”Änglar, konstaterade hon, sitter inte vid åstranden om nätterna med mig. (---) Och inte kan de flyga utan vingar heller.”
Hon heter Julia och sitter på en bänk vid åstranden och dricker vin tillsamman med sin bartenderkollega Jack. Två skadeskjutna själar med struliga människorelationer och varsin nioåring i bagaget.
Jack och Julia jobbar på kvarterskrogen 21 i centrala Åbo – en krog i en rivningshotad gammal industribyggnad som blivit ett slags välkomnande vardagsrum för ett brokigt gäng stammisar. Så fort puben slår upp sina dörrar för dagen släntrar de in en efter en för att få sin förmiddagssnaps och för att läsa dagens tidningar, för att slänga käft eller bara för att få en stunds lugn och ro.
Puben är en tacksam miljö för en författare att spana in människor och att ragga stoff till skönlitterära texter. Henrik Jansson har i flera sammanhang vittnat om att krogen är en inspirerande och stimulerande miljö där han ofta sitter och läser och skriver.
Kvarterskrogen som scen och skådeplats förekommer följaktligen också i många av Henrik Janssons texter.
Krogen kan vara en plats för slumpmässiga möten mellan människor från olika sammanhang, en anonym fristad för folk som rör sig i samhällets utkant, ett socialt sammanhang för personer som känner sig missanpassade och missförstådda, en svalkande oas för alla dem som försöker skölja ner sina sorger och bekymmer med några glas öl.
Krogen som skådeplats
I romanen 21:an är krogen det nav som allting kretsar kring och kapitel för kapitel får vi följa olika personer/jag-berättare vars liv flätas samman på olika sätt. Den gemensamma nämnaren är krogen där alla är välkomna så länge de inte beter sig alltför svinaktigt mot andra.
Tack vare den kalejdoskopiska kollagetekniken får läsaren efterhand en mer nyanserad bild av de olika människorna än den man får vid en första flyktig bekantskap.
I ett kapitel får vi träffa en författare vid namn Jansson som håller på att skriva en roman med utgångspunkt i kvarterskrogen 21:an. Jansson leker med tanken på att skriva en berättelse om chefen Jack, hans kolleger bakom bardisken och stamkunderna som frekventerar baren, men han kämpar med att få materialet att lyfta:
”jag skulle bli tvungen att ge dem personligheter och liv som inkluderade mer dramatik, fantisera ihop fiktiva scenerier som de till nöds kunde placeras in i, och kanske också utveckla knöliga relationer mellan dem.”
Metaperspektivet har Henrik Jansson ofta använt sig av i sina texter – en (kurragömma)lek med det egna jaget och det fiktionaliserade jaget, med författarrollen och med läsaren.
Författarkollegan (Peter) Sandström brukar också figurera som litterär figur på ett hörn i Henrik Janssons litterära universum – denna gång intar Sandström dock en ytterst marginell roll.
Mänskliga tillkortakommanden
Dramatik och knöliga relationer finns det gott om i 21:an – människorna som dag efter dag slår sig ner i de sunkiga och insuttna sofforna på puben är skamfilade och slitna, bittra och besvikna, övergivna och ömkansvärda.
Henrik Jansson har en förmåga att skildra mänskliga tillkortakommanden med ömhet och stor omsorg – han är lyhörd för detaljer: en persons belägenhet och sinnesstämning skildras till exempel ofta via minspel, kroppsspråk och klädsel.
I Henrik Janssons författarskap kan man skönja en vilja att skildra människor som hamnat snett i tillvaron (ofta utan egen förskyllan), människor som av olika anledningar befinner sig i marginalen, människor som farit illa och som har svårt att ta tag i sina liv. Människor som faller utanför ramarna och som saknar skyddsnät eller starka sociala sammanhang att ty sig till.
Den fiktiva författaren ”Jansson” konstaterar också att han inte kan skriva några solskenshistorier: ”det var i halvsunkiga miljöer jag kände mig hemma, bland kantstötta och problemtyngda individer.”
Hopp finns i sprickorna och sårigheterna
Romanen 21:an påminner i hög grad om novellsamlingen Råa bönor inatt (2017) – i båda verken skildrar Henrik Jansson människans utsatthet, tafatthet och obotliga ensamhet.
I såväl 21:an som i Råa bönor inatt skriver Jansson om splittrade familjer, om komplicerade relationer mellan föräldrar och barn, om oförmåga – ibland också ren och skär ovilja – till kontakt och kommunikation människor emellan.
På kvarterskrogen får vi bland annat stifta bekantskap med Hanna som i unga år blivit övergiven av sina föräldrar och vuxit upp hos en strängt troende mormor som låst in henne i potatiskällaren för att sona sina synder – erfarenheter som satt sina spår i ett skört psyke. Den före detta fotbollsspelaren Poljukka tvingades för sin del lägga skorna på hyllan efter en allvarig knäskada och nu sörjer han en karriär som aldrig blev av och en fru som inte drar sig/skäms för att visa upp sin älskare på krogen.
Jag för min del tänker att människan behöver trygghet, och att 21:an är ett trygghetsnäste för våra stamkunder; en plats där den kravlösa upprepningen är satt i system, men lite gnissel ändå alltid är möjligt.
ur 21:an
Henrik Jansson för också in en del samhällspolitiska stråk i berättelsen – sannfinländaren Mettelä (som förvisso blivit portförbjuden på krogen, men som ständigt återkommer och blir insläppt) blir fort nertystad av de andra när han börjar snacka om svartskallar och slödder.
Skådespelaren Tomma blir anklagad för otillbörligt närmande och uthängd på Facebook av en kvinnlig kollega när han bara försökt ge henne en komplimang och en kram på en blöt branschsammankomst. En händelse som hotar att växa till oanade och oönskade proportioner och som kan komma att äventyra Tommas framtid på teaterscenen.
Även om många av personerna i berättelsen dras med livslånga trauman eller kämpar med struliga relationer är allt inte nattsvart – hoppet och ljuset finns i den tafatta omsorgen, i den lakoniska humorn och i vänskap som uppstår i (och trots) sprickorna och sårigheterna.
På krogen är det ingen som dömer eller fördömer, här möts man av förståelse och uppmuntran. Man blir accepterad för den man är, och likt änglar beskyddar och vakar man över varandra. Man är en familj som svetsas samman av motigheter och molande mörker.
Rent språkligt kan jag irritera mig på genomgående felanvända prepositioner och förekommande klumpig satskonstruktion. Man kan avfärda och motivera det som ett stilgrepp, men dylika slarvigheter skorrar i alla fall i mina öron.
Det oaktat är Henrik Jansson en av få författare i Svenskfinland som med en egen form av vardagsrealism skildrar dessa halvsunkiga miljöer, de skuggiga bakgatorna och rivningshotade kåkarna, där folk hankar sig fram – mot alla odds. Och han gör det med värme och ett bultande stort hjärta.