Frida och Olof har varit tillsammans ett tag och det känns som att det börjar vara dags att ta nästa steg i relationen – att skaffa barn.
”Skaffa barn” är ju inget som går på automatik, och för Frida kommer det här med att ”skaffa barn” att visa sig bli ett heltidsjobb där allt kretsar kring att hålla koll på mensappen och att regelbundet göra fertilitetstest, att äta folsyra och järntabletter för att maximera chansen att bli gravid.
Men alla ansträngningar till trots verkar det som om Frida kommer att bli utan.
Ellen Strömberg skriver fram den känslomässiga turbulens som Frida befinner sig i där hon månad efter månad åker bergochdalbana mellan hopp och besvikelse. Hur hon vecka efter vecka bygger upp en förväntan som gång på gång grusas av ett negativt besked på graviditetstestet.
När Frida ramlar ner i misströstanträsket axlar Olof rollen som den stöttande och uppmuntrande sambon.
Men när det schemalagda sexet i allt högre grad kommer att handla om att maxa graviditetschanserna och allt mindre om njutning och närhet sätts relationen på prov.
De återkommande besvikelserna lägger sig som ett sorgeflor mellan Frida och Olof.
Mellan svidande sorg och rå avundsjuka
Berättelsens grundton är bottenlös besvikelse, svidande sorg och skavande smärta.
Samtidigt friläggs fula och skamfyllda känslor av missunnsamhet och rå avundsjuka, upplevelser av orättfärdighet – inte minst i Fridas förhållande till systern Mikaela som frikostigt delar med sig av sin familjelycka på sociala medier.
När Mikaela efter några vaknätter påstår att hon mer än gärna skulle byta liv med den barnlösa Frida är det inte bara aningslöst, det är också förfelad omsorg.
Skildringen av den komplicerade relationen mellan systrarna är full av friktioner – all barlast från barndomen som man bär med sig i bagaget, hur frågor om rimlighet och rättvisa följer en genom syskonrelationen och var gränsen går för att ställa upp för varandra.
Och relationen till modern som kan vara så smärtsamt exkluderande för den ena och inåtvärmande inkluderande för den andra:
”Det de pratade om lät som presenter ur en adventskalender. Krämporna och svårigheterna var luckor som syrran nu fick öppna en i taget. Jag kunde bara ana vad som gömde sig bakom luckorna. Hemligheter, nedärvda i generationer, som mamma och syrran nu kunde dela. En hade det bakom sig, en stod mitt i det hela.
De utbytte blickar och förtroenden och jag stod vid sidan av och bläddrade i en föråldrad parlör. Jag försökte lägga ord och uttryck på minnet så att jag kunde använda dem sen när det var min tur. Det måste snart bli min tur.”
Det är dock inte enbart den uteblivna graviditeten som upptar Fridas tankar. Frida är författare och hennes senaste roman har fått nedgörande recensioner – något som lägger ytterligare sten på bördan. Så småningom glider Frida in i en självömkande självupptagenhet där hon får allt svårare att se och omfamna andras sorger och bekymmer.
Samtidigt tilltar utanförskapet – i förhållande till sambon och familjen, till vänner och bekanta, till litteraturkretsarna i huvudstaden. Till alla mödrar i blickfånget.
Frida känner sig misslyckad och meningslös, inkapabel och inkompetent.
En omvälvande identitetskris
Den allt mer deprimerade och inåtvända Frida i Bli utan påminner om huvudpersonen Rebecka i Ellen Strömbergs förra vuxenroman Klåda (2019).
I Klåda möter vi Rebecka, en sjukskriven kvinna som i fyrtio nätter ligger vaken på grund av en irriterande klåda. Klådan är ett symptom på allt det som Rebecka vill dölja och undertrycka, samt ett uttryck för det illamående och den depression som hon drabbats av.
Både Rebecka och Frida är hypermedvetna om sina kroppar – minsta lilla skiftning noteras, varje värk och varje ryckning kan vara en signal om att något avgörande håller på att ske.
Såväl Rebecka som Frida har sambor som är välmenande och stöttande, men rätt så frånvarande när det blir skarpt läge. Män som inte riktigt har förmågan att förstå och sätta sig in i vad som står på spel.
Det är som om personerna i Fridas närmaste krets – sambon Olof, systern Mikaela, vännerna Søren och Ronja – befinner sig på ett visst avstånd från Frida. Som om Frida medvetet stänger ute dem för att krypa in i sin egen sorgebubbla.
Texten känns ibland lätt klaustrofobisk, men understryker samtidigt Fridas egen känsla av instängdhet.
Ända sedan debuten med romanen Jaga vatten (2018) har Ellen Strömberg visat prov på en fin förmåga att balansera mellan det lättsamt lakoniska och det smärtsamt sorgetyngda – så också i Bli utan, som växer till en berörande och brännande historia om en omvälvande identitetskris.