– Vem var jag egentligen tillsammans med i nästan 40 år?
Den frågan ställs Bitte Westerlund inför när hon i sorg, och en allt växande vrede, går igenom Jörn Donners kvarlåtenskap, arkiv och brev. Hon får reda på att maken har haft ett femtioårigt förhållande med en kvinna ”H”, som han i smyg kallat till sin dödsbädd för ett sista farväl.
Jörn Donner och ”H” har mejlat varandra över 500 gånger. De senaste mejlen har skrivits bara en vecka innan hans död. Donner och kvinnan planerade att ses för en ”jubileumsmiddag” dagen efter hans död. ”Jag tänker på dig dagligen”, skriver han. ”Vi har ju knullat i varenda stad i Sverige.”
För Westerlund kom informationen om det över 50 år långa förhållandet med en annan kvinna som en kalldusch. Westerlund själv var ju den som stod ut med makens säregenheter och skötte honom in i det sista.
– Det kändes lite som att bli fråntagen sin guldmedalj. Jag hade alltid trott att jag var den som stod ut med honom längst.
Westerlund visste visserligen om kvinnan. Jörn Donner nämnde en gång att denna ”H” var hans stora kärlek, men tillade att hon inte ville ha honom.
– Men jag hade ingen aning om hur intensivt de umgicks och skrev och ringde varandra de senaste tio åren, säger Westerlund.
En röst åt de bedragna och lurade
Jörn Donners liv har skildrats i pressen under flera decennier och inte minst av honom själv i de närmare 70 böcker han gav ut. Men i Philip Teirs intervjubok J & B – Scener ur ett skenäktenskap skildras hans änkas, Bitte Westerlunds version av berättelsen.
Titeln syftar dels på den whisky paret brukade dricka, (som Donner kallade Jörn och Bitte-whisky), dels på hans väns, den legendariska filmregissören Ingmar Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap. Donner vann också som enda finländare någonsin en Oscarstatyett för filmen Fanny och Alexander som han gjorde tillsammans med Bergman.
Vi befinner oss i Bitte Westerlunds hem på Fredsgatan i Kronohagen i Helsingfors, det hem hon i många år delade med Jörn Donner. Här vid köksbordet har Philip Teir suttit i timmar och intervjuat henne för sin bok.
Bokprojektet inleddes redan för fem år sedan. Först var Teirs tanke att skriva en biografi över Donner, att sammanfatta hans liv.
– Jag var nyfiken på Jörns kärleksliv. Det är en del av hans verksamhet som kanske inte har belysts lika mycket som hans böcker och filmer, säger Teir.
För Westerlunds del handlade det om att få ut sin version av berättelsen.
– Jag såg det som ett sätt att dels träda fram ur Jörns skugga, dels att ge en röst åt alla kvinnor och män som har blivit lurade och bedragna. Det här har varit mitt stora trauma.
Westerlund fick ändå sin hämnd: Som en slags ceremoni strödde hon ut delar av Jörn Donners aska i sin älskade kompost, hatad av Jörn.
– Jag tänkte tammefan: nu hamnar du i komposten, och tog en silvermugg som vi fick 1997 från Mandarin Oriental i Hongkong. Det kändes jättebra som en hämnd och en egen liten performance. Resten ströddes tillsammans med pojkarna ut i havet vid Bortomsjö, enligt Jörns önskan.
Också boken i sig är på sätt och vis en hämnd.
– Jag tycker att Jörn förminskade mig. Jag blev mer och mer icke mig själv.
”Jörnologin” utmynnade i en tidslinje
Jörn Donner har haft åtskilliga andra kärleksrelationer. Efter hans död börjar Westerlund kategorisera hans gamla flammor och gör en tidslinje över hans förhållanden. Hon går igenom hans kontaktlistor, letar efter ledtrådar i hans över tusen sidor tjocka bok Mammuten, som hon fyller med färggranna post-it-lappar med anteckningar.
Westerlund är expert på ”jörnologi” som hon själv kallar forskningen. Det här har varit ett sätt att bearbeta traumat och få ordning på allt det som blev kvar.
– Jörn kände mig så pass bra att han visste att jag var nyfiken och skulle börja gräva. Han lämnade påskägg och ledtrådar här och var. Alla mejlen fanns kvar på hans dator. Han kunde ha raderat dem.
Bitte har personligen kontaktat de tiotal kvinnor som Jörn har haft en relation med, och till och med rest till Wien och knackat på dörren hos en av dem.
– Jag är så nyfiken och tycker om att träffa människor. Det ingick i jörnologin, att bilda mig en helhetsuppfattning om honom.
Brände alla kärleksbrev
Men Jörn Donner brände också alla sina kärleksbrev i en säck med över tusen brev, vilket kan tolkas som att det fanns sådant han inte ville att eftervärlden skulle ta del av. I John Websters dokumentär Donner - Privat berättar han att han har en hemlighet han vill bevara. Är det rätt att sprida hans hemligheter i offentligheten efter hans död?
Philip Teir tolkar det som att Jörn Donner var orolig för att de som forskar i hans böcker skulle börja jämföra innehållet med kärleksbreven. Donner har själv sagt att han ljuger i sina böcker.
– Han har dessutom varit ganska sårbar i breven, de kändes kanske för privata. Arbetet med min bok har varit ett klassiskt reportagearbete. Vi har grävt i de källor som finns och pratat med folk om det. Jörn bjöd på sig friskt och det gör Bitte också. Men som Jörn sa: alltid retar det någon, säger Teir.
Jörn Donner påtalade själv problemet med att använda hans böcker som källor eftersom han ljuger, men hur mycket kan man förlita sig på änkan Bittes version?
– Det är en bra fråga. Bitte har en tendens att lägga till detaljer. Det här projektet har handlat om att lyfta fram Bitte. Hennes röst är väldigt tydlig i boken, men jag upplever den inte som en lögn, utan att det är hennes sätt att framhäva sin gärning i förhållandet, ge en annan vinkling.
Har inte alla rätt till sina hemligheter? För att citera Jörn Donner själv: Bör en levande människa bry sig om eftervärldens dom?
– Jag tror att världen blir bättre av att man talar ut om saker. Jag tror boken kan fungera som en diskussionsöppnare för personer som befinner sig i samma situation. Det kan vara nyttigt att fundera på om det finns frågor man borde tala om med till exempel sin man eller fru, säger Teir.
Kannibalism och moraliska dilemman
Liksom många författare tampades också Teir med frågan om att skriva om inblandade personer som fortfarande är vid liv. Teir reflekterar också över sitt moraliska dilemma: Är det rätt att utnyttja en änkas sorg och förtvivlan? Kulturjournalisten och tidigare HBL-kollegan Pia Ingström har hävdat att människan i grund och botten är kannibal. Är han själv kannibal?
– Bitte är en väldigt pratsam person som friskt delar med sig, men mitt dilemma var: Är hon faktiskt redo att dela med sig så här mycket? Hur nyttigt är det för henne? Men hon är en vuxen människa.
Bitte säger att vetskapen om vidden av makens bedrägeri kanske hade fått henne själv att känna sig friare.
– Jag hade ett par kärleksförhållanden som var helt bra, och som jag inte berättade om för honom. Jag visste att han var jäkla svartsjuk. En gång berättade jag och han gjorde slut bums, säger Westerlund och fortsätter:
– Jag tror inte att han själv ville veta, och därför ville han kanske inte berätta för mig om sina förhållanden. Han har själv skrivit i sina böcker att man kan ha förhållanden med andra, men den andra ska inte veta om dem.
Westerlund gjorde delvis Donners jobb i USA
Jörn Donner var en av Nordens mest kända kulturpersonligheter: filmregissör, politiker, kritiker och författare. Men bakom varje framgångsrik man står en kvinna, som det heter.
Teirs bok belyser också Donners år som diplomat i Los Angeles och Bitte som den stora fascilitatorn som ordnar fester, ordnar utställningar, knyter kontakter – gör det jobb som förväntas av en generalkonsul i L.A. Det är Westerlund som för samman Nokiachefen Jorma Ollila med kinesiska bekanta i Los Angeles, vilket Nokia ska ha haft nytta av. ”Du känner ju alla här”, konstaterar Tarja Halonen (då blivande president), som är på besök.
– Nog är jag ju den som har vunnit på det hela, inte skulle jag själv tagit mig till Los Angeles som diplomat utan honom. Men vi var ju ett slags team. Jag var till exempel bättre på att uttrycka mig på engelska, Jörn talade en ganska bruten engelska, vilket hans söner retade honom för. I Los Angeles blev han också retad för att han rökte så mycket. Då blev han sådär argsint och liksom obstinat. Han var faktiskt lite barnslig ibland.
I huvudet på Jörn Donner
För många dokumentärförfattare kan det kännas som att man träder in i den dokumenterades huvud. Jörn Donners gamla morgonrock, som Bitte Westerlund försöker sälja åt Teir efter deras första intervjusession blir samtidigt något av en symbol för hela boken: Teir ser framför sig hur biografiskrivaren en dag ser sig i spegeln och ser ansiktet hos objektet han skriver om.
– Om jag tagit hem den och börjat använda den hade det påmint lite om att vara inne i bokprojektet och hur man börjar leva med händelserna i boken, säger Teir.
Trots att Teir och Westerlund har haft ett intensivt samarbete har projektet inte alltid varit en dans på rosor. Halvvägs in meddelade Westerlund plötsligt att hon ville göra slut, kanske skriva boken själv.
– Då kände jag: okej, dit far flera år av arbete och min konstiga besatthet av Jörn Donner har varit helt förgäves. Men jag är glad för att vi kunde fortsätta. Det blev en bra bok. Efter det här är jag inte så besatt av honom längre, han har förlorat lite av sin gåtfullhet.
Har du kommit närmare Jörn Donner via boken?
– Det tycker jag inte. Som journalist är jag väldigt intresserad av kulturhistoria, i synnerhet finlandssvensk kulturhistoria. Boken är ett bidrag till den, säger Teir.
I Milan Kunderas bok Varats olidliga lätthet där protagonisten funderar över sina älskarinnor versus hustrun beskriver författaren kärleken som den kvinna man väljer att sova med. Westerlund var trots allt den Jörn Donner valde till livskamrat och fostrade två söner med, trots att han inte hade så mycket kontakt med sina fyra andra barn.
– Jag tycker nog du har din guldmedalj kvar. Du var ju den Jörn tog med på offentliga sammanträdanden och som han delade liv med, säger Teir till Bitte.
Lyssna på Kulturpodden om boken J & B - scener ur ett skenäktenskap:
