Den nordiska kulturpolitiken bygger på en välfärdsmodell som motarbetar klasskillnader, alltså att kulturen inte blir en lyxprodukt.
Därför har en stark offentlig finansiering av kulturen ansetts viktig. Men nu då det är ebb i statskassan växer behovet av sponsorer, mecenater och annan privat finansiering.
Den nytillträdda kulturministern Sari Multala (Saml) sa i somras till Svenska Yle att kulturbranschen måste kunna växa också utan direkta statliga stöd.
I bakgrunden ligger ett behov av att lappa hålen efter Veikkaus-tipsmedel som tidigare har finansierat stora delar av konsten och kulturen. Företagande uppmuntras också inom kulturen.
”Otänktbart att kulturarbetare helt skulle kunna leva på sponsorpengar”
Multalas drömexempel torde vara Svenska Yles tidigare musikchef Kjell Ekholm.
I somras startade han en egen webbradiokanal MPop, som spelar 1960- och 1970-tals musik. Han finansierade allt ur egen ficka tills det plötsligt dök upp en anonym sponsor.
– Jag blev själv överraskad, det var verkligen ett lyckoskott. För mig är det ändå mer som en hobby. Det är otänkbart att kulturarbetare helt skulle kunna leva helt på sponsorpengar, säger Ekholm.
Större pengasummor ovanliga
Inom kultursektorn är det ändå ovanligt med sponsring i form av större pengasummor i reda pengar.
Vanligen handlar utbytet om tjänster och material. Inom danskompaniet Tero Saarinen Company består samarbetet främst av sponsring av material, berättar verksamhetsledare Iiris Autio.
I studion i Kabelfabriken i Helsingfors har man genom ett sponsorsamarbete fått högtalare och akustikdämpare i bruk.
– Vi har en immersiv träningsstudio som möjliggör experimentella ljudarbeten. Det är en väldigt fin sak inom danskonsten, där man jobbar med många olika sinnen, säger Autio och fortsätter:
– En del företag tänker på ansvarsfullhet vad gäller samhällsområden som de anser är relevanta. Hittar man sådana företag som anser det viktigt att stödja kultur finns möjligheter till sponsorsamarbeten. Men jag tror inte att sponsring kan ersätta basfinansieringen.
”Finkulturen intressant för sponsorer”
Möjligheter finns det gott om enligt Klaus Virkkunen, som är forskningsdirektör på Sponsor Insight.
Enligt honom har sponsring inom kulturen ökat de senaste åren med undantag av pandemiåren.
– Den största tillväxten sker på evenemangssidan, bland festivaler till exempel. Men samtidigt ser vi att det finns en massa potential också bland andra kulturområden. Finkulturen är jätteintressant, men har utnyttjats rätt lite, säger Virkkunen.
I och med det nya licenssystemet för penningspel och att speltipsmedlen flyttas över till den allmänna statsbudgeten betyder det att beslutet fattas på helt andra premisser än tidigare, det vill säga politiska beslut.
Det är inte sagt att pengarna går till kulturen i samma utsträckning som tidigare.
– De aktörer som tidigare haft öronmärkta Veikkausmedel måste nu starkt gå in för att få intäkter och här kommer sponsorsamarbeten in.
I Sverige är sponsringen trefalt större
Det finns en oskriven regel hos många kulturutövare om att näringslivet skulle vara farligt för kulturen, att man skulle bli styrd i sitt innehåll.
Men det här är helt fel tänkt, menar Klaus Virkkunen.
– Sponsorn är den sista som börjar blanda sig i innehållet. I Finland har vi länge haft en attityd att sponsring skulle vara något ofint. Många aktörer vill inte ens använda ordet sponsring, utan hittar på nya ord för det.
Vi ligger långt efter Norge och Sverige, där sponsringen är nästan dubbelt respektive trefalt större.
– Vad gör svenskarna bättre än vi? Det är inget konstigt med sponsring, det gäller bara att våga.
Operapubliken kan vara intressant för företag
Varför till exempel operapubliken kan vara intressant för ett företag handlar om att det ofta är frågan om köpkraftiga kunder.
Vill man föra fram ett budskap är det betydligt lättare att nå folks uppmärksamhet via sådant de är intresserade av än att få dem att följa ett varumärke på sociala medier, säger Virkkunen.
– Vi blir bombarderade med en sådan mängd reklam att vi väljer att ignorera det mesta. Men handlar det om något du är intresserad av, till exempel opera, är det mer sannolikt att du stannar upp jämfört med marknadsföring som visas via företagets egna kanaler.
Gynnar sponsring bara kulturinstitutioner eller kan gräsrotsaktörer också dra nytta av dem?
– Absolut. Inget är för litet för att kunna sponsras. Sponsorpengarna är ändå en droppe i havet. En kulturinstitution kommer aldrig att klara sig enbart på sponsorpengar.
Museum i Playstation
Virkkunen ger flera exempel på goda samarbeten mellan kulturaktörer och sponsorer.
På europeisk nivå lyfter Virkkunen fram Rijksmuseum i Amsterdam som ingått ett samarbete med Playstation, där målningarna från museets flyttats in i spelvärlden.
Utifrån en staty ur riksmuseet gjordes en spelkaraktär som har en stor roll i spelet. På så sätt kan en helt ny publik bekanta sig med konst. Men kommer de att också hitta till museet?
– Det behöver de inte. De besökte ju redan Riijksmuseets utställning inne i spelet Horizon Forbidden West.
På sikt kan de ändå tänkas göra det då de blivit bekanta med konst via spel.
Men också här i Finland finns enligt Virkkunen många aktörer med goda sponsorsamarbeten: bland andra Konstmuseet, Savoy-teatern, Operafestivalen i Nyslott och Svenska teatern.
Helsingfors festspel samarbetade till exempel med en mobiloperatör och förde musikstycken till olika parker i huvudstadsregionen.
”Fler mecenater i framtiden”
Historiskt har kulturen finansierats av mecenater, alltså donationer av privatpersoner.
Iiris Autio på Tero Saarinen Company tror på ett uppsving också här.
– I USA är det vanligt med mecenater. De har blivit fler också i Europa där den offentliga ekonomin har stramats åt, och jag förutspår att fenomenet kommer att växa också i Finland. Det är viktigt att synliggöra det här. Skattelättnader för donationer och köp av kultur skulle liva upp möjligheten till fler donationer och normalisera det.
– I Finland finns en allmän uppfattning om att staten ska sköta kulturen. Det här kan fördröja utvecklingen med att få hit den här typen av donationskultur.
Autio menar att det inte räcker att staten sköter sin del av finansieringen någorlunda, också kommunerna måste göra det.
I det finländska finansieringssystemet borde en tredjedel av finansieringen komma från staten, en tredjedel från kommunen och resten bestå av biljettintäkter och andra privata medel när det gäller statsandelssystemet för scenkonst.
– Den offentliga finansieringen är basen men en professionell och välskött kulturorganisation har också egna intäkter och annan finansiering.
Man kan inte spela Tjajkovskij snabbare och effektivare. En symfoniorkester kan inte skäras i, då är det inte längre en symfoniorkester
Maria Hirvi-Ijäs, forskare
En del växer andra får det ännu kärvare
Risken är att det vi redan nu ser förstärks: att institutionerna växer ännu mer, medan andra får det ännu kärvare.
Maria Hirvi-Ijäs, forskare vid det kulturpolitiska forskningscentret Cupore, säger att det finns ett stort gap mellan större aktörer som får offentligt stöd, sponsring och synlighet och de aktörer på gräsrotsnivå som genom ideellt arbete försöker ha kvar sin verksamhet.
Inom de nordiska länderna finns en outtalad idé om en breddad finansiering och syn på kultur och konst, där man börjat tala mer om kreativa näringsgrenar.
– När man tänker sig att det ska finnas en tillväxt inom kulturområdet tänker man att det ska vara mer marknadsanpassat med företagsmodeller för olika kreativa aktörer, att de ska fungera mer som ett företag som tänker på produktion och försäljning. Här klumpar man ihop mycket som fungerar enligt helt olika mekanismer. Pandemin visade att statlig finansiering är en förutsättning för ett fungerande kulturliv i Norden, säger Hirvi-Ijäs.
”Pengar kommer till pengar”
Hon har med sina forskarkollegor undersökt stora konstmuseer i Norden.
– I Norden får konst- och kulturinstitutionerna mest offentlig finansiering, men det är också de som får mest privata medel. Pengar kommer till pengar.
Samma summa pengar kan innebära väldigt olika saker för olika aktörer. Effektivitetstänk fungerar inte så bra inom konsten.
– Man kan inte till exempel spela Tjajkovskij snabbare och effektivare. En symfoniorkester kan inte skäras i, då är det inte längre en symfoniorkester.