Som ung var Alexandra Brandt Edelfelt (1833-1901) en begåvad kompositör in spe, men eftervärlden minns henne i första hand som mor till bildkonstnären Albert Edelfelt.
Alexandra Brandt Edelfelt ägnade sig åt musik under hela sitt liv – i första hand spelade hon piano och gitarr i familjekretsen eller i mindre sociala sammanhang. Hon komponerade solosånger i förromantisk stil till egna texter eller till texter av bland andra familjevännen Johan Ludvig Runeberg samt Zacharias Topelius.
Alexandra Brandt Edelfelt är en de 126 kvinnor födda under perioden 1784–1909 som Susanna Välimäki och Nuppu Koivisto-Kaasik lyfter fram i den nyutkomna boken Sävelten tyttäret. Säveltävät naiset Suomessa 1800-luvulta 1900-luvulle.
Vilka kvinnor som fick ta plats i verket var inte alltid så lätt att avgöra, men man försökte avgränsa sig till kvinnor som var födda i Finland, hade finländsk bakgrund eller som levde och verkade i Finland från början av 1800-talet till mitten av 1900-talet.
– Vi ville vara så öppna som möjligt och inte bygga någon kanon eller förespråka någon smal, fennomansk syn på finländskhet. Vi har till exempel tagit med en kompositör som Ingeborg von Bronsart som föddes i S:t Petersburg av finländska föräldrar, och sedermera kom hon i första hand att verka i Tyskland. Eller Elisabeth von Tiesenhausen-Forstén, som var balttyska från Estland, men som flyttade till Finland och skapade sig en karriär här. Vi ville visa hur mångkulturellt och internationellt det finländska musiklivet varit, konstaterar Nuppu Koivisto-Kaasik.
Boken består av en allmän översikt av de kvinnliga kompositörernas livsvillkor och möjligheter att studera och utöva sitt konstnärsskap samt korta biografier över var och en inklusive en verkförteckning.
Det har bland annat visat sig att det var betydligt mer vanligt att kvinnor komponerade vid den här tiden än tidigare forskning känt till:
– Under slutet av 1800-talet hade kvinnorna de facto bättre möjligheter att studera musik än man kanske skulle kunna tro, även om man i det rådande patriarkala samhället kom att förminska deras musicerande. En del kvinnor studerade på konservatoriernas kompositionslinjer, medan andra tog privatlektioner, och på så vis kunde de förverkliga sina musikaliska ambitioner.
Att kvinnor hade svårt att hävda sig i en manligt kodad och en manligt dominerad bransch står däremot utom allt tvivel. Kvinnornas liv och verksamhet styrdes och reglerades av såväl samhälleliga som kulturella regler och normer.
I praktiken innebar detta att kvinnor mer sällan skrev musik för stora orkestrar eller för operascenen, utan i högre grad skrev musik för en mindre ensemble, solosånger, pedagogiska sånger, barnsånger, samt lättare underhållningsmusik eller så kallad bruksmusik – musik som de kunde framföra själva.
– I synnerhet om vi talar om början av 1800-talet spreds musiken ofta från hand till hand i handskrivna noter. Det hörde till societetsflickornas utbildning att lära sig spela piano, och eftersom det kunde vara svårt att få tag i noter hände det att flickorna och kvinnorna improviserade fram egna stycken som de tecknade ner, konstaterar Nuppu Koivisto-Kaasik.
Inom pedagogiken intog musiken en central plats och många kvinnor/lärarinnor skrev ambitiös musik som kunde användas i undervisningen:
– På det här sättet kunde många kvinnor kanalisera sina musikaliska och kreativa ambitioner.
Vilka möjligheter hade kvinnorna att utöva musik, och i vilka sammanhang kunde de framträda med egenkomponerad musik?
– Kvinnornas möjligheter att uppträda i offentliga sammanhang var begränsade, vilket ledde till att de sökte sig till alternativa sammanhang, som olika föreningars sammankomster och välgörenhetsgalor. En institution som visat sig vara central för kvinnors musikaliska utbildning och för deras möjligheter att utöva sitt musikerskap var Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors, noterar Nuppu Koivisto-Kaasik.
Inte lämpligt för gifta kvinnor att komponera
Många av kvinnorna som presenteras i det digra verket Sävelten tyttäret kom från välbärgade, flerspråkiga och mångkulturella familjer i de stora städerna.
Inom de välbärgade kretsarna ansåg man att det var viktigt för unga kvinnor att kunna musicera, sjunga och spela piano – på samma sätt som att kunna brodera och konversera på franska.
Påfallande många av de kvinnor som Susanna Välimäki och Nuppu Koivisto-Kaasik skriver om hade svenska som modersmål (cirka 70%).
Men att ha musicerandet, och framför allt komponerandet, som ett yrke, ett levebröd, var mer utmanande. Inte minst om man gifte sig och skaffade barn – då var det svårt att få tiden att räcka till.
Dessutom behövde man en förstående och uppmuntrande make.
Annars kan det gå som för Ingeborg von Bronsart (1840–1913), vars kollega/make inte närvarade vid premiären av hustruns första succéopera Jery und Bätely eftersom han ansåg att det inte var lämpligt för en gift kvinna och tvåbarnsmor att ägna sig åt komposition. Men Ingeborg lät sig inte bekomma, utan fortsatte att komponera musik.
Många kvinnor slutade studera komposition eller att komponera när de gifte sig, eller så började de i stället ägna sig åt komponerande i mindre skala. Eller så började de undervisa i musik – antingen privat eller till exempel i en flickskola eller på ett musikinstitut.
En del blev också kördirigenter eller så grundade de sin egen orkester för att kunna framföra den musik de ville, inte minst egenkomponerad musik – så som Heidi Sundblad-Halme, som grundade Helsingfors Damorkester år 1938 och ledde den i trettio år.
— Heidi Sundblad-Halme hör till mina favoriter, säger Nuppu Koivisto-Kaasik. Jag är så glad över att hennes musik fått en veritabel renässans just nu: nyligen framförde Vasa stadsorkester hennes Svit för orkester (1937, opus nr 11) i Tempelplatsens kyrka, och nu i november kommer pianisten Jenna Ristilä och cellisten Iiris Tötterström att framföra hennes Cellosonat (1933/38 opus nr 14/28) för första gången.
— Heidi Sundblad-Halme var en oerhört mångsidig talang i finländskt musikliv. Hon skrev en mängd orkestermusik, vilket var ovanligt för kvinnliga kompositörer eftersom de hade svårt att få musiken framförd av de stora orkestrarna.
Skamligt och skrattretande med kvinnliga kompositörer!
Under 1800-talet och i början av 1900-talet ansåg man att det var okvinnligt för kvinnor att ägna sig åt kompositionsarbete – det var skamligt, skrattretande och förkastligt.
I en kolumn i Hufvudstadsbladet den 5.10.2023 konstaterar musikforskaren Sakari Ylivuori (apropå boken Sävelten tyttäret) att samtida läkare ansåg att kvinnor som spelade piano till exempel kunde drabbas av huvudvärk, hysteri och galenskap – för att inte tala om att de kunde bli sexuellt upphetsade och få för tidig menstruation.
Av kvinnorna som Susanna Välimäki och Nuppu Koivisto-Kaasik lyfter fram levde och verkade många utomlands under olika perioder av sitt liv.
Kretsarna hemma i Finland var ofta trånga och det var ofta enklare att studera och att utöva sitt yrke i till exempel Paris, London, Berlin eller S:t Petersburg.
För att inte tala om att leva som ensamstående kvinna eller umgås i queera kretsar – flera av kvinnorna i Sävelten tyttäret levde tillsammans med andra kvinnor, bland dem Ida Moberg, Agnes Tschetschulin och Toini Topelius, som var dotter till Zacharias Topelius.
Toini Topelius (1854–1910) var författare, kvinnosakskvinna och journalist, men hon komponerade också musik till dikter av bland andra sin egen far – såväl solosånger som sånger för kör.
Verk spridda för vinden
När man läser om de olika kvinnliga kompositörerna och deras verk noterar man att många av kompositionerna har gått förlorade – de kan finnas upptagna i matriklar och andra förteckningar, eller nämnas i korrespondens eller finnas angivna i ett konsertprogram, men har sedermera försvunnit under årens lopp.
Många kompositioner finns som manus i olika arkiv, men är kanske inte tryckta eller utgivna på något notförlag. För att inte tala om att de skulle vara inspelade eller utgivna på skiva.
— Det är en utmaning, konstaterar Nuppu Koivisto-Kaasik. Det finns en enorm efterfrågan på musik av bortglömda kvinnliga kompositörer idag, men samtidigt är det svårt att få tag i editerade, tryckta noter. Många musiker har arbetat med att renskriva handskrivna manuskript för att kunna framföra dem. Här spelar givetvis också notskrivarna och notförlagen en central roll.
