Det har varit ett år fyllt av ytterligheter, snabba hopp från röda mattan i Cannes till estnisk landsbygd för filminspelningar, från utsatta väderförhållanden i Åbolands skärgård till galapremiär i Stockholm.
Alma Pöysti gillar att bli utmanad, och att ständigt utsätta sig för nya världar och regissörer. Så var det redan när hon valde teaterroller, och det har fortsatt då hon blivit ett stort namn inom filmen.
Att spela för Pirjo Honkasalo och Aki Kaurismäki har varit just det, att utmanas, och att slängas från en ytterlighet till en annan.
– Aki satsar på att allt ska lyckas på en enda tagning, berättar Pöysti.
– Han jobbar med den där första och enda tagningens magi, och vill inte alls repetera. Det var helt extremt, och en paradox, att du inte ska repetera och sen ska du ändå sätta det på första tagningen.
Hur förbereder man sig när man inte ska förbereda sig?
– När jag jobbar på finska går jag och tuggar på texterna i månader. Så fort jag får texten så lever jag med den, jag skriver ner replikerna för hand och går med mina papperslappar i olika fickor i blåbärsskogen eller på promenad och försöker få in dem i kroppen.
– Och så berättar jag inte för Kaurismäki att jag sätter så mycket tid på att jobba med replikerna.
Då Alma Pöysti tidigare i år jobbade med en film för Pirjo Honkasalo fick hon uppleva en annan ytterlighet.
– Bland annat skickade hon en intervju med Tom Hanks där han sa att han läser manuskriptet åtta miljoner gånger innan han börjar filma. Det var ju klara besked, så jag läste manuset flera gånger per dag.
Karriärtänk inget för Alma Pöysti
När man studerar Alma Pöystis karriär, verkar hennes val utstuderat smart gjorda, som om en karriärkonsult kommit med goda råd.
Det kunde inte vara mer fel. Det där med begreppet karriärtänk verkar aldrig ha fått en plats i hennes ordbok.
Det är fjorton år sedan vi träffades första gången för en intervju. Då uppträdde hon med ett gästspel från Svenska Teatern på Hangö Teaterträff.
Jag minns henne som ljus och glad, och mycket beslutsam. Hon skrattade mycket, men var inte rädd för att prata allvar om vad som är viktigt med teater och vad hon hoppas av framtiden. Och det här med att tänka karriär fanns inte på kartan.
– Då börjar det handla om mitt ego, och då är man ganska snabbt i klistret, hör jag henne säga på mitt gamla intervjuband.
– Om allting handlar om mig kommer det i vägen för jobbet och rollerna.
I stället handlade Alma Pöystis drömmar om att vara i rörelse, om att ständigt söka sig till nya sammanhang och nya människor.
– Det hoppas jag på om tio år. Att jag inte står och upprepar mig själv.
Att göra vandringen så meningsfull som möjligt
Det är kanske lätt att säga att man inte vill upprepa sig själv då man är i början av sin karriär, men hennes beslut att efter fyra år säga upp sig från Svenska Teatern visade tydligt att hon var fast besluten att inte upprepa sig. ”Om jag vill vara en vaken skådespelare är det i längden farligt att kompromissa”, som hon konstaterade den gången.
Till och med då hon fått anställning på Stockholms stadsteater var hon inne på samma linje.
– Jag är ointresserad av att röja plats och armbåga och hålla på med att jag jag jag ska synas, berättade hon i teaterns sminkrum på väg till en uppsättning av Romeo och Julia.
– Jag mår inte bra av det, så varför skulle jag ställa upp på det?
Att säga så i en stad som, med Alma Pöystis ord, är upptagen av framgång, berättar mycket.
Det är som om det aldrig varit målet som styr, utan istället tanken att göra vandringen så meningsfull som möjligt.
Det kan låta som en kliché, men den som under 2010-talet såg Alma Pöysti på teaterscenen minns att hon alltid var beredd att sätta sig själv på spel. Hennes laddade rollprestation i regissören Andriy Zholdaks kontroversiella Morbror Vanja på Klockriketeatern var bara ett av många exempel.
Tove-filmen gjorde Pöysti trygg inför kameran
Sedan 2019 har Alma Pöysti inte spelat teater en enda gång. Idag handlar allt om film.
Ändå var det där med film aldrig någon självklarhet för henne.
– Teatern kändes mer som hemma, minns Alma Pöysti i dag.
– Det var där jag vågade mer. Jag var länge lite rädd för kameran och rädd för att göra fel och rädd för att den skulle röntga mig och se saker som den inte tyckte om.
När blev du vän med kameran?
– Det var nog när vi gjorde Tove-filmen.
– Fotografen Linda Wassberg sa så klokt att det gäller för mig som skådespelare att släppa in kameran, att den är på min sida, att ju närmare jag vågar släppa den desto mer äkta kan det bli. Det var en så vänlig blick som mötte mig där, så det var väldigt tryggt. Och då var det tryggt att också våga vara så sårbar som möjligt framför kameran.
– Om jag någonsin blir rädd för kameran igen så kommer jag alltid att tänka att det är Linda där på andra sidan.
Förbereder sig i månader för en film
Man kunde tänka sig att en skådespelare kan gräva djupare i en roll på teatern jämfört med film. På teatern repeterar man i regel fokuserat i åtta veckor inför en premiär, och återvänder sedan regelbundet till samma roll under en ofta flera månader lång spelperiod.
– Ja, film är annorlunda. Men jag håller inte med om att det blir djupare på teatern, för det kan bli hur ytligt som helst om man inte ids gräva.
– Jag är nog såpass nördig att jag förbereder mig i flera månader för en filmroll, jag sätter mig in i ämnet och vad rollen kan tänkas hålla på med och drömma om. Jag jobbar med lite samma metoder som när jag repeterar en teaterpjäs.
– Kameran har ett sånt absolut äkthetskrav att du måste vara otroligt förberedd när kameran går, det är som att ha en premiär varje gång kameran går. Det du inte får med film är att återkomma till samma scener när det gått ett halvt år.
Kulturkonsumenten Alma vill detsamma som skådis-Alma
När jag frågar vad som får Alma Pöysti att tända på ett filmmanuskript, handlar mycket om att ”något ska hända inom mig” när hon läser det.
– Jag vill bli berörd eller störd av det jag läser, att det slår an något som jag vill utforska. Den där första läsningen är jätteviktig, att vara känslig för den.
Lite samma sak gäller också när jag frågar vad hon önskar av en kväll som teater- och biopublik.
– Då jag tänker på minnesvärda teaterupplevelser så fastnar jag för något som känns radikalt idag, att det bara är en skådespelare och en text. Inte så mycket tricks, bara ett mänskligt möte som du inte kan värja dig från. Det är teatern bäst på, det där fysiska rummet, och att alla i rummet börjar vibrera kring samma sak.
Och en biokväll?
– Lite samma sak, att jag vill bli överraskad. Men sen kan det handla om en fantasiresa, det som film är bra på att göra, mycket tricks och magi för att visuellt föra en till platser som man inte kunnat föreställa sig.
Om du i filmvärlden för en dag var den som bestämmer och fick välja två-tre skådespelare för en film? Vilka skulle du välja?
– Judi Dench, svarar Alma Pöysti bestämt.
Och förutom henne?
– Judi Dench.
Men om du också måste välja en manlig skådespelare?
– Judi Dench. Hon kan göra allt.
”Jag har haft jättetur”
När jag idag upprepar frågan från 2009, vad hon hoppas att de kommande åren för med sig, är svaret rätt likadant som för fjorton år sedan.
– Jag hoppas jag alltid svarar som den där Alma i vår första intervju, skrattar hon. Att jag inte blir trygghetsberoende, att jag vågar misslyckas och vågar ta risker, och hela tiden lär mig nya saker.
– Jag har haft jättetur också, att jag fått jobba med människor som är så alerta och har tvingat mig att gå utanför min bekvämlighetszon. Med den senaste tidens arbetsuppdrag har det varit omöjligt att vila på lagrarna.
Men hon vill inte spekulera om vad framgången i Cannes eller den internationella filmatiseringen av Sommarboken tillsammans med Hollywoodstjärnan Glenn Close kan leda till. Tillsammans med Alma Pöysti är det helt fel att spekulera om sådant.
Just när jag ska försöka få henne att svara på om det inte en dag skulle vara intressant att spela in en film i filmlandet USA, inser jag att jag redan vet svaret.
– Och vad skulle jag svara? frågar hon.
Att man inte kan tänka så, att det kommer om det kommer.
– Exakt.
Lyssna också på radiodokumentären om Alma Pöysti. Där varvas en färsk intervju med klipp från flera gamla intervjuer (2009, 2013 och 2016), och med stämningar från filmfestivalen i Cannes och galapremiären av En dag och en halv i Stockholm.
