Vid ett av borden öppnar Nanna Pulkkinen sin pappas herbarium.
Hon bläddrar fram sidor med växter som samlats för sextio år sedan, och berättar om sin relation till skogen och naturen som barn. Småningom går hon vidare till att beskriva aktioner i skogen, eller hur telefonen kan plinga till mitt under en föreläsning med information om hur ännu ett viktigt skogsområde är hotat och skriker efter försvarare.
Berättelser om miljöaktivisters aktioner omges vanligtvis av hetsig argumentation, i skogar som hotas av väldiga avverkningsmaskiner eller på gator där man för en stund stänger av trafiken. Men här är atmosfären en annan, här kan aktivister berätta sina historier i lugn och ro, och som åskådare ska man bara lyssna, ingenting annat.
Vid ett annat bord berättar Joonas Kokkonen sin historia, om möten med jättelika skogsmaskiner som på fyrtio sekunder kan fälla och stycka ett träd som stått där i hundra år, hur man böjer sig ner och räknar årsringar i den kapade fortfarande lite varma stammen som lämnats kvar.
Under den knappt timmes långa Muistio puista hinner jag besöka två av teaterrummets fyra bord. Sedan tar tiden i timglasen slut, och det som de två andra aktivisterna Leo Castrén och Auri Castrén haft att berätta kan jag bara föreställa mig.
”Att glömma öppnar upp för manipulation och lögner”
Efter en föreställning under Tammerfors teatersommar träffar jag också regissören Tuija Kokkonen, professor i konstnärlig forskning vid Konstuniversitetet i Helsingfors.
Tuija Kokkonen har länge undersökt frågor kring ekokriser och tid och minnet, som fungerar som startpunkt också för den nu aktuella föreställningen. Som en prolog får vi åskådare höra en slags föreläsning om minnet, och hur lätt det blir att förneka fakta om vi tappar kontakten till vår historia.
– Tänk bara på det faktum att man får saker och ting att se väldigt annorlunda ut beroende på om man jämför med hur det var för fem eller för sjuttio år sedan, berättar hon.
Tuija Kokkonen konstaterar att hon funderat mycket på hur det kollektiva minnet försvinner, och hur det öppnar upp för manipulation och lögner.
– Om man diskuterar hur miljön förändras och arter försvinner och jämför med situationen för fem år sedan, kan man hävda att det inte hänt så mycket. Men tittar man längre bakåt ser man den sanna förändringen mycket tydligare.
Tuija Kokkonen konstaterar att hon funderat mycket på hur det kollektiva minnet försvinner, och hur det öppnar upp för manipulation och lögner.
– Att minnas innebär stabilitet i tillvaron. Att glömma leder till att vad som helst kan omdefinieras eller förnekas, och det kan i sin tur leda till kaos och även våld.
Teater som meta-aktivism
Föreställningen Muistio puista kunde karaktäriseras som en konstnärlig form av aktivism, en definition som också Tuija Kokkonen så där halvt skriver under.
– Jag skulle kalla det för meta-aktivism, eller för ett arbete om villkoren för och betydelsen av aktivism, säger hon.
– Jag ville ge aktivisterna en lugn ram för sina berättelser, och ge människor som annars kanske aldrig skulle möta aktivister en chans att lyssna.
- Det existerar så många felaktiga och snäva uppfattningar om miljöaktivism, så här ville jag att man i lugn och ro skulle få en chans att förstå bakgrunden till aktivismen.
”Fint att möta sådana som vill lyssna”
Då jag lämnar föreställningen bär jag med mig en känsla av de unga aktivisternas beslutsamhet, hur oron för att naturen omkring oss krymper och kvävs inte lämnar dem något annat val än att kämpa emot.
Samtidigt funderar jag på om en teaterproduktion alls kan förändra något.
– Jag skulle spontant inte välja konsten som en metod att påverka, svarar Nanna Pulkkinen. Men den här produktionen har ändå känts viktig. Att jobba med aktivism kan vara slitsamt, men här fick jag tillstånd att stanna upp och skriva ner mina egna upplevelser, det kändes bra.
Det skulle vara naivt att tro att det bara i konsten skulle finnas en tillräcklig politisk kraft att förändra något
Joonas Kokkonen
– Det skulle vara naivt att tro att det bara i konsten skulle finnas en tillräcklig politisk kraft att förändra något, säger Joonas Kokkonen. Men för mig var det här ett sätt att få känslor som aktioner väcker ner på papper. Att vara med om en aktion är också en väldigt stark kroppslig upplevelse, det finns mycket inre energi som vill komma ut.
– Och det här att ha något betydelsefullt att säga, som man så sällan får säga i fred, tillägger Nanna. Det är närmast avslappnande att bara få berätta, och att det finns av dem som vill lyssna känns också fint.
Den nya regeringen ger produktionen en ny kontext
Muistio puista fick sin urpremiär under vintern, sedan dess har den politiska kontexten förändrats radikalt
Det har enligt Tuija Kokkonen fått föreställningens texter att kännas ännu viktigare. Som hon konstaterar: ”den här regeringens program verkar ju inte fokusera på att förbättra skogarnas situation eller kämpa tillräckligt mot ekokrisen”.
Hur orkar man då ens fortsätta kämpa, undrar jag, då nyheter berättar om allt fler europeiska regeringar som vill bromsa verkställandet av redan överenskomna miljöåtgärder.
Men jag vet inte vad som är värre, att hamna i fängelse eller att leva på en död planet. Båda alternativen är dåliga.
Joonas Kokkonen
– Det är sant att det inte ser så bra ut nu, säger Nanna. Men samtidigt finns det gott om exempel från världshistorien som visar att det också i svårare lägen kunnat uppstå förändringar mot det bättre.
– Och det går ju inte att tänka att det inte är någon idé att agera, att nu ger jag upp.
Inte ens fast miljöaktivister hotas både av fängelsedomar och höga böter?
– Det är förstås tråkigt, säger Joonas. Men jag vet inte vad som är värre, att hamna i fängelse eller att leva på en död planet. Båda alternativen är dåliga.
Tillbaka till föreställningen, som är en extremt intim upplevelse.
Vid bordet tillsammans med Joonas eller Nanna uppmanas jag använda hörlurar fast jag sitter mindre än en meter från dem. Det känns till en början som en onödigt konstruerad distanserande idé, men snabbt inser jag att det är helt rätt. Med hörlurar försvinner alla störande element. Jag förväntas inte ta ögonkontakt för att visa att jag lyssnar, jag kan sluta mina ögon och koncentrera mig på texten utan att vara ohövlig, jag kan på riktigt lyssna när jag inte behöver förhålla mig till en obekant människas närhet och gester och tonfall. Det blir faktiskt mer intimt då.
Så serveras jag berättelser om barndomens känsla för skogen, för det gränslösa, fyllt av liv som man har tillstånd att känna på och finnas till i. Och hur man nu känner att man inte har något val, att man måste kämpa för naturens mångfald innan det är för sent, och hur viktiga små framgångar kan kännas.
Nanna berättar i föreställningen om en aktion hon var med om för över två år sedan, då en skogsavverkning stoppades.
– Och där står skogen fortfarande kvar, säger hon när vi träffas. Fast vi bara var en handfull människor som protesterade.
Tammerfors teatersommar är Nordens äldsta festival, som i år arrangeras för 54e gången. På programmet finns både utländska gästspel och finländska teatrar från allt mellan Åbo till Kajana och från Björneborg till Villmanstrand. I år saknas finlandssvenska gästspel dock helt. Tillsammans med ett brett off-program bjuder festivalen på närmare 400 programpunkter, i utrymmen som rymmer allt mellan 30 och 1 200 åskådare. Festivalen avslutas på söndagen.