Hur var det man sa?
It's the economy, stupid.
Den internationella herrfotbollens stora sommarstory har inte varit speciellt svår att ringa in. Saudiarabien har ställt ner en säck med pengar på gräsmattan och dopat sin egen liga med spelare som hela fotbollsvärlden kan rabbla i sömnen.
Det är en utveckling som verkligen låg i tangentens riktning. Det var egentligen bara en tidsfråga när det skulle smälla till på allvar.
Till helgen – samtidigt som Premier League, La Liga och Ligue 1 kör i gång – startar den saudiska ligan. Tidigare i veckan kom bekräftelsen som man bara väntade på: tv-kanaler och streamingtjänster runtom i världen (bland annat Canal + i Frankrike och Fox Sports i USA) har köpt sändningsrättigheterna till matcherna.
Någon förvånad?
Fotbollen valde sin väg för länge sedan, de senaste månaderna har en hel sport bara börjat springa snabbare i ekorrhjulet. Saudiarabien är ingen ny spelare på den här marknaden, men nu syns de tydligt och hörs klart.
Elda upp eländet?
Det har snart gått två år sedan engelska Premier League valde att ge grönt ljus till den saudiska statens investeringsfond PIF som majoritetsägare i Newcastle. Ligan påstod att intåget från PIF, med kronprinsen Mohammed bin Salman som styrelseordförande, inte betyder att Saudiarabien styr en anrik engelsk klubb i förlängningen.
En läskunnig människa begriper bättre, men vilken roll spelar det?
Att Newcastle styrs av saudier är bara ett kapitel i sporttvättsdebatten. Då fotbollssporten har svällt så det knakar i sömmarna och blivit en smältdegel av kultur, nöje och geopolitik har många frågat sig var den egna gränsen går.
Ryck upp allt med rötterna, sätt eld på eländet och börja om? Blunda, gapa, svälj och fortsätt titta?
Man tappar bort sig bland alla nollor då man läser om saudiskt intresse för Kylian Mbappé, och alla är medvetna om de här ländernas syn på kvinnor, jämställdhet och mänskliga rättigheter.
Man kan stapla tusen orsaker till att vara dyster och dystopisk, men den internationella fotbollen kan knappt välja vem som ligger bredvid i dubbelsängen längre.
Kom in lägligt efter pandemin
Den brittiska regeringen ska ha tryckt på för att Premier League skulle släppa in Saudiarabien i Newcastle, och de hade miljontals skäl. Saudiarabien är en handelspartner och investerare i näringslivet.
I fotbollen har de saudiska klubbarna utvecklats till en viktig ventil för att lätta på trycket i plus-minus-kalkylerna i dagsläget. Efter pandemin har många klubbar i stora europeiska ligor inte råd att investera, och då klev Saudiarabien lägligt in med plånböcker som inte har en botten.
Chelsea och Liverpool har lastat av spelare till saudiska lag som inte har ett ekonomiskt regelverk att ta hänsyn till. Det är låga odds på att fler gör samma sak i framtiden för att få luft i bokföringen.
Händelsekedjan visar hur fotbollen har slutat att spela teater, och det är svårt att greppa vad som är äpplen och päron.
Vidden av Saudiarabiens intåg som en tung aktör är omöjlig att överblicka. Landet har sitt Vision 2030-program som ska möblera om i statens intäkter – från olja och gas mot turism och även idrott.
Äta eller ätas?
I motsats till exempelvis den djupt problematiska VM-värden Qatar har Saudiarabien åtminstone ett stadigt sportintresse att stå på. Fotboll är landets klart mest populära idrott och kronprinsen har sett det som ett uppdrag att föra idrotten till befolkningens bakdörr.
Stora boxningsgalor, formel 1-lopp och fotbollsmatcher på saudisk mark, uppköpet av hela golfsporten och försöket att göra samma sak med tennisen är konkreta handlingar.
Vad vill de med fotbollen?
Ingen kan säga säkert när man pratar om en aktör som har obegränsade resurser, men det känns onekligen inte så långsökt att spekulera om en potentiell träff mellan kurvorna för saudiska pengar och en superliga som aldrig har försvunnit från agendan.
Fifa kommer att utvidga sitt klubblags-VM 2025. Vad gör Uefa? Tar den europeiska fotbollen saken i egna händer och ger saudiska klubbar plats i Champions League på sikt? Potentiell nyckelfråga: äta eller ätas?
Samtidigt kör miljardindustrin Premier League i gång på full effekt igen. Engelsk fotboll skaver också, men här finns konkurrensfördelar som man kramar om allt oftare.
Om tio år kan det här låta som en skrift från forntiden, men visst är det härligt då historia och traditioner rinner i vener och artärer, kisslukten hänger tät utanför slitna Kenilworth Road och lilla Brentford springer sönder Manchester United?