Den 12 november 1970 drog en storm av infernaliska proportioner och styrka in över kusten i området som på den tiden kallades Östpakistan, dagens Bangladesh.
De i området som lyssnade på radion tidigare den dagen förbryllades av ett kryptiskt meddelande som upprepades gång på gång, utan någon förklaring. ”Röd fyra, röd fyra!”
Koden ”röd fyra” var en del av ett nytt varningssystem som nyss hade tagits i bruk då, men som knappt någon hade hunnit lära sig. Synd nog, för det hade räddat otaliga liv. ”Röd fyra” betyder ungefär ”katastrofal förstörelse nära förestående, sök hög mark omedelbart.”
Förödelsen som sedan följde skördade uppemot en halv miljon människoliv, bokstavligen över en natt, utlöste ett inbördeskrig och förde världen till randen av ett kärnvapenkrig. Och ledde i slutänden till Bangladesh självständighet.
Allt det här på grund av en enda tropisk cyklon, en som jag är ganska säker på att många av mina lyssnare aldrig ens har hört talas om. Cyklonen Bhola. Världens dödligaste enskilda väderhändelse i modern tid. 1900-talets värsta naturkatastrof.
En händelse av den sorten som enligt experterna blir allt sannolikare allt eftersom världen värms upp och risken för extremt väder ökar.
I veckans Kvanthopp tar vi en närmare titt på hur förödelsen som följde i Bhola-cyklonens spår blev så mycket värre bara på grund av mänsklig illvilja och ren och skär ondska.
Stormarnas motorväg och Gangesdeltats ”tratt”
Bangladesh ligger liksom mitt på cyklonernas motorväg. Det gränsar till Bengaliska viken i söder, där varmt havsvatten bidrar med den energi som krävs för att cykloner ska bildas och intensifieras.
Landets platta och låglänta terräng, med öar knappt mer än en meter över havet, gör att trakten är särskilt känslig för stormfloder, som ofta är den mest destruktiva biten när det kommer till cykloner.
Bangladesh ligger vid ett enormt floddelta, där de stora floderna Ganges och Brahmaputra flyter ut i havet. När en cyklon kommer ångande, fungerar det låglänta floddeltat som en sorts tratt som klämmer in och koncentrerar stormens dödliga energi.
Lägg sedan till det faktum att Bangladesh är ett av världens mest tätbefolkade länder, mer än 1 150 invånare per km². Uppemot 280 miljoner människor lever just nu i Gangesdeltat. Redan 1970 bodde det 64 miljoner i det som idag är Bangladesh, på ett område hälften så stort som Finland.
Men det är inte så konstigt att floddeltan är populära som boplatser. Av samma orsak som Nilens stränder och delta redan i urminnes tid gjorde Egypten till en kornbod. Tack vare det näringsrika slammet som floderna tar med sig. Gangesdeltat är perfekt för risodling och teplantager och mycket mer.
Dessvärre har den utbredda fattigdomen lett till att man väldigt ofta inte har råd att säkra infrastrukturen mot cykloner, vilket sedan leder till fler dödsoffer och massiva materiella skador när en cyklon slår till.
Så där som den gjorde den tolfte november 1970. Cyklonen kallad Bhola. Den är uppkallad efter en av öarna längs med kusten i Gangesdeltat, en ö som mer eller mindre raderades från kartan under natten då Bhola drog in.
”Den perfekta stormen”
Det ironiska med Bhola är att den inte ens var någon exceptionellt stark cyklon. Det vill säga jo, klart den var brutal och destruktiv, men inte topp tio-material. Bhola var en kategori fyra-cyklon på skalan från ett till fem. Fast nå jo, 62 meter i sekunden, det är ju vind så det räcker och blir över, i och för sig.
Men det faktum att Bhola blev så dödlig – en halv miljon liv utsläckta mer eller mindre över en natt, och flera miljoner på lite längre sikt – det har mera att göra med att flera separata olycksaliga faktorer samspelade och skapade en särskilt dödlig helhet. Allt som kunde gå fel gick fel, på en och samma gång. Det rådde till exempel fullmåne och högt tidvatten när Bhola slog till, vilket förvärrade stormfloden ytterligare.
Scott Carney, en amerikansk antropolog som har skrivit en bok om cyklonen Bhola, kallad ”Vortex”, återger många små och större berättelser av tårar och hjältemod från den där natten när en halv miljon människors liv spolades bort av det framrusande vattnet.
Carney skriver bland annat om en tonårspojke vid namn Mohammed Hai och hans familj på ön Manpura som förskansade sig i sitt tvåvåningshus när stormen började. An efter att vattnet stiger flyttar de sig till övre våningen, vattnet stiger upp dit också. Mohammed slår hål i plåttaket och säger åt familjen att klättra ut.
Mohammed lyckas hoppa till en palm invid huset och klättra upp i den och klamra sig fast där. Han ropar till familjen att göra lika men det lyckas inte och de drunknar allihop. Mohammed är den enda som överlever.
Tumregeln på ön Manpura den natten visar sig vara att de överlever, som klättrar upp i höga palmer och lyckas klamra sig fast i de sju timmar som stormen rasar. Vi ska minnas att ön är en meter över havet, medan stormfloden som Bhola piskar upp är uppemot sex meter över det normala vattenståndet. Slutsaldot blir att av Manpuras 50 000 invånare drunknar 40 000.
I en annan story som Scott Carney återger i sin bok, är det en äldre dam vars tjänstefolk surrar fast henne vid en palm. Damen överlever, medan alla hennes tjänare drunknar. I en annan palm klamrar sig en ung man fast tillsammans med tiotals kobraormar som också har tagit sin tillflykt uppe i trädet. Och nej, han blir inte biten, ormarna är tydligen också alltför chockade.
Varningarna som uteblev
Men, summa summarum är det som om världens ände hade kommit till Östpakistan den natten, och hundratusentals dör helt enkelt för att de inte har blivit förvarnade.
USA hade tidigare samma år tagit i bruk en av de första vädersatelliterna, ITOS-1. Och den funkade i och för sig prima, den såg Bhola när den närmade sig. Lokala meteorologer i Östpakistan såg också stormen på sina radarskärmar och visste omedelbart vad de hade att göra med.
Problemet var inte bristen på data. Problemet var den långsamma informationsgången. Inte fanns det ju något internet på den tiden. Amerikanerna såg Bhola bildas på sina satellitfoton, men innan de hade fått bilderna skickade – per post – till Östpakistan, var det för sent.
Östpakistans egna meteorologer hade lite bättre förutsättningar att förvarna myndigheterna, vilket de också gjorde. Men, eländes elände, Pakistan hade precis tagit i bruk ett nytt varningssystem för cykloner som man fortfarande höll på att köra in. Det här ledde till att nästan ingen var bekant med de nya varningskoderna.
Radion tutade ut ”Röd fyra, röd fyra”, utan dess mer förklaringar. Folk hade ingen aning om vad som var på gång. ”Röd fyra” står alltså för ”röd varning, cyklon kategori fyra”, eller som sagt, ”katastrofal förstörelse nära förestående, sök hög mark omedelbart.”
Men knappt någon fattade vad den här obskyra koden betydde. Det nya varningssystemet hade aldrig använts tidigare, och ingen information om saken hade hunnit nå allmänheten. Faktum är att den gamla varningsskalan var baserad på ett till tio, så då folk hörde ”fyra” nämnas tänkte de att äh, det låter inte så illa. Så väldigt få sökte skydd.
Ganges täcks av lik
Och här kommer Bhola, det är fullmåne och högt tidvatten, och stormfloden som väller in blir monstruös. Ett område stort som södra Finland, upp till Tammerfors ungefär, täcks av flera meter med vatten. Uppemot en halv miljon människor spolas bokstavligen ut till havs av den framrusande stormfloden.
Scott Carney skriver om räddningsexpeditioner som kör ned längs floden Ganges i sina motorbåtar dagarna efter stormen. Ju längre söderut de kommer, desto fler lik ligger det och guppar på floden. Stanken är överväldigande. Till slut är det så tätt med lik i vattnet att båtarna tvingas vända om, av rädsla för att propellrarna ska trassla in sig i håret på de flytande kropparna.
På det hela taget var det här en katastrof av en skala som de flesta av oss knappt ens kan föreställa sig. Men dessvärre för folket i Östpakistan, så låg det värsta ännu framför dem.
Som det så ofta är med stora naturkatastrofer, så är själva katastrofen bara en del av den totala bilden. En annan, väldigt stor del av det hela, är hur människorna reagerar på det. Hur myndigheterna tar tag i saken.
Vi såg det i USA i samband med orkanen Katrina som drabbade New Orleans med omnejd 2005. Den stormen skördade ”bara” knappa 2 000 liv. Men förstörelsen blev ändå värre än den kunde ha blivit om räddningsarbetet hade löpt smidigt. Lokala, statliga och federala myndigheter har fått ta emot mycket kritik för den långsamma, otillräckliga responsen. Tjänstemän från olika olika myndigheter var kvicka med att rikta skulden mot varandra efteråt.
Om det kan gå till så här i världens rikaste land 2005, är det lätt att föreställa sig hur illa ställt det var i ett fattigt och överbefolkat land i Sydostasien 1970, som på kuppen råkar styras av en mer eller mindre galen militärdiktator.
Som sagt, Bangladesh, eller Bengalen, var en del av Pakistan på den tiden. Östpakistan. Men om vi ser på kartan så ligger ju Pakistan och Bangladesh långt ifrån varandra, på motsatta sidor av Indien.
Britternas godtyckliga gränsdragningar
Den här knasiga uppdelningen beror rätt långt på britterna. När de ändade sitt kolonialstyre i området 1947, beslöt de, som en sista björntjänst, dela upp sina forna domäner enligt religiösa skiljelinjer. De hindudominerade områdena blev till Indien, medan muslimernas områden fick bli Pakistan.
Och eftersom det bor muslimer också på östra sidan, i Bengalen, så – äsch, ”ni är också Pakistan nu”. Östpakistan. Eller någonting. Trots att de bengaliska muslimerna i öst egentligen bara har religionen gemensamt med muslimerna på västra sidan, i västra Punjab. De är två vitt skilda folk med separata traditioner, etnicitet och historia.
Men britterna buntade glatt ihop Väst- och Östpakistan. Trots att de inte ens har någon gemensam landgräns. Den administrativa makten låg i det geografiskt större, men inte lika folkrika Västpakistan. Och Östpakistan, trots sin större befolkning och sina rikare naturresurser, blev behandlade som kusinen från landet, eller som en koloni. Det här ledde såklart till årtionden av stridigheter, militärkupper och maktkamper.
Den högsta politiska och militära ledaren för hela den här soppan 1970 var en general vid namn Yahya Khan, en pakistansk krigshjälte från andra världskriget. Han var, av allt att döma, en tvättäkta skitstövel, i brist på ett bättre ord. Vid första anblick hade Khan ambitiösa och lovvärda planer. Hans mål var att arrangera det första fria valet i Pakistan sedan landet blev självständigt 1947.
Den här cyklonen löser en halv miljon av våra problem
Yahya Khan
Yahya Khan ville också göra Pakistan till en seriös aktör på den internationella scenen. Khan hade goda kontakter till Peking och han jobbade i åratal med att snacka in sig hos Nixon i Washington. Det var bland annat han som rätt långt fixade så att USA:s president Richard Nixon och Kinas Mao Tse Tung hade sitt möte 1972.
Nå, allt det här låter ju helt okej, eller hur? Och jo, Khan hade säkert sina sidor. Men det förändrar inte det faktum att han också var lite av ett galet fyllo med tendens till folkmord.
En sumpad chans
När cyklonen Bhola närmade sig Östpakistan i november 1970 var det bara tjugofem dygn kvar innan Yahya Khans storprojekt, det första fria valet i det självständiga Pakistan, skulle äga rum. Så när cyklonen sedan drog fram, hade det ju varit ett gyllene tillfälle för Yahya Khan att framstå som en räddande ängel i nöden för alla tiotals miljoner väljare i Östpakistan.
Men vad gjorde Khan? Tja, han valde en… annorlunda approach. Yahya Khan har anklagats för allting från att aktivt tysta ned nyheterna om katastrofen, att förhala hjälpleveranserna, till att låta armén konfiskera och gömma undan katastrofhjälp från det internationella samfundet.
Som Khan såg det, hade han hur som helst ett så litet understöd i Bengalen, att han lika gärna kunde luta sig tillbaka och låta naturens krafter justera maktbalansen till hans fördel, liksom. Och med mindre än en månad tills folket går till urnorna, var det aldrig ens något snack om att flytta fram valet tills situationen i Bengalen stabiliserar sig.
”Den här cyklonen löser en halv miljon av våra problem”, ska Khan ha sagt i en diskussion med en av generalerna i hans stab.
Men hur gick det? Nå inte enligt Khans plan, den saken är klar. Östpakistanierna slöt upp som en man bakom oppositionens kandidat, Sheikh Mujibur Rahman, och Yahya Khan åkte på en hejdundrande valförlust. Inte nog med det, valvinnaren Rahman jobbade ju till råga på allt aktivt för ett självständigt Östpakistan.
Och så kan vi ju inte ha det, menade Khan som minsann inte var beredd att ge upp allt han jobbat för. Nixons besök i Kina och allt det där. Så Khan förhalade maktombytet på obestämd tid och lät slutligen också arrestera Rahman och kasta honom i fängelse.
Operation Sökarljus, täckmanteln för folkmordet
De folkliga protesterna i Östpakistan lät såklart inte vänta på sig, så Khan inledde en kampanj kallad ”Operation Searchlight”. Operation Sökarljus. Det låter ju så där lite vagt hoppingivande, sprida ljus och så vidare. Men det här var någonting helt annat.
Det som följde i mars 1971, bara sådär fyra månader efter den värsta och mest dödliga stormen i modern tid, var ett av nittonhundratalets värsta folkmord, det värsta efter Förintelsen under andra världskriget.
Det har snackats förvånansvärt lite om hela den här grejen, kanske på grund av att det utspelade sig mitt under kalla kriget. Historieskrivarna var upptagna med annat just då. Hur som helst, historien känner kanske det hela bäst som Bangladesh befrielsekrig, men på botten av alltsammans låg ett fullskaligt folkmord.
Yahya Khans Operation Searchlight var en systematisk kampanj för att slå ned den bengaliska demokratirörelsen genom att mörda i synnerhet politiska ledare, intellektuella och kulturpersonligheter, och sätta skräck i civilbefolkningen.
Det hela resulterade i en systematisk slakt på hundratusentals människor, enligt vissa källor miljontals, inklusive omfattande tortyr och våldtäkt av kvinnor, män och barn. Tio miljoner tog också till flykten, bland annat till Indien.
Den 22 februari 1971 rapporteras det att general Yahya Khan själv ska ha sagt ”döda tre miljoner av dem, och resten kommer att äta ur våra händer.”
Nå, så gick det ju inte. Yahya Khans och hans juntas terrorvälde skulle så småningom resultera i ett självständigt Bangladesh. Fast inte utan att det hela hotade spåra ur till en fullskalig internationell konflikt inklusive kärnvapen som kunde ha tuttat på en total världsbrand.
Stormakterna lägger sig i
Indien såg ju inte med blida ögon på det här, de hade årtionden av groll med Pakistan, så de började stödja och beväpna bengalerna i Östpakistan. Indien var vid den här tiden kompisar med Sovjetunionen, så i den konflikt som följde slogs bengalerna med sovjetiska vapen mot pakistanierna som i sin tur stöddes – och beväpnades – av amerikanerna. Yahya Khan var ju kompis med Nixon, som vi minns.
Det så kallade Indo-pakistanska kriget 1971 varade 13 dagar innan de pakistanska styrkorna i Östpakistan kapitulerade, vilket ledde till att Bangladesh uppnådde sin självständighet. Och på den vägen är de.
Och på sätt och vis kan Bangladesh tacka cyklonen Bhola, den dödligaste stormen i modern historia, som hade livet av en halv miljon människor, för sin självständighet. Även om landet betalade dyrt för sin självständighet i form av ett av de värsta folkmorden i modern historia.
Aj jo – det var ännu det där med kärnvapenkriget som det hela var på vippen att utlösa. Nixon orkade inte engagera sig helhjärtat med marktrupper och sådant, han hade ju Vietnamkriget att tänka på. Men han kunde ju inte framstå som svag, så han skickade pliktskyldigt hangarfartyget USS Enterprise till Bengalbukten, som ett moraliskt stöd åt Pakistan. Ja, till saken hör att Enterprise var bestyckad ända upp till däcksplankorna med kärnvapen, en sprängkraft motsvarande två tusen Hiroshimabomber.
Men grejen var att Kreml ju inte heller kunde framstå som ynkryggar. De stödde Indien, alltså stödde de den bengaliska sidan, så de skickade en trio av sina atomubåtar till Bengalbukten, också de bestyckade med kärnvapen nog för flera samtidiga Armageddon.
Fingret på kärnvapenknappen
Och det lär alltså ha varit riktigt på håret, säger de som var med den gången. Både de amerikanska och sovjetiska kaptenerna hade uttryckliga order om att använda alla tillgängliga medel ifall att motparten inte gav vika. Kaptenerna hade radiokontakt med varandra, allt medan de amerikanska och sovjetiska skeppen kröp närmare varandra, och man försäkrade varandra i väldigt tydliga ordalag att snart smäller det, om ni inte – …
Nå, lyckligtvis för oss alla, bokstavligen bara några timmar innan det hela riskerade eskalera totalt utom all kontroll, lyckades de bengaliska självständighetsstyrkorna få kontrollen över Dhaka, den bengaliska huvudstaden. Och stormakterna kunde kalla tillbaka sina kärnvapenskepp.
Det finns de som menar att världen på riktigt gick riktigt nära avgrundens brant, eller den slutliga stormen, den gången.
Och ser man på, medan jag lägger sista handen vid den här artikeln har solen börjat titta fram. Så slutet gott, allting gott – för den här gången och den här stormen.