makten i Afghanistan. Sedan dess har de framsteg som gjorts under de senaste årtiondena gällande kvinnor och flickors rättigheter mer eller mindre helt suddats ut.
Afghanistanexperten Aziza Hossaini följer med situationen i sitt tidigare hemland dygnet runt och jobbar med att hjälpa landets kvinnor och flickor. Hon får uppgifter bland annat via bektanta och släktingar.
Kvinnor i Afghanistan får i dagsläget bara visa ögon och händer när de rör sig ute i samhället – över 72 kilometer från sitt hem, måste de ha sällskap av en mahram, alltså en manlig släkting, eller sin man. Och också då får de passa sig.
Enligt en del uppgifter är det är förbjudet att skratta högt, använda högklackat och att ha färggranna kläder. Det här varierar sannolikt regionalt, i Kabul verkar inställningen till kvinnor vara betydligt mer liberal.
– Det har rentav gått så långt att talibanerna har beslutat att stänga landets skönhetssalonger. De vill alltså bestämma hur en kvinna ska se ut under sin burka. De låter inte längre kvinnor vara i fred under den, säger Hossaini.
Könsapartheid där kvinnor inte är trygga någonstans
Hon, och FN, beskriver läget som ett slags könsapartheid, där kvinnor inte har några rättigheter för att de är just kvinnor.
– Det finns inte en enda myndighet för kvinnor att vända sig till för att kräva sina rättigheter. Om en kvinna våldtas av en talibansoldat finns det ingen polis att anmäla till, ingen myndighet att vända sig till.
Det fanns i tjugo års tid – innan Afghanistan åter föll i händerna på talibanerna – ett kvinnoministerium som förde kvinnors sak.
Kvinnor är inte trygga någonstans i landet; varken i sina hem eller ute på gatan. Afghanistan är världens största fängelse för kvinnor
Aziza Hossaini
Dessutom var flera kvinnoorganisationer och skyddshem tidigare verksamma i landet. Nu är det slut på allt sådant.
– Kvinnor är inte trygga någonstans i landet; varken i sina hem eller ute på gatan. Afghanistan är världens största fängelse för kvinnor, säger Hossaini.
Aziza Hossaini har tät kontakt med både män och kvinnor i Afghanistan. De skickar uppdateringar per sms, och delar videoklipp och bilder.
Hon beskriver meddelandena hon får som väldigt sorgliga.
– En kvinnlig lärare med fyra barn kontaktade mig för en tid sedan och berättade att hennes man är väldigt sjuk. När hon fortfarande tilläts arbeta kunde hon försörja familjen. Nu har hon inga inkomster, och ingen nära manlig släkting utöver sin man.
Förbuden skapar svårigheter för biståndsorganisationer
Sedan i fjol är det förbjudet för kvinnor att verka inom de flesta av landets sektorer.
I december förbjöd talibanstyret kvinnor från Afghanistan att jobba för nationella och internationella icke-statliga organisationer, något som fördömdes starkt av det internationella samfundet.
I april utvidgade talibanerna förbudet till att också omfatta kvinnor i Afghanistan som arbetade för FN i landet. Det förbudet är fortfarande i kraft.
När kvinnliga biståndsarbetare förbjuds är det svårt att få biståndsarbetet att fungera i ett land med många änkor som förlorat sina män i krig.
– Manliga arbetare släpps inte nära kvinnorna, och kvinnor tillåts inte att arbeta för dessa organisationer. Det är en svår ekvation att få ut hjälp till kvinnorna, säger Hossaini.
Finlands Röda Kors: Svåra förhandlingar som kräver principfasthet
I samband med talibanernas maktövertagande valde flera länder, däribland Finland, att avsluta det direkta samarbetet med myndigheterna i Afghanistan. I dagsläget stöder finska staten projekt i landet via exempelvis FN och Finlands Röda Kors.
Sammanlagt behöver 24,4 miljoner människor humanitärt bistånd, och fler än nio av tio lever i fattigdom, enligt FN-siffror från juli. Toni Jokinen som är chef på stöd- och koordinationsenheten för internationellt bistånd på Finlands Röda Kors bedömer att antalet i nuläget närmar sig 29 miljoner människor, alltså två tredjedelar av befolkningen.
Internationella Rödakorskommittén och Internationella Röda Kors- och Röda Halvmånefederationen är verksamma i Afghanistan. Internationella Röda Kors- och Halvmånefederationen är i princip takorganisation för Finlands Röda Kors.
Talibanerna erkänner behovet av humanitärt bistånd. Det gör det så klart lättare att få fram hjälpen
Toni Jokinen, Finlands Röda Kors
– Förutsättningarna för arbetet är goda. Röda Halvmånen lyckas svara på behovet rätt bra, särskilt vad gäller sjukvården, säger Jokinen.
För att arbetet ska lyckas måste man förhandla med landets makthavare.
– Vi förhandlar med talibanerna, det är en förutsättning för att kunna upprätthålla verksamheten. Talibanerna erkänner behovet av humanitärt bistånd. Det gör det så klart lättare att få fram hjälpen, säger Toni Jokinen som är chef för internationellt bistånd på Finlands Röda Kors.
Han beskriver ändå förhandlingarna som svåra. Framförallt kräver de en viss pragmatism och principfasthet från Röda Korsets sida. Biståndet måste helt enkelt prioriteras högst.
Trots talibanernas förbud har också de projekt som rör kvinnor kunnat fortsätta, och en fjärdedel av organisationens anställda är fortfarande kvinnor, säger Jokinen.
– När jag besökte Afghanistan kunde jag också arbeta med kvinnliga kollegor. Men kvinnor har inte i dag möjlighet att påverka inom organisationen, eller att ha chefsposter.
Att talibanerna ändå erkänner behovet av bistånd och ser kvinnor och barn som särskilt sårbara är positivt, enligt Jokinen. Trots det ser han inte att det finns några utsikter för att talibanerna luckrar upp förbuden.
– Under de här två åren har läget försämrats allt mer, alla nya beslut och restriktioner har blivit strängare. Kvinnors möjligheter att delta i samhället är väldigt begränsade och det ser jag inte att förändras inom en snar framtid.
Vart går medlen?
De pengar som går till Afghanistan räcker ändå inte till alla som skulle behöva hjälp. Toni Jokinen säger att Internationella Röda Korsets verksamhet ändå har utökats sedan augusti 2021 eftersom behovet har ökat så enormt.
Afghanistanexperten Aziza Hossaini har för sin del fått flera meddelanden om att biståndet har minskat rejält sedan i fjol. Enligt henne vittnar människor om att talibanerna använder sig av biståndet för att utpressa människor att vara aktiva inom landets moskéer.
– Det kan handla om att flitigt delta i fredagsbönen eller skicka sina barn till koranskolan. Biståndet knyts alltså till talibanernas ideologi.
Grundprincipen är att pengarna som ska till Afghanistan inte går via talibanerna utan till de organisationer som verkar i landet
Toni Jokinen, Finlands Röda Kors
Toni Jokinen uppger att Internationella Röda Korset är noga med att inga pengar går via talibanerna, utan via organisationer och partners.
– Grundprincipen är att pengarna som ska till Afghanistan inte går via talibanerna utan till de organisationer som verkar i landet. Men däremot betalar vi exempelvis löner till vårdpersonal.
Hur övervakar ni att pengarna går dit de ska?
– Afghanistans Röda Halvmåne är verksam i hela landet, och Internationella Röda Korsets personal är på plats hela tiden. De har förhållandevis bra möjligheter att röra sig i landet. Vi följer precis som förr upp vart pengarna går. Vår ekonomiförvaltning är noggrann med att finansieringen inte hamnar på andra ställen än dit den ska, säger Jokinen.
Det finns förstås alltid en risk för missbruk när man arbetar i den här typen av områden
Toni Jokinen, Finlands Röda Kors
Han säger att organisationen exempelvis har upphandlingssystem som ska se till att pengarna inte hamnar i fel händer. Större införskaffningar görs av Röda Korsets egen personal.
– Men det finns förstås alltid en risk för missbruk när man arbetar i den här typen av områden.
Hossaini är kritisk till hur finansiering från bland annat FN har nått de behövande. Hon efterlyser särskilt bättre mekanismer för hur man ska övervaka hur pengarna når fram till de behövande. Det gäller inte bara Afghanistan utan också andra konflikthärdar.
– Tjugo år i Afghanistan visade att när man lägger ut väldiga belopp – men inte övervakar hur pengarna rör sig – skapar det en korruption som i sin tur förstör det som man ursprungligen ville bygga upp.
”Vi kan inte vänta på att talibanerna ändrar åsikt”
Det är ett faktum att läget i Afghanistan är akut. Aziza Hossaini anser att vi inte kan vänta på att talibanerna ändrar åsikt och hon efterlyser förändringar på ett politiskt plan.
– Jag efterlyser att vi lyssnar på Afghanistans kvinnor som riskerar sina liv när de går ut på gatorna och protesterar. De har idéer och lösningar. Jag efterlyser att vi inte enbart förhandlar med talibanerna och ser dem som enda alternativ.
Enligt Hossaini kunde man exempelvis förhandla med motståndsrörelsen i Panjshirdalen för att sätta press på talibanerna.
– Då ser talibanerna också att EU, USA och FN inte står handfallna inför dem. De här två åren har visat att talibanerna i praktiken vann, medan vi står maktlösa.
Rättelse 16.8 kl. 10.15: Stycket om att inte lämna hemmet har korrigerats, det gäller alltså ifall kvinnan reser längre än 72 kilometer från hemmet. Också uppgiften om stränga restriktioner mot kvinnor har kompletterats med uppgiften om regionala skillnader.