Mina (Liv Elvira Kippersund Larsson) och Markus (Sturla Harbitz) har varit bästisar sedan tidernas begynnelse. Bägge är duktiga i skolan och bägge bejakar det faktum att de betraktas som nördar.
De är varken utstötta eller osäkra – bara lite annorlunda än det coola gänget i klass 7 A i den lilla skolan på den lilla orten. Och så har de förstås varandra.
Men i samma ögonblick som den nya eleven ED Win (Viljar Knutsen Bjaadal) glider in på skolgården i slowmotion (en version av coola Williams entré i första säsongen av Skam) inser vi att ingenting kommer att bli som förr.
Det är inte bara det att ED Win är snygg och snyggt klädd och kommer från storstan – han är dessutom typ bäst i Norge på att dansa och har typ 168 000 följare.
Så när det står klart att han tänker sätta ihop en danstrupp med siktet inställt på en nationell hiphop-tävling är det klart att Mina anmäler sig till hans audition.
Inte för att hon kan dansa – men hur svårt kan det vara för den som är van att prestera?
Välbekant upplägg
Det är uppenbart att manusförfattaren Silje Holtet och regissören Aurora Gossé hämtat inspiration från – och valt att leka med – en mängd tidigare dans och/eller barn & ungdomsfilmer.
Vid sidan av en mängd barnfilmer och redan nämnda serien Skam (2015–2017) är det lätt att även associera till vuxenfilmer som Billy Elliot (2000), Little Miss Sunshine (2006) och till och med Baz Luhrmans genombrott Strictly Ballroom (1992).
Filmer som handlar om att acceptera det annorlunda, se det vackra där ingen annan ser det, våga släppa kroppen fri.
Sedan är det en annan sak att Mina utsätter den egna kroppen för allt brutalare duster. Den är fel, den är ful och den bara måste bli mindre för att rymmas in i ED Wins förväntningar.
”Vad väger du egentligen” skriker han argt när hon misslyckas med ett hopp utan att inse vilka följder det får.
Vi i publiken förstår det däremot genast.
Charmigt – men snäppet för mycket
Liv Elvira Kippersund Larsson är ett fynd i rollen som Mina och även de övriga skådespelarna gör väl ifrån sig. Bra fungerar även uttolkarna av den vilsna föräldragenerationen som har svårt att hitta rätt i relation till såväl barnen som till sina egna föräldrar.
Minas mamma (Andrea Bræin Hovig) vet helt enkelt inte vad hon ska ta sig till när mormor (Anne Marit Jacobsen) vill föra sin ungdoms vilda dansdrömmar vidare till barnbarnet.
Publiken vet däremot exakt varför den bullrigt levnadsbejakande mormodern med sin dammiga balletspegel är så lockande.
Trots alla positiva saker man kan säga om Dancing Queen (inte att förväxla med Helena Bergströms Dancing Queens!)i egenskap av välmenande feelgood-paket så kan jag inte komma ifrån känslan av att man stundvis tar i så att benvärmarna nästan går upp i sömmarna.
Måste man verkligen krydda hjältinnan med alla nördaccessoarer på en och samma gång?
Hade det inte räckt med att hon är bra i skolan och bekväm med sin kropp tills någon antyder att den är för stor? Måste hon dessutom ha glasögon, barnslig frisyr och ett svettband som ser ut som något John McEnroe tappade 1981?
Och måste den stackars Markus vara förstående på ett sätt som antyder att han är 33 snarare än 13?
Men ok, när vi når den euforiska – om än oerhört orealistiska – slutscenen är det inte utan att kritiken i mitt cyniska filmhjärta smälter bort som snön i april. För visst är det fint med familjefilmer om unga människor som inser att det finns olika sorters skönhet och att sann vänskap övervinner det mesta.
Eller för att citera Dancing Queen: with a bit of rock music, everything is fine.
