Nyhetsflödet fylls av svarta rubriker kring ungdomskriminalitet och våldet i samhället verkar trappas upp. Hur kan konsten hjälpa oss förstå våldet och förövarna?
Jakob Öhrman, aktuell som regissör för Viirus nya pjäs Vem dödade bambi? har alltid fascinerats av människans mörka sidor. Därför fastnade han också för Monika Fagerholms prisbelönta roman med samma namn, och frågan om vad som händer då grymt våld kollektivt tystas ned i en småstad.
– Mörker och våld är något vi alla har inom oss. Vissa kan kontrollera det, andra inte. Det behöver inte alltid ligga något trauma bakom våldsdåd. Ibland vill man bara prova, för att man kan, säger han när vi träffas på Teater Viirus några dagar innan premiären.
Historien om misshandeln, gruppvåldtäkten och frihetsberövandet är den bas berättelsen vilar på och den smärtpunkt allting kretsar kring. Men våld på scenen kan också vara befriande, tycker Öhrman.
– När jag ser ett konstverk där man visar våld, känner jag att det berör mig på ett väldigt speciellt sätt, det påverkar mig på ett positivt sätt. Jag tycker om att jobba med en viss estetik på scenen, där våldet via det filtret blir både roligt och lätt att porträttera på scenen.
Våld föder mera våld men på scenen tar ingen skada. Alla förstår att det är en teaterlek, en lek på blodigt allvar.
– När man ger publiken de koderna är det väldigt befriande att kunna titta på våld på scenen och ge dem någon slags katharsis. Sedan antiken har syftet med tragedierna varit att du inte själv behöver lida då du ser någon annan människas lidande.
Befriande med blod
Vissa känner obehag för blod, men för Öhrman har rikliga mängder teaterblod ingått i många tidigare uppsättningar och finns med som element också nu i Vem dödade bambi?.
– Det är väldigt befriande och roligt att gegga med blod. Det är lite som när ett barn hoppar i en gyttjepöl. Fejkblod i mängder är väldigt vackert och skönt att se på.
För att illustrera det hela ”offrar” han en mjukiskanin och låter blodet långsamt sippra över den.
– På riktigt är jag väldigt snäll, kanske just därför att jag får leka med blod, säger han med glimten i ögat.
En dag flödar det över och så får du sitta med all den där skiten i famnen. Beroende på vem du är och vem dina föräldrar är tror jag att det är mycket lättare att utföra våld då du vet att du inte kommer att sättas dit för det
Jakob Öhrman, regissör
Pjäsen är en berättelse om hur allting i vårt samhälle, i synnerhet privilegier, går i arv. Men också våldet. ”Nu ska vi vända blad och en vacker dag har vi vänt så många blad att ingenting av det här har hänt”, säger förövaren Nathans mamma Annelise i boken efter att domarna delats ut. Hemskheter kan sopas undan, men de finns ändå kvar, som minnen, som trauman.
– Det är som när du spolar toaletten: En dag flödar det över och så får du sitta med all den där skiten i famnen. Beroende på vem du är och vem dina föräldrar är tror jag att det är mycket lättare att utföra våld då du vet att du inte kommer att sättas dit för det.
Öhrman började av en slump läsa Monika Fagerholms roman ungefär samtidigt som medierna började rapportera om Forsbyfallet, där tre pojkar brutalt misshandlade en jämnårig pojke till döds. Han såg likheterna mellan boken och de verkliga händelserna.
– Hur kan någonting sådant ske i ett kompisgäng? Det är någon slags lek som spårar ur. Där kommer vi till den här estetiken i teatern med någonting som bara spårar ur och blir kaotiskt.
I gränssnittet mellan fiktion och verklighet
I Forsbyfallet filmades misshandeln av pojkarna som skickade klippen till varandra genom sociala medier. Också i Öhrmans pjäs filmar skådespelarna varandra live på scenen, ett berättargrepp han burit med sig länge. Då man ser händelserna via en skärm kan de uppfattas som mindre verkliga.
– Det blir som en film. Vi matas hela tiden av material på sociala medier och det tyckte jag fungerar på samma sätt här på scenen, om jag har en kamera och filmar våldet är det som om jag egentligen inte är där. Jag behöver inte se den där personen rakt i ögonen då jag ser det via min kamera.
Pjäsen tar vid 20 år senare där romanen slutar. Två av gärningsmännen tänker nu sätta upp en film om de fruktansvärda händelserna. De vill uppleva situationen på nytt och som filmskapare återskapar de händelserna och betraktar dem utifrån som åskådare. Ett sovande monster väcks till liv.
– Måste det finnas en orsak till våldet? Eller kan man bara ha ett intresse för våld? Det här är frågor vi ställer i pjäsen.
En av konstens uppgifter är att få oss att tänka utifrån helt andra perspektiv. För Öhrman handlar det om att försöka förstå människan bakom förövaren. Alla kan ha våldsamma tankar men den dagen du bestämmer dig för att göra handling av det blir det fel.
– Det är just i konsten som man kan ställa de frågorna. Det intressanta är hur vi lyckas få publiken att också tänka via de här våldtäktsmännens synvinkel och kanske till och med känna med dem.
Hur kan man visa våld på scenen?
En av Monika Fagerholms referenser i boken är den österrikiske regissören Michael Haneke, som också råkar vara Öhrmans favoritregissör. Haneke visar åskådaren hens egen andel i att betrakta våld, det mesta lämnas till åskådarens fantasi. Det är också så Öhrman själv jobbar. I Vem dödade bambi? använder han sig också av Hanekes brutala filmer, Funny Games och Bennys video.
– På samma sätt vill jag att våldet utspelar sig mera i huvudet på åskådaren. Det handlar om att klippa i rätt ögonblick, säger Öhrman och fortsätter:
– Hur kan vi göra så att en teatral situation ser så äkta ut som möjligt. Ofta blir teater så extremt teatral att det känns fejk. Teater är ju fake, men man kan ändå ändå försöka göra den så att det skulle finnas en gnutta trovärdighet i det.
När det gäller dramatiseringar har publiken ofta förväntningar på pjäsen och vad som ska finnas med. Öhrman trodde aldrig att den dagen skulle komma då han sätter upp en finlandssvensk roman.
– Jag har aldrig sett en dramatisering som jag tycker fungerar på scenen. Det blir lätt talking heads och regissörerna vågar inte göra en egen tolkning. Som regissör är det min skyldighet att hitta nya sätt att göra en dramatisering som ger publiken nya nycklar till boken, nya filter som de kan se föreställningen genom.
Både människans vackra och hemska sidor kommer bäst fram då hon trängs in i ett hörn där hon måste lösa problemen. Det är då man är som skörast. Via det hemska kommer också det vackra hos människan fram
Jakob Öhrman
Öhrman har en stor passion för klassiker och i synnerhet Shakespeare. Han var bara 17 år när han gjorde Hamlet för första gången. Klassikerna slutar ofta med att någon dör. Det är katharsis och fascinationen för våld som tilltalar honom också här.
– Både människans vackra och hemska sidor kommer bäst fram då hon trängs in i ett hörn där hon måste lösa problemen. Det är då man är som skörast. Via det hemska kommer också det vackra hos människan fram.
Också hämnd är viktigt. Öhrman har ett rättvisepatos och älskar när rättvisa skipas på scenen. Det var viktigt att få med också denna gång.
– Om jag läser en berättelse eller upplever att någon person inte har fått utföra sin hämnd så blir jag ledsen. Jag älskar själv när folk som har fått skit får ge tillbaka riktigt ordentligt.
Ondskan förföljer honom
Ondska och våld har funnits med länge i hans arbetsbild. Också på filmduken och på tv ses han ofta i roller som sällan är glättiga. Ofta spelar han brottslingar och karismatiska karaktärer som i Helsinki Syndrooma som Öhrman ska spela in en andra säsong med.
Öhrmans stora genombrott var med teatergruppen Nya Rampen i Berlin med föreställningen Conte d’amour som tog avstamp i incestfallet där Josef Fritzl höll sina barn inlåsta i källaren i flera år. Det var ett samarbete med den rikssvenska teatergruppen Institutet och regissören Marcus Öhrn, som Öhrman inspirerats mycket av. Han är en av de få teaterregissörer Öhman fortfarande vill jobba med.
– Som konstnär är man summan av dem man jobbat med. Det var i Berlin det här med hur våld ska visas på scenen föddes, liksom användningen av kamera på scenen och blodgeggandet.
Det är fyra år sedan Öhrman flyttade tillbaka från Berlin till Helsingfors. Berlin känns fortfarande som hans hemstad, en stad han längtar tillbaka till. Och lite av Berlin har han tagit med sig till den finländska teatern. Han beundrar tyskarnas sätt att jobba.
– Jag tycker att de är extremt skickliga och de jobbar stenhårt. Det finns en viss bekvämlighet inom teatern som jag får lite feber av. Det händer ju på alla ställen att man tröttnar efter ett tag. Men när det sipprar ut på scenen, då tycker jag inte att man ska stå där längre.
Själv är han också arbetsnarkoman. Främst för att han älskar sitt jobb och för att jobbet definierar den han är.
– Jag är lika bra som min förra föreställning. Jag tänker konstant på nästa projekt. När jag skulle lägga mig igår fick jag plötsligt för mig att börja skriva på nästa pjäs. Det är det livet jag lever för, för teatern och konsten.