Ett litet björklöv som bärs fram av en varm höstbris, affirmationer och positiv utveckling, virvlar med sina otaliga artfränder mot säsongens höjdpunkt, den stora höstfesten. Men färden får ett abrupt slut då en nyckfull vindpust blåser ner lövet i skogen.
Där nere bland träden dimper lövet ner på en emotionellt mörbultad sopp som gråter för att hen blivit lämnad av sin älskling Pierre – som till råga på allt fått ihop det med en sexig kantarell med typ perfekta lameller som gillar bouldering. Men soppen Candy, som egentligen heter något obegripligt på svampspråk, går ändå motvilligt med på att hjälpa lövet få skjuts upp i luften igen.
Så kommer det sig i Ulla Donners senaste serieroman Den naturliga komedin att det omaka paret slår följe på en lång färd genom skogen där de upplever ett vimmel av dramatiska platser, händelser och möten som tillsammans bygger upp en storslagen allegori över vår samtid och den ekologiska kris som det mänskliga samhället orsakar.
Den bistra och enformiga granskogen blir en liknelse för kraven på en nationalistisk monokultur, den vampyrlika svampen Kombucha driver en självspäkande wellness-sekt i en ihålig trädstam, och kalhygget är en ofattbar förstörelse som begåtts av en hänsynslös och frånvarande mänsklighet.
Handlingen vidgar sig till en imponerande tematisk bredd. Med en behaglig självdistans tangerar Donner allt från liberal självupptagenhet till den oroande politiska utvecklingen i Finland och Europa.
Genom berättelsen gör hon väl valda nedslag i Den gudomliga komedin (c. 1321) där Dante Alighieri beskriver hur hans själ ledsagas genom Helvetets nio kretsar, genom Skärselden och upp till Himmelriket. Donner gör fyndigt bruk av Dantes anspråksfulla diktning för att kommentera samtidens självgodhet och blindhet inför sig själv.
Alltsammans utmynnar i en storartad betraktelse över hur vi som människor är smärtsamt medvetna om både vår samhörighet med den komplexa natur som omger oss, samtidigt som vi verkar vara hjälplöst låsta i en skoningslös rovdrift på densamma. Och hur liten men ändå viktig ens egen roll kan vara för att bära hoppet vidare.
Träffsäker samtidsskildrare
Med sina tidigare seriealbum Spleen-ish (2017) och Skiten (2019) har Ulla Donner visat sig vara en uttrycksfull och tekniskt framstående tecknare. Serierna har också etablerat henne som en träffsäker samtidsskildrare i samma anda som exempelvis författaren Johannes Ekholm, som med stor känslighet och närvaro gestaltar livet som ung vuxen i en tillvaro fylld av motstridiga krav och förväntningar.
Med sitt senaste album Den naturliga komedin gör Donner ett kraftprov som både illustratör och författare.
Serieromanen bjuder på ett sällsamt kraftfullt visuellt uttryck. En svärta och symbolisk expressivitet i kompositionerna som närmast påminner om den franska seriekonstnären David B., möter en djärvhet i färganvändningen som jag osökt associerar med Tove Janssons tidiga produktion som Hur gick det sen? eller Kometen kommer.
Jag gör mitt bästa för att inte ta i så jag spricker här, men bildberättandet är verkligen så starkt att jag får gå långt för att söka paralleller.
Handlingen betraktar oss levande varelser med en stor dos humor och insikt, men också en finstämd känsla för människors sårbarhet inför varandra.
Med en utsökt känsla för tempo och kompositioner manar bildberättandet fram den omvälvande känslan av hur den lilla individen står inför det väldiga drama som utspelar sig framför oss och slås av insikten om att ens egen roll i denna väldiga kraftmätning i rummet mellan livet och döden kan vara så blygsam.
Lyssna på Kulturpodden om Ulla Donners seriealbum och Dantes Gudomliga komedin:
