Till skillnad från alla de stora idrottsevenemangen här nere på jorden, är det här en kapplöpning som ingen kan hindra Ryssland att delta i. Rymden tillhör alla, det finns officiella dokument på den saken. Mer om det senare.
Uppdraget kallat Luna-25 var tänkt att bli en påminnelse om att gammal är äldst, att Ryssland fortfarande har vad som krävs för att räknas som en storspelare. Förväntningarna och prestigen kring Luna-25, som hade förberetts sedan 90-talet, var massiva.
Men det blev platt fall, bokstavligen. Den 19 augusti meddelade ryska rymdstyrelsen Roscosmos att de hade förlorat kontrollen över Luna-25 i samband med att den började sänka sin bana inför den slutliga landningen vid månens sydpol.
Det hela måste harma Putin något oerhört, han ser rymdsektorn som en personlig hjärtesak. Och för att göra förnedringen total var där ju en högt uppsatt kinesisk delegat närvarande vid avfyrningen av Luna-25 också.
Sedan Putin anföll Ukraina och Roscosmos förlorade sina samarbetspartners en efter en, utom Kina, har Ryssland petats ned till rollen som en småspelare också när det kommer till rymden.
Faktum är att just Rysslands allt mer isolerade position sannolikt bidrog till att Luna-25 kraschade. Landaren skulle ursprungligen ha en avancerad, europeisk navigationskamera, vilken ESA drog bort som protest när Ryssland gick in i Ukraina.
Indien går från klarhet till klarhet
Indien och deras rymdstyrelse ISRO däremot, de går från klarhet till klarhet. Deras obemannade farkost Chandrayaan-3 blev, mindre än en vecka efter det ryska fiaskot, först någonsin vid att landa vid månens strategiskt väldigt intressanta sydpol. Landningen skedde i onsdags kring halv fyra på eftermiddagen, finsk tid.
Indien blev däremot den fjärde nationen någonsin som lyckades med en mjuklandning på månens yta, efter Sovjetunionen, USA och Kina.
Den obemannade indiska landaren, kallad Vikram, hade med sig en liten sexhjulig månbil kallad Pragyan, med en vikt på 26 kilo. Den lilla rovern ska bland annat undersöka om det finns fruset vatten, alltså is, i området, och också studera huruvida månen i något skede har haft en tjockare atmosfär.
Som en liten triviabit kan vi konstatera att Chandrayaan-3-expeditionen kostade mindre än hälften (75 miljoner dollar) av vad inspelningen av Christopher Nolans film Interstellar kostade. Och för pengarna som Elon Musk betalde för Twitter skulle man finansiera Chandrayaan-3 mer än 440 gånger om.
Kan ännu tilläggas att bara själva avfyrningen av SLS-raketen som Nasa flyger till månen med, kostar fyra miljarder dollar. Fyra tusen miljoner dollar.
Men varför alltså denna rusning till månen just nu? Vad har månen som Mars saknar? Vilka är insatserna i den nya månkapplöpningen som också har väckt de kommersiella aktörerna? Vilka är deltagarna i tävlingen, och vad har de för äss i sina respektive rockärmar? Det här är temat för veckans Kvanthopp.
Det nödvändiga steget ut i rymden
Oavsett hur avancerad vår civilisation blir här på jorden, finns det en väckningssignal som vi förr eller senare blir tvungna att sluta ignorera: jordens resurser, och jordens utrymme är ändliga. Marken under våra fötter, som vi bor och odlar våra grödor på, och gräver våra mineraler från. Det börjar bli trångt här, och värre blir det.
Visst, vi kan till exempel dryga ut våra domäner med flytande städer, på havet, eller gå under jorden, bokstavligen. Gräva ned oss. Det köper oss lite tid. Men när det kommer till kritan kommer vi att få acceptera att vi förr eller senare blir tvungna att lämna vår hemplanet om vi vill att vår civilisation ska fortsätta att växa.
Eller så lär vi oss leva med de resurser vi har här på jorden och hittar någon sorts balans med naturen. Men vi är människor, och alla vet att vi människor inte jobbar så.
Därför har vi, åtminstone sedan science fiction-pionjärerna Jules Vernes och H.G. Wells dagar, sannolikt ännu längre, blickat utåt. Och av våra två grannplaneter, Venus och Mars, har den sistnämnda alltid känts som det mer uppenbara valet, inte minst för att Venus är en riktig helvetesplanet med en eftermiddagstemperatur på sisådär 450 grader Celsius i skuggan.
Så när det stod klart att inga små gröna marsmänniskor existerade som kunde komma hit, beslöt vi oss för att åka dit. Främst i ledet av hugade Marsfarare är ingen mindre än världens rikaste man, Elon Musk, som har sagt att han vill dö på Mars. Fast inte i samband med landningen, som han brukar precisera.
Musk grundade alltså raketföretaget SpaceX med det uttryckliga syftet att erövra Mars. Fast på sistone har de här planerna lagts på is medan Musk förverkligar en annan, spontant tillkommen impuls att erövra planeten Twitter. Vilket ju har gått … så där.
Mars kan vänta
Det känns just nu som att allt snack om Mars, som tycktes gå upp i varv rejält under coronaisoleringen, tycks ha tystnat en aning. I stället verkar blickarna nu riktas mot en annan, mer bekant destination här i vårt eget astronomiska postnummer. Vår egen måne.
Och personligen kan jag ju inte göra annat än att välkomna en sådan utveckling. Jag har själv alltid sagt att om vi ska åka till Mars blir vi hur som helst tvungna att först ta månen som en obligatorisk övning.
För, låt oss säga som det är, vi har hunnit bli rostiga på de 50 år som har gått sedan Apolloexpeditionerna tog slut. Att sikta direkt på Mars utan den obligatoriska uppvärmningen med att återvända till månen – och stanna där den här gången – kan vi bara glömma alla eventuella drömmar om Mars.
Grejen med månen som utmaning är nämligen att den är svår, som John F Kennedy konstaterade i sitt berömda tal år 1962.
Mars däremot är inte svår, Mars är jäkligt svår. Mars är åtskilliga storleksordningar svårare än månen. Av bland annat följande orsaker.
Långt långt borta
Först och främst har vi avståndet. Det tog Apolloastronauterna överkomliga tre dagar att tillryggalägga de cirka 380 000 kilometer som skiljer åt jorden och månen. Avståndet från jorden till Mars är oerhört mycket större än så.
Då Mars ligger som närmast jorden, vilket den gör ungefär en gång vartannat år, är avståndet cirka 78 miljoner kilometer. Mars är med andra ord i det här skedet omkring 203 gånger mer avlägsen än månen.
Det här leder till flera praktiska problem, som till exempel att du inte kan ”ringa” till Mars. Direkt kommunikation mellan jorden och Mars är omöjlig på grund av begränsningen som ljusets hastighet sätter upp. Med ljusets fart tar enkelriktad kommunikation mellan jorden och Mars allt från sju till tjugotvå minuter.
Avståndet ställer till med problem också när det gäller leverans av förnödenheter. Det kan ta från flera månader till över ett år att leverera en nyttolast från jorden till Mars, beroende på planeternas konfiguration vid ett givet ögonblick.
Ja, och så ska vi inte glömma bort att den betydligt längre resan kräver enormt mycket mer bränsle än en resa till månen. Men det är inte bara avståndet. Mars är mycket större än månen, med starkare tyngdkraft, så bara det kräver mycket mer bränsle, både till att landa där och lyfta igen när det är dags för hemresa.
Mars är betydligt längre bort från solen än jorden och månen, vilket betyder att Marskolonisterna får mycket mindre energi från solen för varje kvadratmeter solpanel, 43 procent mindre, närmare bestämt. Solenergi är med andra ord en mycket mindre lönsam affär på Mars än till exempel på månen.
Mars besvärliga atmosfär
Och sedan har vi Mars atmosfär, som åtminstone på kort sikt mest bara är till besvär. Den är för tunn för att bevara någon sorts värme, till exempel. Mars är en asig och kall plats. Ja, och inte går Mars atmosfär att andas heller. Och lufttrycket är så lågt att du hur som helst skulle dö utan rymddräkt.
Dessutom blåser där farligt hårda vindar och brutala sandstormar, och terrängen är oberäknelig på grund av de ständigt skiftande sanddynerna. Plus att den ständigt yrande sanden landar på solpanelerna och försämrar deras effekt ytterligare. Och sist men inte minst, att landa på Mars är svårt just på grund av de hårda vindarna.
Månen däremot … ja, som Kennedy påpekade, också månen är svår, mycket svår. Men jämfört med Mars är vår egen måne hur som helst en mycket gynnsammare miljö, nästan hur man än ser på saken.
Till att börja med, som sagt, avståndet. En enkel resa till månen tar bara några dagar. Meddelanden utbyts mycket snabbt mellan jorden och månen, på bara cirka 1,25 sekunder åt ena hållet. Vi är ju liksom inom synhåll från varandra.
Någon som befinner sig på den sida av månen som alltid är vänd mot oss kan vara i konstant kontakt med jordens infrastruktur. Månen och jorden skulle kunna vara uppkopplade på samma internet, medan Mars skulle kräva sitt eget, fristående Mars-intranät.
Månen underlättar varuleveranserna
Månen och jorden skulle också kunna utbyta varuleveranser hundratals gånger snabbare än vad som kan utbytas mellan jorden och Mars, och tack vare sin mycket svagare tyngdkraft är månen också mycket lättare att landa på och lyfta från. Man sparar alltså bränsle, och raketerna kan göras mindre och billigare.
Närheten till jorden ger ytterligare en fördel som Mars inte kan tävla med. Både månen och Mars har döda, kalla kärnor som inte producerar något skyddande magnetfält att tala om. Så på pappret är både månen och Mars ungefär lika usla på att skydda sina eventuella invånare från solens stormar och aggressiva partikelstrålning.
Men en studie från 2007 visade att jordens maffiga magnetfält de facto gör ett helt hyfsat jobb med att också skydda månen från solvinden. Och det här minskar avsevärt effekterna av den strålning som en månkolonist skulle utsättas för.
Men månen skulle ju inte vara föremål för ett nytt rymdrace om där inte fanns någonting för de kommersiella aktörerna att hämta. Det som skiljer vår tids månkapplöpning från 60-talets är att vi har en mycket klarare bild av vad månen har att erbjuda. Och det är inte så lite, faktiskt.
Månen hyser framtidens kärnbränsle
Till exempel: helium-3 (He-3) är en isotop av helium som är extremt sällsynt på jorden men som månens yta tros innehålla desto mer av. He-3 är ett möjligt bränsle för framtida fusionsreaktorer, vilket gör det till en potentiell strategisk resurs.
Och sedan har månen också något som vi tenderar att ta för givet här på jorden, men som Apollo-astronauterna fick hushålla särdeles sparsamt med: vatten. Månens polartrakter, inte minst sydpolen, tros ha betydande fyndigheter av vattenis i sina permanent skuggade kratrar.
Vatten är alltså en kritisk resurs om man ska upprätthålla mänsklig närvaro på månen, och inte bara för att dricka och duscha med. Det kan också spjälkas upp i väte och syre, som är viktiga komponenter för raketbränsle.
Tillgång till vatten på månen kan också bädda för framtida expeditioner djupare ut i rymden, inklusive Mars, i och med att månen då kan fungera som ”bränslemack”.
Vår kunskap om isen i de djupa, skuggade kratrarna vid månens sydpol – som för övrigt också utgör ett prima, naturligt skydd från solstormar för framtida kolonister – det kan vi tacka den indiska månsonden Chandrayaan-1, som först spanade in isen 2008.
Månregolit, lagret av löst material som täcker månens yta, är en annan resurs som intresserar många aktörer med sikte på månen. Regolit innehåller flera mineraler och element som är av kommersiellt intresse, inklusive kisel, aluminium, järn, magnesium, kalcium och mycket mer. Ett bonus med regolit är för övrigt att man tämligen smärtfritt kan odla växter i regolitbaserad mylla, vilket jordmånen på Mars knappast duger till.
Hur som helst, de här mineralerna som regoliten består av, kan användas för konstruktion av månbaser, och andra industriella ändamål. Att använda månregolit minskar på behovet av att transportera material från jorden, vilket är både dyrt och besvärligt.
Jordartsmetaller och solenergi
Förutom regolit är månen också pepprad med diverse sällsynta jordartsmetaller som är viktiga för olika högteknologiska tillämpningar som elektronik, magneter och förnybar energi. Även om koncentrationerna av jordartsmetaller på månen kanske är låga, kan det bli lönsamt att utvinna dem i framtiden om efterfrågan fortsätter att öka som den verkar göra.
Sedan ska vi inte glömma solkraften. Månen får oavbrutet solljus under långa perioder i vissa områden på grund av dess långsamma rotation och brist på atmosfär. Detta gör månen till en idealisk plats för solkraftverk, som kan användas för att driva framtida månbaser, gruvor och mycket annat.
Så nu vet vi alltså varför a) månen, och inte Mars, är den självklara destinationen för den nya rymdkapplöpningen, och b) vad månen har att erbjuda vinnaren. Men vilka är då tävlarna?
Där som sextiotalets månrace utkämpades mellan USA och Sovjetunionen, är vår tids kapplöpning betydligt mer komplex, med flera tävlande, inklusive starka privata aktörer som saknades förra gången. Så det kanske kan beskrivas mer som en guldrusch den här gången, än en kapplöpning.
Den klara förhandsfavoriten är också den här gången USA. Jag menar, den samlade kunskapsbas och det teknologiska försprång, för att inte tala om de ekonomiska resurser, som amerikanerna sitter på, ger dem åtminstone vid första anblick ett svårslaget försprång.
Se upp, här kommer Kina
Men Kina har seglat upp i USA:s kölvatten med fart de senaste två årtiondena. Kina har tre lyckade, obemannade landningar på månen under sitt bälte, med Chang’e-farkosterna. Inklusive Chang’e 4 som 2019 blev först någonsin med att landa på månens baksida. Chang’e 6 är tänkt att landa vid månens sydpol 2024.
Kina matchar numera alltmer USA:s civila och militära rymdprestationer. Västländerna ”har skäl att se upp” för Kinas ambitioner när det kommer till att lägga beslag på månens resurser, har Nasas högsta tjänsteman Bill Nelson varnat.
I en intervju för Politico sade Nelson att det finns en klar risk för att Kina lägger vantarna på månens mest resursrika platser ”under sken av vetenskaplig forskning”, och kanske försöker hålla andra länder utanför. Och att det är USA:s plikt att se till att Kina inte lyckas med det här.
Och inte minst med det här i tankarna, har också Nasa valt just månens strategiskt viktiga sydpolsregion som destination för sin kommande bemannade expedition till månen, Artemis 3, som enligt den nuvarande planen ska gå av stapeln i december 2025. Men förvänta er förseningar!
Fast okej, också om det blir Stars & Stripes-flaggan som vajar först på Aitkenbassängens kratervallar vid månens sydpol, och inte Kinas röda flagga – vad tjänar amerikanerna på det? Strikt taget, inte kan de heller göra som de behagar på månen.
Vad du kan eller inte kan göra på månen begränsas av Rymdfördraget, ett avtal från 1967, ratificerat av 99 länder, inklusive USA och Kina – och Finland. Så lyssna noga, det här gäller dig också!
Rymdfördraget sätter gränser
I fördraget slås fast att utforskningen av yttre rymden ska ske ”för hela mänskligheten” och att ingen stat kan göra territoriella anspråk eller förhindra en annan stats tillträde till rymden eller himlakroppar (inklusive månen).
Fördragsparterna är överens om att inte upprätta militära baser på månen eller andra himlakroppar, samt att inte placera kärnvapen eller andra massförstörelsevapen i omloppsbana runt jorden eller på diverse himlakroppar.
Ironiskt nog har månen ett mycket bättre juridiskt skydd mot allsköns besinningslös exploatering än till exempel Amazonas regnskog här på jorden …
Men det är klart, de här avtalen tenderar ju när det kommer till kritan att tolkas ganska fritt, när dollarsymbolerna börjar flimra för ögonen på folk. Kan man jaga tusentals valar ”i vetenskapligt syfte”, i stil med Japan, tja, vad hindrar en då att lägga tassarna på månens helium-3-tillgångar, med samma motivering.
Det här är samtliga spelare i den nya månkapplöpningen mycket medvetna om, vilket märks i och med att både Washington och Peking har börjat tänka på rymden i allt mer militära termer.
Space Force, Trumps rymdkrigare
Ta nu USA:s rymdstyrka (United States Space Force, förkortat USSF), som president Donald Trump lät grunda 2019. Folk skrattade då åt Trump och hans rymdkrigare, men det här kan mycket väl ha varit ett av de få på riktigt klarsynta besluten Trump fattade under sin tid i Vita huset.
Nå hur som helst: om nu det nya rymdracet blir en uppgörelse mellan USA och Kina, var lämnar det då Ryssland, arvtagaren till Sovjetunionens historiska och ärorika rymdtraditioner. Gagarin, Laika, Sputnik och allt det där. Hur står det till med dem nu?
Tja, det här får vi kanske återkomma till i ett separat avsnitt. Det korta svaret är att ”på dekis”. Som vi kunde konstatera i början.
Men mer om det i ett senare skede. Då ska vi också ta en titt på vår egen roll, det vill säga Europas roll, för vi har definitivt också en roll att spela i det nya rymdracet. Kanske också just du?