De första personerna begravdes i Malm år 1895. På den tiden hörde Malm till Helsinge socken och var landsbygd. Kyrkan, Helsinge kyrka Sankt Lars, låg flera kilometer ifrån, i Helsinge kyrkoby.
Det fanns därmed ett stort behov av ett kapell intill gravarna. Men först betydligt senare, år 1923, stod jugendkapellet klart.
– Efter 1878 var det inte tillåtet att grunda en kyrkogård i staden, den skulle ligga på ett avsevärt avstånd från staden. Marken var också billigare här, berättar Esko M. Laine, som är präst och docent i kyrkohistoria vid Helsingfors universitet.
Vita begravdes i söder och röda i norr
Efter inbördeskriget, på 1920-talet, fanns det två begravningsplatser i Helsingfors; den södra i Sandudd och den norra i Malm. Den södra var främst till för vita och den norra för röda.
– De flesta av arbetarrörelsens ledare har begravts här på Malm. På 30-talet började den här uppdelningen luckras upp, och senast när Vinterkriget bröt ut anordnades begravningar för alla som stupat.
En orsak till att man bestämde att kapellet skulle byggas var att arbetarrörelsen krävde rättigheter på flera plan i samhället.
Speciellt sura lär människorna, enligt Esko M. Laine, ha varit på att jordfästningarna inte var tillräckligt stämningsfulla ute på gården. Eftersom både prästen och begravningsföljet måste stå ute i ur och skur, ville prästen ofta sätta fart på snacket.
– Prästernas tal blev för mekaniska. Prästerna fick kritik för att de bara läste ur boken, utan att koncentrera sig på förrättningen.
En annan sak som talade för att ett kapell vore på sin plats, var att det ofta spelades musik i samband med jordfästningarna.
– Arbetarrörelsen hade en orkester med bläckblåsinstrument och Frälsningsarmén med trummor. Det behövdes alltså väggar för att skilja begravningssällskapen åt, så att de inte störde varandra, säger Laine.
Begravningen börjar när tåget är framme
I början åkte alla tåg till begravningen. Det fanns järnvägsspår från Malms station fram till begravningsplatsen, och tåget med fem vagnar kallades liktåg.
– Meningen var att tåget skulle komma direkt från Malm hit. Men bland annat Aino Ackté och Akseli Gallén hade sina sommarvillor här i närheten, och de ville inte att tåget skulle åka genom deras tomter. Därför drogs järnvägen i en kurva förbi villorna.
Laine berättar att det i tåget fanns tre klasser, och den tredje klassens platser var alltid fullsatta.
– Begravningen började inte i kapellet, utan redan i tåget. Där fanns en kollektiv känsla av att alla åkte till jordfästningen i samma tåg.
Fram till år 1926 kom både kropparna och deltagarna med samma tåg.
– Senare tyckte man att det inte var lämpligt så man började transportera liken med ett annat tåg.
Apokalyptisk kult skakade hela landet
Bland begravningsgästerna fanns både sådana som kände den avlidna, men eftersom det var långt till kyrkan passade många på att besöka kapellet under en jordfästning – oberoende av vem som låg i kistan.
– De kom för att lyssna på predikan och sjunga psalmer. De kom alltså inte för kaffe och bulle, utan av andliga skäl.
Utöver den här kategorin av extrabesökare besöktes begravningsplatsen på 1930-talet av en hel del nyfikna själar, som lockats till platsen på grund av en nationell skandal.
I en källa i närheten hade man nämligen hittat avskurna kroppsdelar. Några arbetare hittade händer, fingrar och till och med ett huvud hittades i Tattarmossens källa.
Kroppsdelarna visade sig härstamma från linjegravarna vid Malms begravningsplats – en plats där arbetarklassens likkistor ofta låg på rad och väntade på att bli nedgrävda.
Laine säger att en skandal uppstod, och hela landets tidningar frossade i mysteriet.
Efter otaliga spekulationer och utredningar framgick att kropparna hade stulits från Malm och styckats i bitar som en del av en ritual inom en apokalyptisk kult.
– Liknande händelser ägde rum också på andra håll i Europa. Det kan ha varit ett sätt att behandla efterfarenheter från första världskriget, då döden kommit många människor nära.
Ett kapell blev fyra kapell
Ungefär 20 000 gravar finns på Malm, som enligt Laine är Nordens största begravningsplats. Bland dem som begravts här finns flera kända personer, så som Tauno Palo och Eugen Schauman, vars grav senare flyttades till Borgå.
Kapellet blev klart 1923. Det är en tegelbyggnad i jugendstil, ritad av arkitekten Selim A. Lindqvist.
På 1950-talet försökte man hitta rum för alla. Då delades kapellet in i fyra kapell under samma tak; norra, västra, östra och stora kapellet.
Också i dagens läge är kapellen ofta bokade för jordfästningar, och det är trångt om viloplatser på gården, även om de flesta begravs i urna nuförtiden. Många önskar att deras anhöriga ska få vila just i Malm.
– En del människor blir upprörda då deras anhörigas grav i stället hänvisas till Månsas. Jag har hört människor beklaga sig över att deras släkting borde få vila här, eftersom personen ofta promenerat här och stället varit viktigt.
Kapellets hundraårsjubileum till ära kommer begravningsplatsen att drygas ut med fler platser för urnor. Det blir avdelning 100.
Lyssna på intervjun:
Artikeln uppdaterades 11.9.2023 med att ändra meningen om Eugen Schaumans grav, som flyttades från Malm till Borgå.