Det är svårt att leva om man är rädd för att dö. Samtidigt kan livet i dödens närhet göra en orädd och trotsig, få en att utmana ödet.
I Hannah Lutz nya roman Selma möter vi den nyligen pensionerade bibliotekarien Selma när hon vaknar till sin 66:e födelsedag och dottern Olga uppvaktar henne med kaffe och tårta på säng – en symboliskt laddad scen där den vuxna dottern visar omsorg om sin mor, födelsedagsbarnet.
I födelsedagsgåva ger dottern sin mor en fågel i trä att hänga över sängen – ”en gåva till ett barn, något att lugna eller glädja ett barn med”, konstaterar Selma med lätt ironi.
Lugn är något som Selma verkar behöva. Selma är en orolig själ som livet igenom burit på en längtan och en dragning mot en oro större än hennes egen. Oron har drivit henne att överskrida gränser och att söka motstånd.
Hela sitt liv har Selma nämligen levt i skuggan av en genetiskt betingad sjukdom som senast vid 65 års ålder fört kvinnorna i släkten i graven.
Frågan är om det går att trotsa eller lura döden.
Som nybliven mor beslutade sig Selma för att genomföra ett preventivt ingrepp för att minimera risken för ärftlig bröstcancer. Samtidigt infann sig en rädsla för att dottern Olga också skulle ha ärvt genmutationen BRCA2, en rädsla som givetvis är stor och befogad.
En komplicerad mor-dotter-relation
Bandet mellan mor och dotter är starkt, men samtidigt skört. De står varandra nära men har samtidigt svårt att nå fram till varandra.
Olga är lärare i geografi och väldigt intresserad av geologi och alldeles särskilt av olika bergarter och lagerföljder.
Under sin semester reser Olga till Sverige och Norge för att tillsammans med en väninna resa runt och bekanta sig med olika bergarter – framför allt eklogit, en bergart som genomgått en omvandling på grund av högt tryck eller höga temperaturer långt nere i jorden.
Kanske önskar Olga att också hon och Selma likt eklogiten ska lyckas genomgå en omvandling, en metamorfos, för att kunna förstå varandra bättre?
Mor och dotter verkar inte riktigt kunna kommunicera med varandra förrän de befinner sig på behörigt avstånd.
Hemma i Ekenäs sitter Selma och väntar otåligt på vykort från Olga som undanbett sig all annan form av kommunikation. Olga har stängt av mobilen för att ostört få njuta av naturen och för att spara på batteriet. Kanske också för att, förutom ett fysiskt avstånd, skapa ett psykiskt avstånd till en ibland överbeskyddande och orolig mor.
Kropp och identitet
Ett centralt tema i berättelsen om Selma är kroppslighet och (köns)identitet. Selma reflekterar mycket över sin kropp och vilka förändringar den genomgått under sex decennier.
I prepuberteten registrerar och utforskar Selma och hennes bästis med skräckblandad förtjusning minsta lilla förändring i de snabbt växande kropparna – minsta lilla hår under armarna noteras andaktsfullt, och gäddan (!) mellan benen utforskas med intresse.
Också den åldrande kroppen genomgår sina metamorfoser – hår växer på oönskade ställen, ansiktet tappar sin form och sina konturer, kroppen börjar avge en ”tantdoft” som påminner om spiskummin och ingefära.
Samtidigt ger Selma uttryck för en försoning, en mildhet och en ömhet mot den egna kroppen – mot ärren som skvallrar om bortopererade bröst.
Ett stort steg tar Selma när hon beslutar sig för att iklä sig badbyxor när hon går på vattengympa. I omklädningsrummet i simhallen möter hon Vanja som genomgått en mastektomi och som också valt att bada i badbyxor.
Vänskapen mellan Selma och Vanja (som berättelsen igenom benämns hen) blir ett bärande element i romanen, och Vanjas café blir också den centrala punkten i Selmas vardag.
Porlande humor
Berättelsen om Selma präglas av en stillsamt porlande humor.
All sin oro till trots framstår Selma som en frifräsig, lössläppt och gränslös kvinna som längtar efter att få ”bete sig barnsligt”, säga opassande saker och ge sig hän.
I sin råbarkade rättframhet och temperamentsfulla trotsighet påminner Selma på många sätt om farmor i Tove Janssons Sommarboken.
Både Selma och farmor lever sina liv i skuggan av döden – men samtidigt ger de uttryck för en triumf att leva, att andas, att finnas till.
Hannah Lutz debuterade som författare för sex år sedan med romanen Vildsvin som utspelar sig i en liten avfolkningsby i svenska Småland. Människorna i berättelsen är rätt så ensamma samtidigt som de längtar efter någon form av gemenskap, ett sammanhang. Samtidigt finns vildsvinen där – dels som ett konkret hot, dels som en symbol för flocken, för sammanhållning. Den underliggande stämningen i Vildsvin präglas av ett molande underliggande hot, en oro och en osäkerhet, en oförutsägbarhet.
Också i den nu aktuella berättelsen om Selma finns en oro och en osäkerhet parad med en kaxig och smått kavat självsäkerhet som Hannah Lutz är skicklig på att gestalta och som gör porträttet av Selma komplext, sårbart och skört.
Lyssna på en intervju med Hannah Lutz om arbetet med romanen Selma:
