Det stormar kring Aftonbladets kulturredaktion som nyligen presenterade ett manifest för sin förnyade litteraturbevakning. Andemeningen är ungefär att det ska satsas mer på genrer som fler läser.
Typ science fiction.
En ledande kritiker avgick omedelbart med hänvisning till att den typen av litteratur inte intresserar honom och därmed var debatten om högt och lågt i full gång. Igen.
I en kulturgalax inte så långt därifrån väcktes ungefär samtidigt frågan om varför etablerade svenska medier inte recenserade Jesus Revolution – en film om den väckelserörelse som växte fram ur 1970-talets hippiekretsar.
Filmen som varit en framgång i USA har hittat en entusiastisk nordisk publik trots att mottagandet bland internationella kritiker inte varit odelat positivt.
Samtidigt som mången kulturredaktör blundar för Jesus Revolution riktas samtligas blickar automatiskt mot årets Nobelpris i litteratur. Det pris alla förväntas kommentera trots att det ofta åtföljs av kommentaren: ”ännu en författare den vanliga publiken aldrig läst”.
Jag undrar om inte dessa exempel är bevis på att våra respektive kulturbubblor hela tiden blir allt starkare? Att det blir allt mer legitimt att blunda för eller – ännu värre – avfärda det som ligger utanför den egna intressesfären.
Och vad kan vi göra för att spräcka dessa bubblor?
Stallone lika viktig som Nobel
I början av veckan lanserade Finlandssvenskt filmcentrum Filmtoppen – en ny filmsajt som ska kommentera aktuella biopremiärer på svensk- och tvåspråkiga orter.
Det här är utan tvekan ett fräscht initiativ i en tid då ett stort antal biopremiärer i kombination med streaming-världens enorma utbud tvingar fram allt hårdare urvalsprocesser på kritikfronten. Urval som tenderar att prioritera bort vissa genrer – inte sällan action.
En orsak till att actiongenren ofta avskrivs utan större åthävor är att den lever och andas ett visst mått av förutsägbarhet. Den bygger helt enkelt på en tydlig formel bestående av ”good guys”, ”bad guys” och en oändlig räcka jakter i valbart fordon.
Men gestaltningen av the good guy, definitionen av the bad guy och det slut som erbjuds säger ofta mycket om vår samtid.
Och de attityder som filmerna manifesterar påverkar i förlängningen vår framtid i lika hög grad som litterära Nobelprisvinnare.
Utan kunskap ingen analys
Tycker jag nu att vi ska kasta Aki Kaurismäki och Jon Fosse överbord för att enbart ägna oss åt Stallones Expendables?
Nej, naturligtvis inte. Det ena ska faktiskt inte utesluta det andra. Problemet är bara att det sällan är samma kulturkritiker som kommenterar smalt och brett – vilket skapar grogrund för ett ”vi” och ett ”de”.
Är den ena gruppen sämre påläst och den andra arrogant – eller handlar det om att läsa med en annan blick? Och så har vi den eviga frågan: vem drar upp gränsen mellan smalt och brett, högt och lågt?
Vilket leder oss tillbaka till Jesus Revolution som verkar vara årets mest avskräckande kulturyttring - vare sig det handlar om bevakningen av ”hög” kultur eller populärkultur. Det verkar ligga närmare till hands att skriva om den religiösa symboliken i Exorcisten än om den religiösa tematiken i en film om tro.
Handlar det om bristande kunskap eller om attityd?
Det är sällan samma kritiker som kommenterar smalt och brett – vilket skapar grogrund för ett ”vi” och ett ”de”.
Hur som helst är risken stor att en film som inte uppmärksammas i mainstreammedier fastnar i sin bubbla. I det här fallet missar den breda publiken en intressant inblick i ett historiskt skeende medan den kristna publiken aldrig behöver förhålla sig till en kritisk blick utifrån.
På samma sätt missar vi kanske något viktigt om vi inte uppmärksammar The Expendables eller The Equalizer 3. Medan vi fokuserar på våldsstudier som försetts med en konstnärlig kvalitetsstämpel missar vi den form av brutalitet som letat sig in i den mest underhållningslystna actiongenren.
Den som i allra högsta grad speglar dagens värld – och påverkar morgondagens.
