Tänk dig ett område som är 1,75 gånger 1,75 kilometer stor. Och tänk dig 36 fotbollsplaner inom det här området. Och på varje fotbollsplan finns ett Eiffeltorn. Där har du dimensionerna av vindkraftsparken som är under planering i Kivineskogen nära Vörå centrum.
Med den skillnaden att Eiffeltornet inte har tre rotorblad, som vart och ett är cirka 100 meter långt och roterar runt och runt när det blåser. Långsamt, när det blåser svagt, och allt snabbare när det blåser starkare.
Vi talar alltså om en verkligt stor vindkraftspark för österbottniska förhållanden. Och den ligger inte fjärran från bebyggelse. Avståndet till Vörå centrum är bara sex kilometer och de fyra byarna söder om centrum ligger ännu närmare.
Det finns många markägare inom det tilltänkta området, hela 170 stycken. Och många fler grannar som berörs av vindparken utan att direkt vara markägare.
Från Korsholm till Kivine
Det förvånar därför inte att det var en stor uppslutning när det tyska bolaget Energiequelle presenterade sina planer för allmänheten på Holmgården vid Norrvalla i Vörå. Med fanns markägare, grannar, naturvänner, intresserade ortsbor och en och annan Korsholmsbo.
Vad har folk som bor i Korsholm där att göra, undrar du kanske? Ganska mycket faktiskt. Det är nämligen så att Toby elstation i Korsholm är den närmast möjliga anslutningspunkten till stamnätet och avståndet från Kivine till Toby är hela 35 kilometer.
Det betyder att en ansenlig mängd markägare, plus kommunerna Storkyrö, Lillkyrö och i praktiken Vasa och Korsholm, berörs av den nya kraftledningen som ska gå ovanom marken. Så många att man beslöt att göra en egen miljökonsekvensbedömning (MKB) för trasseringen.
Dessa markägare får foga sig i att den rätt så stora kraftledningen (36 möllor med en storlek på 5 till 10 megawatt kan producera så mycket energi som en femtedel av Olkiluoto 3) går över deras marker och det enda de får är en engångsersättning som är förhållandevis liten.
Samtidigt förlorar de rätten till sin mark för all tid framöver. Mats Lall från Karkmo var en av Korsholmsborna som hade kommit till Vörå för att få svar på frågor som berör kraftledningen och dess byggnad och vilka eventuella följder det kan ha för honom.
Men han fick inga svar eftersom kraftledningen hade tagits bort från Programmet för miljökonsekvensbedömning för Kivine vindkraftsprojekt.
Än så länge olagligt
Men det var inte bara Korsholmsbor som var besvikna. Också en och annan Vöråbo tyckte att det var konstigt att miljökonsekvensbedömningen, som man ska ta ställning till, bara var halvgjord. Och att elens väg från vindkraftsparken till elstationen är en viktig del av projektet.
Det är nämligen elledningens längd som gör att man måste planera så många möllor på ett så litet område. Annars blir parken inte lönsam eftersom elöverföringens pris äter upp det man förtjänar på elens produktion. Man kan inte ta igen på gungorna det man förlorat på karusellerna.
– Jag tycker att man började i en galen ända, sade till exempel Tomas Klemets från Vörå, eftersom man inte alls har löst sträckningen och var den ska gå. Och markägarna på vägen från Kivine till Toby är oroliga hur det kommer att påverka dem.
Men det var inte bara det Klemets hade att anmärka på.
– Jag har rört mig i det här området sedan ungdomen. Där finns det fornlämningar, det är obebyggt och ett ganska genuint vildmarksområde. Själv tycker jag att det har stora naturvärden. Det finns en del fågelliv där som man inte hittar på annat håll i Vörå.
– Jag tycker att vindparken är helt överdimensionerad. Det borde inte alls byggas vindkraft där och det är inte heller möjligt enligt den nuvarande landskapsplanen.
Och det har han faktiskt rätt i. I den gällande landskapsplanen till år 2040 är Kivine inte klassificerat som ett vindkraftsområde. Det här betyder att kommunen bara får ge tillstånd till en vindkraftspark med högst 9 möllor med en sammanlagd effekt på högst 45 megawatt.
Men i den nya landskapsplanen, som ska gälla till år 2050 och som är under planering, finns Kivine inskrivet som ett vindkraftsområde. Något som Klemets också är mycket kritisk till.
– Området i sig har inte ändrats utan det är den politiska viljan i så fall som har ändrats. Det har varit en boom med vindkraft och det är väl det som har påverkat. Men sista ordet är ännu inte sagt om landskapsplanen.
Mycket kan ännu gå snett
Enligt den preliminära planen ska vindparken godkännas på hösten 2024. Det är något som också Mats Dahlin är medveten om och han är försiktigt optimistisk. Han är planläggningsingenjör på Vörå kommun och Kivine vindparks planer finns på hans bord.
Han koordinerar och hanterar hela planläggningsprocessen eftersom kommunen har planläggningsmonopol.
– Utgående från vad vi känner till i dagens läge ser det ut som att den kan ta sig in i den nya landskapsplanen, men det är något som man inte kan uttala sig om med säkerhet i det här skedet.
Han är också medveten om att elöverföringens miljökonsekvensbedömning har separerats från den egentliga miljökonsekvensbedömningen. Han vet varför.
– Man har börjat inse att det är en så massiv del av det hela. Den går genom flera kommuner och påverkar ett oerhört stort antal markägare, så det bedömdes att det lönar sig att ta upp det i en separat process.
Dahlin berättar inte om man fattat beslutet för att säkerställa att alla berörda parter har en ärlig chans att säga sitt om processen eller om man gjort det för att snabba på och förenkla processen. Något som många åhörare ansåg ligga bakom den här delningen.
Han säger också att om det finns en stor folkopinion mot det här projektet, som skulle övertyga politikerna, kan det i sista hand välta alltihop.
Det är med andra ord ganska mycket som ännu kan gå snett när det gäller Kivine vindkraftsprojekt.
– Det är nog en korrekt analys, säger han och skrattar.
Men det var inte bara de som är kritiska mot Kivine vindkraftsprojektet som hade infunnit sig till mötet på Norrvalla. Bland de många deltagarna (jag räknade till över 70 personer i salen och det fanns också folk som följde med via nätet) fanns också markägare som har drivit på projektet från första början.
Pomperipossa i Monismanien
En av dem är Harald Svens som har varit en av sju i den så kallade markägararbetsgruppen. Han berättar hur det hela gick till.
– Det var egentligen först nio kraftverk som planerades, men vi ansåg att ska det planeras så tar vi i ordentligt.
Han var en av dem som tyckte att också de markägare som blir drabbade av kraftledningen skulle kunna få en så kallad markhyra, men det var en gammal lag som satte stopp för de tankarna.
Han berättar också att alla 170 markägare som berörs av projektet har rätt till en ersättning per hektar, förutsatt att de skriver på. Ett ganska märkligt förfarande när man ändå tvångsberörs av byggandet och produktionen.
Det är nämligen så att när 70 procent av markägarna i det berörda området har undertecknat kontraktet med energibolaget kan området bebyggas. Vem skulle då inte skriva på efter att gränsen för godkännandet har nåtts?
Harald Svens kan delvis hålla med projektets kritiker Tomas Klemets.
– Vi rubbar nog skogen. Nu blir det något helt annat. Ett så att säga förindustriellt område eller industriområde, hur man nu ser på det.
Hans röst låter lite vemodigt när han säger det.
– Jag brukar ofta röra mig i området, jag har gjort det under hela min livstid, under älgjakt och dylikt. Jag känner nästan varje råsten inom området, så jag vet vad där finns, tyvärr. Med sorg i hjärtat ger vi bort någonting.
Men på frågan, vad vi får istället, svarar han kort och gott:
– Pengar!