Spekulationerna kring om hon ska grunda ett nytt parti eller inte har pågått redan länge. Under de senaste veckorna har ryktena kring den omstridda vänsterpartisten Sahra Wagenknechts planer ändå surrat på mer intensivt än någonsin tidigare.
Vad som gör det nya partiet intressant är å ena sidan personen Wagenknecht, som trots att hon hittills har representerat ett småparti och själv besitter mycket få politiska meriter, är en av Tysklands mest kända politiker.
Å andra sidan väcker ett möjligt partigrundande också ett stort intresse på grund av var hennes parti politiskt skulle landa.
Sedan flera år tillbaka står det nämligen klar att Wagenknecht genom sin populistiska retorik inte enbart är ute efter att nå väljare längst ut till vänster, utan det hon för fram finner också mycket gehör längst ut till höger.
Det här märks inte minst i hennes retorik kring Ryssland och kriget i Ukraina. När hon i vintras ordnade en stor så kallad fredsdemonstration, var deltagarna till en stor del de samma som om det skulle ha varit en demonstration ordnad av det högerpopulistiska, delvis högerextrema Alternative für Deutschland.
Wagenknecht har varit mycket försiktig med att kritisera AfD och i synnerhet partiets väljare. Liksom AfD talar Wagenknecht också om en begränsning av invandringen.
Rysslandsfrågan splittrar vänsterpartiet
Den minsta gemensamma nämnaren bland anhängarna av ett möjligt Wagenknechtparti är ändå, förutom partiledaren som person, synen på Ukrainakriget och sympatierna för Ryssland.
Inom Wagenknechts nuvarande parti Die Linke finns en stark falang som motsätter sig det mesta av Tysklands stöd till Ukraina och samtidigt uttrycker klara sympatier för Ryssland.
Det här gör man bland annat i form av hittills ogrundade beskyllningar gentemot Ukraina gällande Nord Stream-sprängningarna, samt genom alla förhandlings- och så kallade fredsinitiativ som utan undantag skulle gagna Ryssland.
Inom Die Linke har i synnerhet flera yngre politiker krävt att partiet betydligt klarare borde ställa sig på det angripna Ukrainas sida.
De vänsterpartister Wagenknecht lyckas locka över till sitt nya parti kommer definitivt ändå inte från den gruppen.
AfD Rysslandsvänligt ut i fingerspetsarna
Ännu starkare sympatier för Rysslands sak hittar man ändå inom ytterhögerpartiet Alternative für Deutschland.
Här deltar partiledaren Tino Chrupalla i den ryska ambassadens tillställningar och AfD-politiker har också under krigets gång varit på besök i Moskva och ställt upp på intervjuer med ryska medier.
En AfD-medarbetare och prorysk aktivist ska enligt tidningen Der Spiegel ha försökt få ihop ekonomiskt stöd av Ryssland för AfD:s försök att fördröja tyska vapenleveranser till Ukraina.
En av de ledande AfD-politikerna Björn Höcke talade nyligen i en intervju för ett fortsatt tyskt samarbete med Ryssland. Han tog fasta på Vladimir Putins ord från den tyska förbundsdagen 2001, då denne talade om länderna som naturliga samarbetspartners.
– Tillsammans skulle vi vara oslagbara, citerade Höcke Putins tal i intervjun för den schweiziska tidningen Blick.
Samtidigt passade Höcke, som i Tyskland efter ett domslut får kallas för fascist, också på att slå fast att vapenleveranserna till Ukraina måste stoppas, att skulden till kriget inte enbart ligger hos Ryssland och att en fred bara är möjlig om man i Europa lösgör sig från USA.
De AfD-anhängare som eventuellt söker sig till Wagenknechts nya parti kommer alltså åtminstone till en del med de av Höcke spridda åsikterna i bagaget.
Spridare av Putinpropaganda
När det gäller att ta ställning för Ryssland och sprida Kremlpropaganda hamnar Sahra Wagenknecht själv ändå på inget sätt i skuggan av AfD:s Björn Höcke.
I ett mycket omtalat tv-framträdande två dagar före det ryska anfallet talade Wagenknecht om att Ryssland inte har något som helst intresse av att invadera Ukraina.
– Vi kan vara mer än glada över att Putin inte är som den han porträtteras vara, det vill säga som en helgalen nationalist som får ett rus av att flytta på gränser, konstaterade Wagenknecht och slog fast att Ryssland hade legitima säkerhetsintressen på grund av hotet från USA och Nato.
Sedan februari 2022 har tongångarna inte ändrat på något väsentligt sätt. Wagenknecht har hunnit med att såväl relativisera de ryska krigsförbrytelserna i Butja som att beskylla den tyska regeringen för att ha startat ett ekonomiskt krig mot sin viktigaste energileverantör.
Därtill har Wagenknecht ordnat den redan nämnda fredsdemonstrationen, samt författat ett fredsmanifest där man i praktiken kör över ukrainarnas och Ukrainas intressen med hänvisning till att landet ändå inte kan vinna kriget och att följden i stället kan bli ett kärnvapenkrig.
Skadar AfD och Die Linke
Hur stort kan då ett parti som till delar bygger på Sahra Wagenknechts Rysslandspolitik då bli?
Trots att ingen annan än politikern själv i nuläget kan säga om partiet kommer att grundas eller inte, så har frågan förstås varit uppe i opinionsmätningar och politiska analyser.
Just nu talas om att det nya partiet kan nå upp till ett stöd på mellan 10 och 20 procent. Anhängarna skulle till absolut största delen komma från ett AfD som försvagas och ett Die Linke som störtas ner i ännu större betydelselöshet.
Då det knappast skulle bli någon större anstormning från övriga tyska partier betyder det här samtidigt att den nuvarande Ukrainapolitiken knappast skulle påverkas.
Där de övriga partierna för det mesta vägrar samarbeta med AfD är det dessutom mycket tveksamt om man skulle gå in för samarbete med Wagenknecht. Från de borgerliga partiernas sida kan man se det här som uteslutet redan nu.
Russlandversteher också på annat håll
Samtidigt blir det ändå fel att begränsa de tyska Rysslandssympatierna till AfD, Die Linke och ett möjligt nytt parti kring Sahra Wagenknecht.
Så kallade Russlandversteher, som alltid lyckas uppbringa ett stort mått av förståelse för Ryssland och Rysslands agerande, hittar man i så gott som alla partier, inom näringslivet och till och med bland tidigare militärer.
Olika fredsinitiativ, där framför allt Ukraina och dess befolkning skulle få bära bördan, har också presenterats av allt från kyrkliga organisationer till akademiker och intellektuella.
Samtidigt har också de tyska kristdemokraterna genom Michael Kretschmer, regeringschef i delstaten Sachsen, fått sin egen Putinlakej. Kretschmer har bland annat krävt att gasledningen Nord Stream 1 borde repareras, så att man i något skede igen skulle kunna importera gas från Ryssland.
Hur svårt man i vissa tyska kretsar fortfarande har att finna sig till rätta med det förändrade läget gällande Ryssland går för tillfället också tydligt att se bland socialdemokraterna.
Trots att det var den tidigare SPD-förbundskanslern Gerhard Schröders sympatier för Ryssland och Putin som åtminstone delvis banade väg för Ukrainakriget och energikrisen i Tyskland och Europa, så verkar man från partiets sida inte kunna kapa banden till honom.
I stället vill man nu inom SPD ordna en fest för Schröder för att fira dennes 60 år som partimedlem.
