I regeringsprogrammet står det att kostnadstrycket för social- och hälsovårdstjänsterna ska stävjas med 1,4 miljarder euro under de kommande fyra åren.
Utgångsläget är svårt eftersom välfärdsområdena redan tio månader efter starten tampas med stora underskott. Totalt handlar det enligt nuvarande uppgifter om 1,2 miljarder, som måste täckas tills 2026.
På frågan om 1,4 miljarder är ett realistiskt sparmål svarar Mika Salminen, direktör för Institutet för hälsa och välfärd THL så här:
– Det finns en gammal sanning som säger att det aldrig finns tillräckligt med pengar för vården. Man måste göra vissa val. Det finns vårdområden som har fattat sina beslut om hur de ska få till stånd besparingar och vara effektivare, säger Salminen.
Vilka behandlingar ska området erbjuda?
Enligt kommunforskaren Siv Sandberg kommer det att krävas smärtsamma beslut som kommer att märkas i invånarnas vardag. Enligt Sandberg märks det redan nu att finansieringen är beräknad i underkant.
– Dilemmat inom vården är att varje besparing är någons vård, någons arbetsplats eller någons närservice. Det är det som sätter beslutsfattarna i välfärdsområdena i en svår sits.
En speciellt svår typ av diskussion som kommer att behöva föras är vilken typ av vårdbehandlingar som överhuvudtaget ska erbjudas till invånarna, enligt Siv Sandberg.
– Det är svårare för politikerna att greppa vad som är en rimlig avvägning på det här hållet. En del ledare för välfärdsområdena pekar ut till exempel vilka rutinkontroller som är nödvändiga, säger Sandberg.
Områdena ”borde specialisera sig”
Måste vården finnas på egen hemort? Mika Salminen tycker man borde satsa på förebyggande tjänster och effektivera den dyra specialistvården.
– Man ska inte bara titta på den enskilda vårdcentralen och spara allting därifrån. Det har vi gjort i 20 års tid, medan specialsjukvårdens kostnader har vuxit med flera procent per år. Den riktningen är helt fel.
Salminen tycker att områdena borde specialisera sig mer än man gjort tidigare i stället för att försöka erbjuda alla former av sjukhusvård i varje region, i synnerhet inom den avancerade specialsjukvården. Idén är att specialisering höjer kvaliteten på vården.
Ingenting händer genom att knäppa med fingrarna, påminner Siv Sandberg, utan varje förändring medför också kostnader.
– Det kan leda till en typ av osthyvelsparande eller paniksparande. Då får man inte riktigt det resultat man tänkte när man började och det är kanske inte bra på lång sikt, säger Sandberg.
”Privata paniklösningar”
Personalbristen tvingar välfärdsområdena att betala miljardbelopp för köptjänster och inhyrd arbetskraft. En inhyrd läkare kan få till och med dubbelt högre lön jämfört med vad en ordinarie anställd får.
Siv Sandberg ser att privata aktörer kan vara en del av en långsiktigt planerad strategi, men att de i nuläget utgör en typ av ”paniklösning” som blir väldigt dyr för områdena. Om det privata blir en parallellösning som utgör en reserv när det offentliga inte fungerar så har det många skadliga sidoverkningar, enligt henne.
I budgetförhandlingarna beslöt man att höja FPA-ersättningarna med 335 miljoner euro för att förkorta vårdköerna via privata läkare.
Enligt Mika Salminen är risken att incitamenten för att satsa på den egna primärvården faller bort då man förlitar sig på att lappa personalbehovet med privata aktörer. THL:s hållning är att det är bättre att rikta resurserna direkt till områdena och kräva att de använder pengarna för att förbättra tillgången till vård i stället för att ”halvt privatisera vården”.
Salminen efterlyser reglering för att tygla de privata aktörernas vinster.
– Om vi inte vill ha en utveckling som man har sett till exempel i USA där över en femtedel av BNP går till hälsovården och man ändå får sämre resultat än en stor del av de andra OECD-länderna så måste vi göra någonting åt den här saken.
”Orealistiska förväntningar”
Om två år ska budgetunderskotten vara lappade. Områdena har vädjat om tilläggstid, men ingenting tyder på att det kommer att hända.
Siv Sandberg tycker själv att det finns en del orealistiska förväntningar från statligt håll.
– Det är en kort tid med tanke på hur stor den här förändringen är. Det är en politisk signal från statens sida till välfärdsområdena om att det inte kommer mer pengar automatiskt från statskassan utan man förutsätter att anpassningarna görs nu, säger Sandberg.
Det optimala antalet områden har av många experter bedömts vara fem. Sandberg ser det som ett kostsamt alternativ att börja slå ihop områden när strukturen inte ens har kommit igång.
– På kort sikt skulle sammanslagningar av områden skapa större kostnader och problem än det skulle lösa, säger Sandberg.