Martina Moliis-Mellberg debuterade 2015 med den kritikerrosade diktsamlingen A, och har därefter gett ut tre andra diktsamlingar där ett stilrent språk med ord som känts väldigt väl avvägda mot varandra, gått som den röda tråden genom verken. Därför får jag nu känslan av att Moliis-Mellberg i och med denna barnbok tar ut steget i en mer naivistisk och inte så hårt hållen inställning till språket. I boken får lekfullhet, spontana utsvävningar och tankebilder fritt sväva omkring i en helhet där Sanna Manders kontrast- och färgrika illustrationer ackompanjerar helheten väl.
Elliot tycker om att rimma
I boken hittar vi Elliot som tillsammans med sin storasyster går hem från skolan. Elliot har vad han kallar en mani – han kan inte låta bli att leta efter ord som påminner om varandra.
Att rimma är nog det bästa jag vet!
(På plats två och tre kommer rymden och paket.)
Storasyster hämtar honom från skolan, varefter de går ut i staden som vimlar av rimliga och orimliga rim. Boken ger sig ut i en frågelek, där olika platser i staden presenteras med ett “vad händer där?”. Som svar på frågan rinner rimmen ut över uppslagen – och de överträffar varandra i språklig humor och påhittighet. Efter situationsrimmen reflekterar Elliot och systern över orden och frågar sig emellanåt hur ett rim kunde sluta eller vad som rimmar med vad. Elliot hittar till och med på nya ord, som “tubalent.”
“Menar du turbulent? Tubalent är inte ett ord, hördu du.”
“Det är det visst, det är ett som jag hittade nu.”
“Hittade på” rättar min syster men jag orkar inte förklara att jag hittade det i mitt huvud, så kan det faktiskt vara.
Sanna Mander har illustrerat ett flertal barnböcker och har en etablerad image också på den internationella illustrationskartan. Hennes naivistiska stil och explosionsartade collage gör att bildvärlden genast känns bekant utan att för den delen vara klichémässig. Liksom i tidigare böcker Mander har illustrerat, leker hon med perspektiv och hudfärger och får till en helhet som för tankarna till sextiotalets grafiska design. Bilderna i den här boken ter sig särdeles levande, då texturerna har en målerisk karaktär med en färgskala som är mycket variationsrik.
Det råder ingen brist på verbal lekfullhet i boken, och Moliis-Mellbergs kärlek till ordlekarna gifter sig väl med Manders förmåga att göra text till bild. Bilderboken fungerar särskilt väl för en liten redan beläst bokslukare med fallenhet för ordens böjningar och verser.
Slutet på boken känns först aningen långsökt i kontrast till temat kring staden och de levande bilderna – Elliots ryggsäck är plötsligt försvunnen. Så småningom inser jag dock att det är upp till läsaren att bläddra tillbaka och ta reda på var ryggsäcken blev liggande:
Nej, nu vet jag faktiskt var jag hade den sist.
Det vet du säkert också, om du använder din list.