Det finns författare som likt getingar kretsar kring ett visst tema i jakt på nya infallsvinklar att borra in sig i och tanketrådar att spinna vidare på.
Ibland kan den ständiga återkomsten till en viss plats eller en viss familj kännas som en trött och schematisk upprepning, andra gånger kan återseendet vara kärt och verkligen ge nya insikter samt fördjupa en redan väletablerad tematik.
Sedan debuten med romanen Flickan i flaskan (2009) har Christel Sundqvist skildrat de långa skuggor av sorg och smärta som kriget kastar över en familj.
I Flickan i flaskan möter vi för första gången pappa Kungen som bär på mindervärdeskänslor gentemot en storebror som dog i kriget. Pappa Kungen dränker sina känslor av underlägsenhet i alkohol – ett eskalerande missbruk som för all framtid kommer att prägla familjens liv.
I vuxen ålder återvänder jagberättaren till tegelhuset där hon växte upp på 70-talet för att gå till botten med det mörker, ”den tjocka geggan”, som gjort henne sjuk, utmattad och deprimerad.
I romanerna Vonne och Marie (2016) och Nu spränger vi taket (2018) återstiftar vi bekantskapen med flickan/den vuxna kvinnan som nu bär namnet Ing-Marie.
Eftersom ”Ing-” påminner om ”inget” har Marie valt att stryka förleden från sitt namn. Men känslor av mindervärde, självförakt och oduglighet är svårare att sudda ut.
Christel Sundqvist skriver om hur sorg och skam kletar sig fast och vägrar släppa taget, om hur svårt det kan vara att förebygga och bryta (själv)destruktiva mönster och beteenden. Om hur det förträngda och förtigna alltid letar sig fram till kryphål att tränga igenom.
En kärlek som aldrig fick blomma ut
Den nu aktuella romanen, Sista brevet, är en fristående fortsättning på Vonne och Marie och Nu spränger vi taket.
I de tidigare romanerna lärde vi också känna Maries barndomsvän Vonne som gick från att vara ”full av liv, som en rockdänga hela hon” till en tunnhårig skugga av sig själv på bottnen av en sjukhussäng.
När Vonne dör tvingas Marie stå på egna ostadiga ben.
I Sista brevet blir den döda väninnan en röst som fortsätter att peppa Marie som ofta känner sig ensam och osäker – inte minst sedan hon, uppmuntrad av Vonne, sökt sig till norska Bodø för ett jobb på Universitetet där.
Döden följer dock Marie i hasorna, och det går inte att skaka av sig sorgen och saknaden, eller det onda samvetet för den delen:
”De döda är på väg igen, kryper in genom osynliga springor och ser på mig med sina sorgsna ögon. Jag for hit för att glömma men det bryr de döda sig inte om.”
Det onda samvetet stavas Sigrid – Maries fromma och gudfruktiga faster som levt ensam i barndomshemmet i Lerlax bland alla minnen av en osynliggjord lillebror som växte upp i skuggan av en älskad storebror som dog i kriget, en mor som dog av sorg, en far som blev förlamad, hjälplös och arbetsoförmögen.
Och inte minst – ett liv som aldrig blev av, en kärlek som aldrig fick en chans att blomma ut. Hur kommer det sig? Den frågan utgör berättelsens brännpunkt och drivande kraft.
Det behövs så lite för att ändra någons liv, vrida händelserna i fel riktning.
ur Sista brevet
Livslögner och familjehemligheter
I Sista brevet balanserar Christel Sundqvist skickligt mellan olika tidsplan – dels får vi följa Marie och hur hon försöker balansera mellan arbetslivet i Norge och hemmalivet i Vasa, dels skildras Sigrids liv från efterkrigsåren fram till åldrande och död.
Relationen mellan faster Sigrid och brorsdottern Marie är problematisk och fylld av ett slags blandning av tillgivenhet och förakt. Å ena sidan dras Marie till Sigrid, till lugnet och det stillsamma livet på gården, å andra sidan väcker Sigrids ensamhet obehag, skräck och ångest: ”Sigrid blev en symbol för det liv jag själv inte ville leva.”
De olika livsberättelserna tvinnas samman till en tät och djupt tragisk berättelse om livslögner och familjehemligheter, skuld och svek, ånger och skam, självuppoffring och självrannsakan.
Med såväl ömsint värme som tillbakahållen frustration skildrar Christel Sundqvist den bräcklighet och den bråkighet som präglar mellanmänskliga relationer – allt det där bråtet som driver omkring utan att man riktigt nänns eller vill ta tag i det.
Det konkreta bråtet, alla saker, grunkor och grejor, som finns kvar när en människa dött är ett centralt tema i Ulrika Nielsens diktessä Tingen (2022). Här skildras bland annat hur tre syskon sitter i en nyligen avliden fasters barndomshem och funderar på hur de ska fördela tingen sinsemellan.
Eftersom Ulrika Nielsen och Christel Sundqvist är systrar och författarkolleger är det spännande att se hur de tar sig an samma händelse eller scen ur olika synvinklar samtidigt som berättelserna kommunicerar med varandra på ett intressant sätt.
I Sista brevet återberättar Christel Sundqvist en del episoder från sina tidigare verk och för samtidigt in såpass mycket bakgrundsinformation att både den som läst de tidigare romanerna kan återkoppla samtidigt som en läsare som inte har de tidigare verken med sig i bagaget får en uppfattning om den ursprungsberättelse som ligger där och skaver och vägrar läka.
Samtidigt är det anmärkningsvärt och beundransvärt att författaren förmår närma sig ursprungsberättelsen – hur kriget slår sönder en familj och sätter sin prägel på generation efter generation – ur ytterligare än ny vinkel och därmed bredda och fördjupa perspektivet.