Det finns historiska skeenden som är så välkända att det inte behövs någon etablerande inkörsport.
När Tom Hanks ska ut och rädda menige Ryan behöver man liksom inte fatta så mycket annat än att uppdraget är svårt. De flesta förstår vilket krig det handlar om och vad som står på spel.
På samma sätt finns det historiska personer som inte kräver någon utförlig presentation. De flesta vet åtminstone på ett ungefär vem Hitler, Churchill eller Nelson Mandela var.
Men när det gäller Golda Meir (1898–1978) krymper spektret för självklarheter betydligt. Många vet säkert att hon var Israels premiärminister, men hur många minns hennes ukrainska rötter eller den amerikanska uppväxten?
Och hur många icke-israeler har full koll på det nitton dagar långa Jom Kippur-kriget 1973? Vem som krigade mot vem och varför – och vad som stod på spel.
Problemet med den brittiskproducerade filmen Golda är att allt detta är något man borde läsa in sig på i förväg.
Stark rolltolkning
Filmen inleds med att en åldrande, påtagligt sjuk premiärminister (Helen Mirren) ställs till svars för sitt handlande i samband med ovan nämnda krig.
Därefter kastas vi tillbaka till det läge när man från israeliskt håll försöker förhålla sig till ett angrepp det varnas för. Hur och när ska man agera om egyptiska och syriska trupper anfaller?
I mötesrum och kontrollrum samlas sammanbitna män för att under ledning av den kvinnliga premiärministern resonera kring olika scenarion. De övriga kvinnorna som figurerar är sekreterare, stenografer och assistenter.
Golda är påtagligt stressad – hon har ont i både kropp och själ. På nätterna plågas hon av mardrömmar, vaknar flämtande, tänder en cigarett och låter ångesten blandas med rökslingorna.
Golda röker nämligen. Hela. Tiden. Med nikotingula händer famlar hon efter nästa cigarett innan föregående hunnit slockna. Det är som om hon sökte skydd i röken.
Och Helen ”The Queen” Mirren skildrar allt detta med minutiös skicklighet. Rökandet, de trötta stegen, skräcken – men också beslutsamheten och hårdheten när det drar ihop sig till attack och försvar.
Visuellt snyggt
Det är ofrånkomligt att den israeliska regissören Guy Nattiv – som Oscarbelönades för sin kortfilm Skin 2019 – och fotografen Jasper Wolf skapat en visuellt helgjuten och symboliskt laddad film.
När det gäller användningen av rött som en slags accentfärg är det lätt att associera till Aki Kaurismäki. Bilderna fylls nämligen av röda detaljer som fångar uppmärksamheten, som i det här fallet andas fara.
En varningslampa, en röd telefon, röda tofflor under en sjukhussäng. Röda reflektioner.
På ett symbolplan återvänder Nattiv gång efter annan till tre element, en flock fåglar, utsikten från ett tak och den eviga cigarettröken.
Röken fungerar dels som en skyddsmantel, dels som en bro till den rök man kan föreställa sig kring sammandrabbningarna i det ökenliknande landskapet.
Kriget vi egentligen aldrig ser, men som ständigt är närvarande via en ljudmatta och uppgifterna om antalet döda. Siffror Golda dagligen för in i sitt tummade anteckningsblock.
Det konkreta priset för de val hon har gjort. Och valen hon inte gjort.
För egen del önskar jag att filmskaparna – med början hos manusförfattaren Nicholas Martin – valt att satsa mer på sin etablering. Nu förblir det höljt i rök vem Golda egentligen var och vilken roll hon spelat i historieskrivningen.
I slutändan är det med andra ord oerhört irriterande att man sjabblar bort chansen att presentera Meir på ett sätt som gjort det möjligt för henne att inta sin rättmätiga position i det kollektiva medvetande där Churchill & co så vant huserar.
.
