Oftast kan jag gömma mig, när jag på bilder nästan alltid bär målvaktsmask.
Niko Hovinen skrattar nervöst till. Lejonens världsmästare och vårens FM-guldmedaljör är inte van vid att prata personliga saker framför kameran.
Nu är han totalt blottad. Han kommer inte loss från sitt förflutna. Men det vill han inte heller.
Mannen bakom masken vill berätta sin smärtsamma, men samtidigt förhoppningsvis lärorika story.
– Till slut blir ruset det viktigaste i ditt liv. Du tänker på det hela dagen. Allt annat försvinner.
Se Sportlivs minidokumentär om ishockeyspelaren Niko Hovinens missbruk:
Tappade stora kärleken
Morgonen är tidig då Niko Hovinen sätter sig i bilen hemma i Åbo och startar mot Helsingfors. Han styr in på parkeringsplatsen vid Nordenskiöldsgatans ishall klockan åtta, i god tid innan träningarna kör igång.
Först uppvärmning under septembersolen på bollplanen invid hallen, sedan målvakternas eget gympass följt av isträning.
– Min arbetsmoral är på en helt annan nivå än tidigare. Jag är garanterat också en mycket bättre lagkamrat med tanke på hur mycket mer jag bryr mig och på riktigt är närvarande.
Niko Hovinen slog igenom i Pelicans säsongen 2010-11 och vann samma vår VM-guld som Lejonens tredjemålvakt. I FM-ligan har han sammanlagt spelat närmare 350 matcher.
Hovinen tror inte att missbrukarårens lagkompisar visste om hans tillstånd. Åtminstone kom ingen fram och sade något, och själv höll han enligt bästa förmåga saken hemlig.
Du måste ha kulisserna i skick som missbrukare. Det som du ser utåt är inte alltid hela sanningen.
HIFK är karriärens sjunde FM-ligaklubb i Hovinens karriär. Utomlands har han spelat för tio lag i sju olika länder. Efter att ha återvänt från Nordamerika hösten 2013 representerade han elva olika klubbar under de följande fyra säsongerna.
I augusti undertecknade Hovinen, 35, ett ettårigt kontrakt med HIFK, med ett par månaders prövotid.
– När jag i somras saknade klubb och inte visste om jag får spela mera, så kände jag tydligt: Jäklar, det här är det bästa jag vet. Hockeyn är min stora kärlek.
Snart på dagen för sju år sedan klarade han inte ens av att titta på sin målvaktsutrustning.
Ljög för alla
Nedförsbacken började våren 2014. Hovinens höfter var i behov av operation efter en stark säsong i KHL. Ingreppet – där höften i praktiken sågades itu och vändes i ny ställning – var stor och den ordinerade smärtmedicinen Oxycontin kraftig.
När kuren var över fortsatte Hovinen stoppa i sig piller.
– Det blev en vana. Nu i efterhand är det enkelt att se varför snöbollen började rulla, när jag insett att jag väldigt, väldigt lätt blir beroende av något. Men då hade jag inte ens tänkt tanken att jag kunde ha missbrukartendenser.
Hovinen säger att värkmedicinen gav en ”helt sjukt bra känsla”. Om man dras med missbruksproblem känns varje morgon som julafton.
Sömnmediciner ersatte så småningom värkmedicinen. Användningen blev daglig och doserna större. Snart räckte inte heller det.
Toleransen växer och när medicinerna inte kickar tillräckligt så försöker man öka effekten på alla sätt. Då kommer alkoholen med in i bilden. Det är en mörk väg.
Trots det dagliga missbruket spelade han ishockey i proffsserier som FM-ligan och KHL, men gled allt längre från sin toppnivå. Han for på träning varje morgon, var aldrig sen – och lurade samtidigt sig själv att tro att situationen var under kontroll.
– Sömnmedicin ger ingen baksmälla, så jag tänkte att allt är helt fine, det här är mitt sätt att slappna av. Men det stämde förstås inte.
Ishockeyn gick på autopilot. Fokus låg på kvällen. Framför allt medan han spelade utomlands satt han ensam i lägenheten om kvällarna.
Efter en vild natt kunde han vakna upp och tänka: Aldrig igen.
– Sedan for jag på träning, åt lunch, kom hem – och hade glömt allt. Jag tänkte: Nog kan jag köra en kväll till. Så fortsatte det vidare och vidare och vidare.
Slutligen rasade kulisserna han med omsorg hade byggt upp.
Oväntade skriet efter hjälp
Början på november 2016. Niko Hovinen har fått sparken från KHL-klubben Medvescak Zagreb på grund av sviktande prestationer. Han återvänder till Helsingfors och styr ut i nattlivet.
Efter den andra raka barkvällen, i ett ytterst berusat tillstånd, medger han för första gången att han behöver hjälp.
– Något utlöste det, jag vet inte vad. Plötsligt slog det mig att nu räcker det. Nu mår jag så dåligt och klarar inte av att avsluta det här själv.
Han grät hela följande dag. Han var rädd och skamsen. Han ville inte att någon skulle få veta.
Hovinen beskriver avskedet från Zagreb som en lyckospark. Hade han haft en klubb hade han ryggat från att söka in sig på behandling.
Inte hade jag vågat säga åt någon i laget att jag är en missbrukare. Aldrig i livet. Skammen hade varit alltför stor.
Under behandlingen började han förstå hur hans sjukdom fungerar. Han begrep äntligen varför han betett sig på ett sätt han nu kallar idiotiskt.
– När de förklarade för mig hur en missbrukare funkar, så insåg jag genast att jag är den där typen. Det var en stor lättnad.
Det dröjde inte länge förrän den motbjudande tanken på ishockey började skifta.
Skrämmande känslan
Den femte november 2016 var den sista dagen, som Niko Hovinen drack alkohol. Han har numera ett starkt nätverk runtomkring sig och verktyg att hantera de farliga känslorna, ifall törsten skulle återvända.
Han beskriver kamratstöd som omåttligt värdefullt. Hovinen drogs på fötter av framför allt musikern Rane Raitsikka, som Hovinen ser som den enskilt största orsaken till att han i dag är nykter.
Förutom kamratstödet motiverar också rädsla.
– Jag hade kommit till en punkt där jag var helt deprimerad, inget intresserade mig, jag var totalt känslodöd. Den upplevelsen var så skrämmande att jag aldrig mer vill känna likadant.
En sak som inte längre intresserade var ishockey. Om det kom ishockey på tv bytte han genast kanal. Sin utrustning ville han inte se skymten av. Tills allting plötsligt förändrades.
Fyra dagar efter att han checkat in på behandling öppnade han datorn och surfade in på hockeyvideor på Youtube.
– Vissa saker hände snabbt i min hjärna. Det första var givetvis att nu räcker den där skiten. Det andra var att kanske jag trots allt kunde fortsätta spela. Nu fixar vi den här knoppen i skick.
En vecka efter att behandlingen börjat fick Hovinen ett samtal från Kuopio. KalPa behövde en målvakt i fem veckor. Resan tillbaka hade startat.
Någon som lyssnar
Tillbaka i nuvarande hemstaden Åbo. Niko Hovinen leker ute på gården med familjens två flickor, och visar samtidigt upp vad han lärt sig tidigare samma dag.
Jonglering hör till koordinationsövningarna när man har Jan Lundell som målvaktstränare.
Hovinen skulle ändra på en massa saker i sitt förflutna ifall han kunde. Samtidigt vet han att missbruket styrde honom, inte tvärtom.
Jag vet att jag sårat många människor. Men jag har inte kunnat rå på min sjukdom. Det är så missbrukare beter sig.
Han ser sig själv som en helt annan människa nuförtiden. Han har fortfarande dåliga dagar, men har lärt sig leva med dem.
Flera som befunnit sig i liknande situation som Hovinen har tagit kontakt med honom sedan han gick ut med sitt beroende i Iltalehtis intervju i mars. Han tror att många aktiva spelare har lättare att prata med honom än till exempel en lagkamrat.
Det vet han bättre än de flesta andra.
– En missbrukare måste känna sig trygg. Han kan inte vara rädd för att mista sin arbetsplats för att han vill bli frisk och vara en bättre människa.
Hovinen säger att det viktigaste steget i vägen upp är att erkänna sitt problem för någon annan. En missbrukare förnekar allt in i det sista. Tröskeln att överhuvudtaget öppna munnen kan vara enorm.
– Jag säger inte att jag kan hjälpa, men jag lyssnar åtminstone. Redan det kan ofta betyda ganska mycket.