Marie hade just börjat sin semester. Hon skulle göra en gemensam båtutflykt med sina två kusiner och med den ena kusinens fru och två barn.
De var på väg till Själö, men kom aldrig fram. På södra Erstan märkte mannen i styrhytten plötsligt hur en motorbåt snabbt närmade sig på babordssidan. Han hann skrika en varning, men kollisionen skedde bara några sekunder senare.
Det är dagen man aldrig kommer att glömma, men ändå kommer jag inte ihåg så mycket från den dagen, otroligt nog. Det är säkert någon skyddsmekanism. Att man inte kommer ihåg. Kanske lika så bra
– Det jag bäst kommer ihåg är den där ofattbara känslan när jag såg fören närma sig. Jag tänkte att det här inte kunde hända på riktigt, säger Marie.
Men det var på riktigt. Just innan kollisionen hade motorbåten en hastighet på 23 knop. I sista stund försökte föraren få maskinerna att backa med full effekt, men båtarna var för nära varandra.
Motorbåten körde upp på segelbåten, bröt sönder segelbåtens sida samt väggen och taket till styrhytten. Efter kollisionen gled motorbåten troligen tillbaka ner i vattnet via segelbåtens akter.
Marie satt längst bak i aktern på segelbåten. Hon såg hur motorbåten kom rakt på dem, och väjde sig undan. Både hon och båten trycktes under vattenytan.
– Jag minns ljud som när man dyker, ljudet av vattenbubblor. Sedan tror jag att jag var borta en stund, säger Marie.
När motorbåten glidit av segelbåten var allt ett kaos. De två kusinerna låg livlösa i båten.
Jag ville skrika, men jag kunde inte, för det kom inget ljud. Jag bara stod där förlamad
Den ena kusinens fru började med återupplivning. Men när Marie tittade på den andra kusinen kunde hon inte röra honom. Hon insåg att han var död, och det bekräftades senare på sjukhuset. Han hade dött direkt.
– Just innan kollisionen lutade jag mig mot honom, höll honom i armen. Jag var arg för att jag bara hade några skråmor och en bula. Jag var arg för att jag överlevde. Jag tyckte det var så orättvist, säger Marie.
Krismöte på sjukhuset kändes alltför nära på händelsen
En annan segelbåt hade sett kollisionen, och de ringde efter hjälp. Motorbåten vände tillbaka, och också de ringde nödcentralen. För Marie kändes det ändå som en evighet innan hjälpen kom fram.
Hon minns hur hon frågade om någon hade vatten, men varken sjöbevakningen, sjöräddningen eller ambulansen hade något.
De svårast skadade fördes med helikopter till Åbo universitetscentralsjukhus. Marie åkte med ambulansen, som körde fel och fick svänga om.
– Jag var som i ett töcken. Och så frös jag hela tiden, riktigt ordentligt också. Det var förstås chocken, men efter en lång stund på sjukhuset kom de på att jag ju hade våta kläder och skor på mig, säger Marie.
På sjukhuset blev det klart att båda hennes kusiner hade dött.
Sköterskorna på sjukhuset grät, för de tyckte att olyckan var så hemsk
Det ordnades krismöten för familjerna, men Marie tyckte det var för nära händelsen. Eftersom hon själv inte förstod allt vad som hänt och hur hon borde reagera, var det svårt att förklara det för någon annan. Hon kände att hon måste bearbeta det för sig själv först.
Via arbetet gick hon fem gånger hos en psykolog, men det kändes också hemskt.
– Fast han var underbar att prata med, kändes det hemskt att prata om olyckan.
Hur känns det nu?
– Hemskt. Det känns fortfarande hemskt. Jag är lite dålig med att prata om mina känslor, om det är något som trycker mig. Jag behåller det helst för mig själv. Eller så kan man komma hit, och gråta lite. Det brukar lätta, säger Marie och tittar ut över Erstan.
Efter olyckan har Marie suttit mycket på Kuva udde eller på Saro udde på Runsala och tittat på havet.
Och hon har gått i skogen, suttit ensam på en stubbe och andats. Och hon har skrikit.
– Det är som en bottenlös sorg. Ibland när jag grät, lät jag som ett djur, säger Marie.
Gick inte att gråta längre
Marie säger att hon alltid haft lätt för att visa sina känslor, men efter ett tag kunde hon inte gråta, inte överhuvudtaget. Inte ens fastän hon försökte få sig att gråta.
– Det var helt stopp, det var låst på något vis. För det är också en stor lättnad när man gråter, men ett tag kom det ingenting, säger Marie.
Hur överlever man?
– Det vet jag inte. Faktiskt. I början är det väl att man stiger upp, duschar, borstar tänderna, bäddar sängen, så försöker man äta lite, men sedan är man så slut att man vill gå och lägga sig igen, säger Marie.
Lyckligtvis har hon kunnat sova. Hon har sovit bort sorg och trötthet, och hon har inte haft mardrömmar av händelsen.
Istället började hon överprestera. Eller kanske hon alltid överpresterat, men det förstärktes av olyckan.
– Jag jobbade alldeles för mycket. Jag försökte liksom jobba ihjäl mig. Alltid när någon ringde så for jag på jobb.
Var det bra?
– Det var bra då, ändå. Fast till slut blev det för mycket. Men då var det bra. Det kändes bra att få annat att tänka på.
”Jag kan inte ta bort deras telefonnummer”
Men vissa saker har tagit längre tid att komma över.
Tidigare var musik jätteviktig för Marie, men till en början kunde hon inte alls lyssna på musik för det gjorde för ont.
Hon har inte tittat på några foton av kusinerna ännu. Det gör för ont.
– Och jag kan inte ta bort deras telefonnummer. Tanken har slagit mig flera gånger, att det här borde jag ringa och berätta för S. eller T., men det kan jag ju inte göra.
Marie känner en press på sig själv. Hon borde njuta av livet, och då känns det som att alla dagar borde vara enastående. Hon borde njuta för fullt av livet då hon har fått en andra chans.
– Om det är någon dag som jag inte gör något extra, att jag bara vilar eller bara är, så då får jag dåligt samvete.
Men Marie konstaterar ändå att hon kommit lite framåt. Hon njuter av god mat. Hon äter. Hon ler och skrattar.
– Jag har kommit framåt lite, plus att jag överhuvudtaget pratar om olyckan. Jag pratade inte alls i början.
Nu är allt över, eller är det?
I juli 2023 blev det klart att olyckan är färdigbehandlad i domstolarna. Mannen som körde motorbåten hade dömts till 1,5 års villkorligt fängelse, och mannen överklagade inte hovrättens dom.
Varje steg i domstolsprocessen var tung för Marie, att vara tvungen att läsa alla polisrapporter, alla förhör och vittnesmål. Hon tänkte att allt skulle bli bra då det äntligen var över.
– Men det är kanske nu som sorgen tar över, ordentligt. Det är nu man har tid att sörja.
Hon tycker fortfarande det är orättvist att hon överlevde men inte kusinerna, har svårt att hitta glädjen och tacksamheten för överlevnad.
Hon tror inte hon någonsin kommer att fara ut och segla igen, något kusinerna och hon alltid hade gjort ända sedan de var små.
– Jag har varit i en vanlig pulpetbåt, men då kommer man ju undan. Man kan väja.
Till en början ville Marie inte ens röra sig utomhus i trafiken, för hon var livrädd att någon skulle köra på henne. Och hon är fortsättningsvis extra försiktig då hon går över gatan.
Skulle inte få användas som bevismaterial
En sak som ännu irriterar Marie är att Olycksutredningscentralens rapport om olyckan fick användas som bevismaterial i rättegången.
– Det var det första de sade när de kom hem för att intervjua oss: ”Det här gör de bara för att utreda själva olyckan, hur den kunde hända, så att det inte skulle hända på nytt. Och det är helt opartiskt. Man kan inte använda det som bevismaterial”, säger Marie.
Sedan användes rapporten ändå som bevismaterial. Där fanns flera saker som de överlevande ansåg hade missuppfattats eller tolkats.
Olycksutredningscentralen ville inte själv heller att rapporten skulle användas i rättegången, eftersom det kunde påverka dess arbete i framtiden som opartisk utredare. Men hovrätten godkände ändå försvarets önskan.
– Det kändes som om man fått en knytnäve i magen när vi läste igenom rapporten. Det kändes inte opartiskt. Helt ofattbart.
Men för Marie är det skönt att domstolsprocessen är över. Då beslutet kom sov hon 13 timmar i sträck. Det var fyra års trötthet.
Sedan tog Marie sig ut till havet och skogen.
Det heter att första steget mot att må bättre är då man hör fågelsång igen. Då jag vaknar på morgonen och hör fåglarna kvittra, då vet jag att jag lever!
– Naturen måste ju vara bra för själen på alla sätt och vis.
