Prince tänkte att de dör om inget ändras och kom ihåg en faster som hans pappa berättat många historier om.
– Det var en jätterik faster som bodde i ett annat land och jag tänkte att vi säkert skulle få bo hos henne, så vi började gå dit, säger Prince.
Se Prince berätta om sin resa på Arenan:
Vandringen tog syskonen från Kongo till Malawi och vidare till Finland och Vasa där Prince nu snart är färdigutbildad akutvårdare.
– Fast när vi började gå visste jag inte ens att Finland fanns, jag hann ju inte gå så länge i skolan.
”Pappa bara försvann”
För Princes pappa var det viktigt att barnen skulle få utbildning och han förde dem till skolan varje morgon på sin cykel. Prince, som oftast satt på styret då, minns hela barndomen i Kongo som ett paradis. Det var först när föräldrarna dog som allt förvandlades.
- Vi vet inte vad som hände. En dag stod vi bara kvar på skolgården och väntade, och då barnen hemma i byn började viska om att pappa dött trodde jag först att de skämtade.
Ett år senare dog deras mamma.
Jag gick undan och satt ensam för mig själv och såg hur allt kommer att ändras. Att nu blir livet jättesvårt.
Två timmars promenad till arbetet
För att hinna till majsfältet i tid tvingades Prince, hans storebror och hans lillasyster stiga upp klockan sex och gå två timmar, ofta i kallt och fuktigt väder.
– Så vi var ju redan trötta när vi skulle börja jobba klockan åtta, och jobbet var aldrig med maskin utan bara med kroppen och händerna. Men om vi inte jobbade så fick vi heller ingen mat.
Ibland tog det två hela arbetsdagar innan barnen fick äta, helt enkelt för att maten inte fanns.
Prince började fantisera alltmer om sin faster och prata om henne med syskonen. De tänkte att hon var så rik att hon hade egen personal som jobbade för henne och att hon skulle sköta om dem jättebra - och ge dem jättegott vatten.
När barnen till slut gav sig av för att leta reda på fastern hade de med sig ett fotografi som de också visade till folk på stan väl framme i Malawi, för att se om någon kände henne.
När vi bor hos vår faster kan vi äntligen chilla
De 2000 kilometer som syskonen lagt bakom sig minns Prince som en härlig tid. Naturen var vacker och de kände på sig att en ny och mycket bättre framtid väntade. De hade liftat och suttit på bilflak, cyklat, gått - och då en människa äntligen kände igen deras faster på fotot sa han att fastern inte alls var rik utan att hon bodde på ett flyktingläger.
Vad är ett flyktingläger?
När barnen träffade sin faster första gången stod hon på torget och sålde lök, och från och med den dagen har Prince och syskonen umgåtts med både henne och hennes barn - deras kusiner.
Familjen flög till Finland
Prince, hans syskon och fasterns familj kom alla till Finland som kvotflyktingar år 2015, efter ett drygt år i flyktinglägret. Första dagen i det nya landet minns Prince som väldigt lycklig.
– Jag var så glad att jag sa hej till alla jag mötte.
Så småningom märkte han ändå att de flesta inte hälsade tillbaka och att många undvek honom när han började skolan. Om han satte sig längst framme i klassen flyttade de andra sig längst bak och om han satte sig längst bak så flyttade de fram.
När jag närmade mig någon tänkte jag bara att nu springer den här människan genast bort
För Prince blev det som att hela livet började från noll igen, med ett helt nytt språk och en ny, nästan knäpptyst kultur.
– Det kändes som att vi är utanför samhället fast vi är här för att hjälpa till, säger Prince. Men om vi inte ens får lära känna själva finländarna blir det ju aldrig någon kommunikation.
Med tiden blev det ändå bättre. Prince lärde sig språket och beskriver sig själv som en man med en ”positiv vibb” så med tiden fick han också många vänner - både i skolan, på gymmet och ute i arbetslivet.
Ångest var ett helt nytt ord
Han drömmer om att bli läkare och för tillfället kombinerar han inhopp på sjukhuset med studier till akutvårdare.
I Afrika hade Prince aldrig hört talas om ord som ångest eller depression, men i Finland möter han de fenomenen ofta, speciellt i yrket som akutvårdare.
Man vet inte vad andra människor går igenom - ifall man inte frågar.
– Alla människor har ju något hemskt de varit med om och aldrig vill uppleva igen, och ibland känns det som att livet inte är rättvist heller. Men det lilla man kan göra är att inte ge upp och när man behöver hjälp så ska man genast be om den.
– Man ska inte känna sig ensam i ett land med så många människor. Vi är alla här för att hjälpa och stödja varandra.
Själv är Prince ofta förvånad över att hans liv blev så som det blev.
– Men då brukar jag bara titta upp på himlen och säga ”tack gud”.
När jag var liten var det som att mitt pussel var helt. Men då pappa och mamma dog föll pusslet i bitar, så nu försöker jag bygga ihop det och jag tror att det blir helt igen.